För första gången sedan 2010 ökar den globala multidimensionella fattigdomen. En ny rapport, som publicerades 2026 av FN:s utvecklingsprogram (UNDP) och Oxford Poverty and Human Development Initiative (OPHI), visar att 1,2 miljarder människor lever i extrem multidimensionell fattigdom världen över – 51,5 miljoner fler än vid den föregående uppdateringen, baserat på en jämförbar beräkning med samma metod och förutsättningar.
Fattigdom handlar om mer än pengar. Miljontals människor kämpar med flera svårigheter samtidigt, från hunger och bristande tillgång till utbildning till osäkert dricksvatten och avsaknad av elektricitet. Dessa problem förstärker ofta varandra, vilket gör det svårare för familjer att ta sig ur fattigdom.
UNDP:s chef Alexander De Croo säger: ”Den ökande fattigdomen borde fungera som en väckarklocka för världen. Bakom dessa siffror finns 1,2 miljarder människor som möter svårigheter som förstärker varandra: hunger, utebliven skolgång och brist på rent vatten eller elektricitet. Detta är oacceptabelt. Men det behöver inte vara så. Vi vet att framsteg är möjliga. Länder som har hanterat dessa utmaningar tillsammans, i stället för var för sig, har visat vad målmedvetna insatser kan åstadkomma.”
Barn och landsbygdsbefolkningen drabbas hårdast
Rapporten ger en särskilt oroande bild av situationen för de mest utsatta. Av de 1,2 miljarder människor som berörs är 617 miljoner barn, och 83 procent bor på landsbygden. Begränsad tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning och grundläggande infrastruktur innebär att många möter nackdelar som kan följa dem genom hela livet.
En del av ökningen av den globala fattigdomen hänger samman med befolkningstillväxt och uppdaterade befolkningsuppskattningar. Resultaten understryker ändå det akuta behovet av att förbättra levnadsvillkoren och säkerställa att utvecklingen når dem som löper störst risk att drabbas.
Framsteg är möjliga, men inte garanterade
Trots den globala ökningen gör vissa länder anmärkningsvärda framsteg. Egypten, Nepal och Tadzjikistan har avsevärt minskat både fattigdomsgraden och antalet människor som berörs. Andra länder, däribland Angola och Zambia, har minskat andelen människor som lever i fattigdom, även om befolkningstillväxten har lett till att det totala antalet fattiga har ökat.
Nigeria visar hur sköra framstegen kan vara. Efter att ha minskat den multidimensionella fattigdomen under 2010-talet upplevde landet en tillbakagång under 2020-talet. Det finns dock också skäl till hopp. Trettiotre länder har halverat sitt värde i Multidimensional Poverty Index (MPI), det multidimensionella fattigdomsindexet, på mindre än 15 år. Eswatini minskade sin fattigdomsgrad från 38,7 procent till endast 8 procent under en period på 15 år, medan Kina uppnådde en minskning av MPI-värdet med 50 procent på bara fyra år. Även Vietnam halverade sitt MPI-värde inom sju år.
Dessa exempel visar att betydande förändringar är möjliga när länder tar itu med fattigdomens olika dimensioner samtidigt.
En utmaning som världen inte kan ignorera
Rapporten understryker vikten av att bekämpa fattigdom som ett sammanhängande problem. Enbart förbättrad utbildning kan inte lösa de utmaningar som ett barn möter om det saknar tillräcklig näring, på samma sätt som tillgång till hälso- och sjukvård kanske inte räcker för en familj som saknar rent vatten eller elektricitet. Regeringar måste därför samordna sina insatser för att förbättra grundläggande samhällstjänster och prioritera de samhällen och grupper som har störst behov.
Resultaten väcker också frågor om världens framsteg mot FN:s globala mål för hållbar utveckling, som syftar till att halvera fattigdomen i alla dess dimensioner senast 2030.