Tjugo år sedan spelade Jan Egeland en ledande roll tillsammans med en grupp norska diplomater och politiker under den så kallade Osloprocessen, en av de mest framgångsrika Nordiska ansträngningar för fred någonsin.
Men då man frågar unga norrmän, känner de kanske bättre till Egeland som FN:s superhjälte, ”the UN Superhero”, genom en sång som har setts över en halv miljon gånger på YouTube. Inte så illa för ett land på 5 miljoner invånare!
Osloprocessen ledde slutligen till Osloavtalet samt ett Nobels fredspris för Israels och Palestinas ledare. Egeland vilade dock inte på sina lagrar. Efter att ha tjänstgjort som FN:s toppchef för humanitärt bistånd, är han nu vicedirektör för Human Rights Watch och chef för dess Europa-avdelning. Han må vara baserad i Oslo, men UNRIC intervjuade honom dagen efter att han kommit tillbaks från Syrien, på sin väg till Paris, varefter han förbereder en resa till Libanon och Kuwait.
Först till Osloavtalet. Hur kommer det sig att du själv, och dina norska landsmän Mona Juul och Terje Rød-Larsen, blev involverade i fredsansträngningarna för mellanöstern?
Jag var statssekreterare och hade, å utrikesminister Thorvald Stoltenbergs vägnar, uppdraget att se om Norge kunde få en roll i fredssamtalen alla trodde skulle äga rum på tidigt 90-tal. Det som var helt nytt med vårt arbete var att vi såg att den palestinska befrielseorganisationen PLO måste involveras för att fred skulle vara möjligt. Två saker skedde egentligen parallellt – den ena var att PLO kom till Oslo, och frågade om den nya arbetarpartiregeringen kunde kontakta Israel å deras vägnar, samtidigt som vi genom Rød-Larsen tog kontakt med folk inom det Israeliska arbetarpartiet. Vi var bland de få som hade goda, förtroliga förbindelser till både Israel, och då speciellt det israeliska arbetarpartiet, som kom till makten 1992, och PLO.
Är det något vi kan lära oss av era erfarenheter idag?
Lärdomen är väl egentligen att det är svårt att uppnå ett avtal mellan två stridande parter, och att det är ännu svårare att genomföra avtalen. Om något fel begicks från vår sida så var det precis att vi underskattade fredens fiender på båda sidor.
Samma dag som UNRIC genomförde sin intervju, publicerade Human Rights Watch en rapport som citerades vitt och brett i internationella medier om det Syriska luftvapnets attacker mot civila. Egeland besökte Syrien i februari.
I slutet av februari var jag själv i Aleppo. Det är mycket oroande att se att det i en miljonstad, som har lidit av förskräckligt krig i över ett år, inte syns skymten av det internationella samfundet. Inte av FN-organisationer eller Röda Korset heller. Syriens civila är i stor del lämnade till sitt öde under den värsta krisen i vår tid. FN och Röda Korset (ICRC) är låsta i en situation där de endast kan arbeta genom regimen, eftersom den syriska statsledningen är medlem av FN och fortfarande officiellt kvar på sin post – men det betyder att miljoner syrier knappt får någon hjälp alls.
Egeland har medverkat i många fredsförhandlingar och arbetat för Röda Korset före han blev chef för FN:s kontor för humanitärt bistånd, OCHA. År 2006 utnämnde tidskriften Times honom till en av de 100 människor som bidragit till att ”forma vår värld”. I sin egenskap av FN-tjänsteman har han handskats med kriser som den Indiska oceanens tsunamivåg, Darfurkrisen och östra Kongo, för att nämna några. Men vad har varit den största utmaningen?
Jag tror jag besökt 110 länder, sedan jag som tonåring reste till Latinamerika. Det är en svår fråga att besvara. Det är klart att synen i februari, av raketer som mejat ner hela bostadskvarter, var något av det värsta jag sett och upplevt. Då vi kom till Aleppo drog föräldrarna sina döda barn ut ur ruinerna efter ett bombangrepp som ägt rum kvällen innan. Men för att generalisera, är det de situationer där de svagaste blir utsatta för övergrepp i krig och konflikter som är de svåraste och mest hjärtskärande. Östra Kongos massvåldtagna kvinnor och LRA:s kidnappade barnsoldater i norra Uganda är nog något av det sorgligaste av allt. Våld mot kvinnor och barn i krig och under kriser, under fundamentalistiska regimer och diktaturer, är nog det största problemet i vår tid. Och det borde vara enormt mycket mer fokus på våldet mot, och utnyttjandet av, de svagaste.
Kanske smått oväntat har Egeland blivit ett känt namn bland norska ungdomar, en åldersgrupp som inte alltid är så berörd av internationella frågor. Orsaken är komedigruppen Ylvis’ sång om Jan Egeland, med text som ”då handgranater flyger omkring, finns det bara en man vi kan lita på / då det är krig och helvetet brutit lös, skicka in Jan Egeland, FN:s superhjälte.”
Jag tycker den är rolig! Man måste ha humor och självironi, och kunna skratta åt sig själv. Så jag anser att det är fantastiskt talangfullt av gruppen, och det är en välskriven och väl utförd låt. Det är inte ofta FN-människor får en halv miljon hits på You Tube för en popsång, så det tar jag med humor.
Ylvis / Jan Egeland
