Tsunamin uppmärksammade världen på vikten av katastrofberedskap
Det är inte många nordiska medborgare som kan mäta sig med månadens nordiska profil, Margareta Wahlström, som med sina mer än 30 års erfarenhet av humanitära biståndsoperationer i katastrof- och konfliktområden definitivt kan anses vara en katastrofbekämpningens tungviktare. År 2005, då Wahlström befann sig i Asien i full fart med upprustningsarbetet efter den indiska oceanens tsunamivåg, slöts ett internationellt avtal i Japan, mer känt som Hyogo-avtalet, avsett att minska på skador och förluster vid katastrofer.
I november 2008 utnämnde FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon henne till den första specialrepresentanten för riskreducering och i denna egenskap är det hennes uppgift att arbeta för implementeringen av Hyogo –ramavtalet.
”Jag kan försäkra er, även om jag inte befann mig i Kobe där Hyogo-avtalet undertecknades, utan istället i Aceh, Indonesien – att avtalet fick en helt annan politisk tyngd på grund av tsunamin. Tsunamin i sig var naturligtvis en oerhörd tragedi, men den fungerade även som en väckarklocka för många länder runtom i världen.”
Hur kommer det sig att du började arbeta för FN?
”Vad som hände mig var att jag hade tillfälle att arbeta i Vietnam efter krigsslutet, med ett svenskt biståndsprojekt inom den privata sektorn, år -79.
Efter det kom den stora katastrofen i Kambodja med de Röda khmererna. Då de föll, etablerades en stor FN-operation där jag fick jobb, och inom vilken jag arbetade flera år. Medan jag var där kom jag i kontakt med Röda Korset och blev erbjuden arbete, så sedan åkte jag hem till Sverige. Jag ville gärna arbeta för Röda Korset efter det jag sett i Kambodja, som gjort stark intryck på mig.
Med Röda Korset stannade jag i 15 år. Efter det bestämde jag mig att jag faktiskt ville arbeta för FN. Mitt första FN-jobb efter Röda Korset var i Afghanistan, efter talibanernas fall. Det var tiden då hela det internationella samfundet ställde upp som en man -eller kvinna- för Afghanistans möjligheter för fred och utveckling. På det viset gick det till. Speciellt det internationella samarbetet tycker jag är så spännande, för mig är fokus verkligen på länder och deras samarbete, och FN är instrumentet.
Ett bra exempel är mitt nuvarande arbete inom UNISDR, dvs. FN:s kontor för katastrofriskreducering. Vi är en så liten organisation och allt det vi gör kan bara ske genom samarbete med och mellan länder och organisationer. Det är samarbetet mellan många olika parter som varit den röda tråden för mig ända sedan Röda Korset.
Världen har många kriser, men vi har ju också sett ene enorm tillväxt av välfärd. Man måste fokusera på sådant som binder oss samman – katastrofer, t.ex., har inga gränser. Och deras kostnader berör oss alla.
Vad har varit din karriärs största utmaning hittills?
På många sätt och vis är den största utmaningen det vi håller på med nu. En katastrof får mycket mer uppmärksamhet och pengar än det enträgna arbetet för att försöka förhindra katastrofer. Samtidigt som vi ser ett enormt intresse, måste jag ofta konstatera att jag har det omöjligaste jobbet i världen – det finns egentligen inget politiskt ledarskap, ingen drive – så det handlar mycket om att vara pådrivande, koherent, driva samma frågor hela tiden, visa att det går – och då det händer positiva saker måste man föra fram det. Och samtidigt måste vi skapa sammanhang.
Förebyggandet av katastrofer är ju även i politikers intresse. En guvernör på Filippinerna, t.ex., satsar stort på katastrofbyggande arbete, men egentligen utan att diskutera katastroferna offentligt. Han talar för utvecklingsmål, utbildning etc. med sina parter och regering – men inser att dessa inte kan uppnås om en, två, tre tyfoner varje år kostar samhället si eller så många miljarder dollar. Han investerar varje år 10 % av budgeten för katastrofförebyggande arbete, och har inspirerat många andra guvernörer att handla likadant. Dehär är grunden för att uppnå fortstatt ekonomisk utveckling.
Tycker du att de nordiska länderna har något speciellt att erbjuda räddningssamfundet?
De nordiska länderna har ju en gång i tiden varit enormt inflytelserika gällande politik och investering. Vi har ju också stått för en gemensam nordisk utvecklingsmodell som man fortfarande återkommer till, men jag är inte så säker på att den fortfarande har samma vikt som tidigare.
Vilka är huvudpunkterna för din organisation under 2013?
Vi har nått en punkt då vi insett att katastrofer kostar för mycket för såväl samhällen som individer, men det finns alltid några steg att ta mellan insikt och åtgärd. Så en aspekt av vårt arbete är att främja ökad medvetenhet och mer konkreta siffror för katastrofernas ekonomi – hur mycket de kostar, och för vem, och vilka de finansiella instrumenten är för att dämpa dem. Det finns så mycket man kan göra, och mycket som redan gjorts, för att minska förlusterna, både i människoliv och infrastruktur. Vi har redan sett bevis på att detta genom olika varningssystem och effektivare respons. Detta är ett av de viktigaste teman.
Ett annat är såklart Hyogo-ramavtalet. Då avtalet slöts hade verkligen alla kommit samman med absolut beslutsamhet och övertygelsen om att katastrofens omfattning var oacceptabel. Som ni kanske minns, orsakade tsunamin stor förödelse där den svepte i land, men offren kom inte endast från dessa länder. Tsunamin hade även sina konsekvenser för Sverige, Finland, Norge, Tyskland och många andra länder på grund av den stora mängden turister. Katastrofer är inte ett lokalt problem, och aldrig ett problem som berör bara ett land. De berör alla länder. Förlusterna ökar i snabb takt, överallt i världen. Vi talar om förluster i form av människoliv samt politisk och social splittring. Vi ser det som vårt arbete att presentera bevis, men även framföra ett viktigt meddelande: det finns så mycket som kan göras, och mycket som många länder redan gjort.
