Största delen av oss nordbor använder en stor mängd elektronik i vårt dagliga liv och håller oss uppdaterade gällande de senaste teknologiska framstegen. Och vi köper eller får den senaste surfplattan och smarttelefonen, platt-teven eller pc:n – eller kanske ett nytt kylskåp – då den gamla börjar kännas lite omodern. Frågan är: vad händer med all elektronik vi inte längre vill ha?
Elektroniskt avfall, eller e-avfall (e-waste på engelska), är termen som beskrivs för alla de elektroniska produkter vi gör oss av med. Världen har sett en stark ökning av e-avfallet, och enligt en rapport av DanWatch från 2011, ökar e-avfallet tre gånger snabbare än resten av våra avfallsmängder. FN:s miljöprogram UNEP uppskattar att mellan 20-50 miljoner ton av e-avfall produceras runtom i världen varje år. Så frågan återstår: vad händer med alla dessa gamla telefoner, teveapparater och datorer då vi är färdiga med dem?
En del av vårt e-avfall återvinns enligt föreskrifter. Mängden e-avfall för återvinning har ökat markant i norden under de senaste åren, tack vare implementeringen av striktare lagar och återvinningssystem. Många globala och regionala överenskommelser förbjuder transport av e-avfall över gränser, bland dessa t.ex. Basel-konventionen som trädde i kraft 1992 och antagits av EU. EU har även antagit ett direktiv kallat WEEE (Waste Electrocal and Electronic Equipment) år 2003, som dessutom uppdaterades förra året. De nordiska länderna har också stiftat egna miljölagar som kriminaliserar all transport av e-avfall utan tillåtelse.
Men trots ansträngningarna hanteras inte ens närapå allt e-avfall korrekt. Tvärtom – enligt vissa uppskattningar återvinns endast 10 % av världens e-avfall. Lagar och föreskrifter ignoreras och kringgås ofta, och en stor del av e-avfallet skeppas till Afrika och Asien för att undvika skatter och återvinningsansvar. Utvecklingsländer har länge varit en populär destination för de rikare ländernas giftavfall, ett fenomen som refererats till som ”toxic colonialism”, avfalls- eller föroreningskolonialism.
Men som man också säger – det som är avfall för någon är en skatt för en annan. Elektronik innehåller värdefulla metaller, som koppar och guld (t.ex. i olika mikrochips och processorer). E-avfallet som avslutar sin resa på soptipparna i utvecklingsländerna, blir oftast noggrant genomsökt och sorterat av såväl vuxna som barn, som nedmonterar och plockar i sär gamla produkter i jakten på material att sälja. Avfallet utgör ofta deras enda, eller åtminstone säkraste, inkomstkälla. Men som UNEP poängterar, ligger problemet i metoderna som används för att komma åt de dyrbara metallerna.
Då elektronik bränns upp på öppen eld, som är en av de vanligaste metoderna, frigörs extremt farliga substanser som har allvarliga konsekvenser för såväl människors hälsa som miljön. Största delen av vår elektronik innehåller farliga metaller som kvicksilver, bly och kadmium, som kan orsaka allt från cancer till olika lungsjukdomar och fertilitetsproblem.
Även om de nordiska länderna inte befinner sig bland de värsta i världen gällande dumpning av e-avfall, är vi tyvärr långt ifrån oskyldiga. Danmark, till exempel, är en av de sju största exportörerna av använda datorer till Ghana, ett land som är känt som en ”e-waste hotspot”, dvs en knutpunkt för e-avfall. 40-50 % av Finlands e-avfall återvinns och hanteras inte enligt föreskrifterna. Detsamma gäller de 12 000 ton e-avfall som produceras i Sverige årligen, och ”bergen av svenska datorer” och andra hushållsapparater som slutar sin resa i något av de västafrikanska länderna. Enligt den norska tullen konfiskeras varje månad nya e-avfallsprodukter som man försökt smuggla ut ur landet. ”Vissa av dessa produkter repareras och används i länder där de faktiskt kunde komma till nytta, men en stor del är farligt avfall”, förklarar en tulltjänsteman.
Trots många globala och regionala konventioner kvarstår alltså problemet av skadlig och farlig e-avfallsexport – även i de nordiska länderna. Den ökande konsumtionskulturen överallt i världen pekar på att återvinningen av e-avfall måste bli en prioritet på såväl global, nationell som individuell nivå.
