2013 var det näst värsta året någonsin för journalister. Att det skett en liten förbättring sedan 2012 förblir en klen tröst – situationen för många journalister är fortfarande är katastrofal.
Antalet dödade har minskat från 88 till 71, men då ska hållas i minnet att 2012 var ett exceptionellt svart år vad gällde dödade journalister.
Hot och fysiskt våld mot reportrar, fotografer och annan mediepersonal ökar, liksom antalet journalister som tvingas fly från sina hemländer.
”Våldet mot journalister undergräver deras möjligheter att utföra sitt arbete fritt, samt berövar människor rätten till fri och opartisk information”, sade Irina Bokova, chef för FN:s organisation för vetenskap, utbildning och kultur (UNESCO) i ett uttalande igår.
”Kampen mot straffriheten måste förbli en prioritet för det internationella samfundet, speciellt som vi endast är några dagar från födelsedagen för FN:s resolution 1738 om journalisters skydd”, sade chefen för reportrar utan gränser, Christophe Delors.
En stor anledning till att 2013 var så katastrofalt för nyhetsbevakningen är kriget i Syrien. Journalister är och förblir måltavlor både för Assadregimen, islamistiska grupper och rent kriminella organisationer. Landet är, följt av Somalia, Pakistan, Indien och Filippinerna, den dödligaste platsen för nyhetsförmedlare. Majoriteten av offren (96 % ) är män.
Även vad gäller fängslanden och bortföranden intar Syrien en plats bland de fem värsta länderna. DN-medarbetaren Magnus Falkehed och hans fotografkollega Niclas Hammarström greps av beväpnade män nära gränsen till Libanon. Oklarheten är fortfarande stor om var de nu befinner sig och vem som håller dem.
De är offer för en växande och mycket lukrativ verksamhet, där människor blir handelsvaror i syfte att ge pengar och inflytande till kidnapparna. Journalister tillhör, liksom bland andra nätaktivister, en grupp som är extra utsatt. De är villiga att ta stora personliga risker för att kunna berätta om människor, regioner och händelser som annars hamnat utanför världens uppmärksamhet.
Det är djupt oroande att områden som främst behöver världens uppmärksamhet riskerar att hamna i medieskugga om ingen reporter längre kan eller vågar ta risken att finnas på plats.
Medier och journalister får utstå mycket kritik – ibland berättigad, ibland orättvis. Men en värld utan journalister och yttrandefrihet vore en skrämmande och tyst värld.
