Allt sedan nationella gränser uppfanns har människor korsat dem – inte enbart för att besöka andra länder, utan för att leva och arbeta. I samband med detta har de nästan alltid tagit risker, de har varit drivna av en beslutsamhet att övervinna motgångar och leva ett bättre liv.
Dessa strävanden har alltid varit en motor för människans framsteg. Historiskt sett har migration lett till förbättring av välbefinnandet, inte bara för de individuella migranterna utan för mänskligheten som helhet. Detta är aktuellt än i dag. I en rapport som jag presenterar i dag för FN:s generalförsamling summerar jag forskning som visar att migration, åtminstone i de bästa fallen, skapar förmåner inte bara för migranterna själva utan också för de länder som tar emot dem, och även de länder som de lämnat.
Hur kan det vara så?
I mottagande länder utför inkommande migranter grundläggande arbeten som ländernas etablerade invånare är motvilliga att ta sig an. De tillhandahåller mycket av den personliga service som samhällen är beroende av. De arbetar och tar hand om barn, sjuka och äldre, de arbetar med jordbruk, tillreder mat och utför städning av hem och kontor. De är emellertid inte bara sysselsatta med enklare göromål. Närmare hälften av den ökning av antalet migranter i industrialiserade länder under 1990-talet, 25 år eller äldre, utgjordes av människor med kunskaper på hög nivå. Oavsett bakgrundsnivå, så är många av dem entreprenörer som startar nya företag – från dygnet-runt-öppna hörnbutiker till Google. Andra är artister, uppträdare, och skribenter, som bidrar till att göra sina nya hemstäder till centrum för kreativitet och kultur. Migranter skapar också efterfrågan av varor och service, ökar nationalproduktionen, och betalar generellt mera skatter till staten än vad de tar ut i form av välfärdsbidrag och andra förmåner. I regioner såsom Europa, där befolkningen växer mycket sakta eller inte alls, anländer ung arbetskraft från andra länder och hjälper till att balansera underfinansierade pensionssystem.
Sammanslaget kan konstateras att länder som välkomnar migranter och som framgångsrikt integrerar dem i samhället, är bland de mest dynamiska – ekonomiskt, socialt och kulturellt – i världen.
Samtidigt drar också ursprungsländerna fördel av de försändelser som migranterna skickar hem, vilket förra året uppsteg till cirka $232 miljarder amerikanska dollar, varav $167 miljarder skickades till utvecklingsländer. Detta är mer än de nuvarande nivåerna av det officiella biståndet från alla givarländer tillsammans – men dessa försändelser är sannerligen inte en ersättning för det officiella biståndet. Inte bara de omedelbara mottagarna gagnas av dessa försändelser men också de som levererar varorna och tjänsterna som pengarna används till. Effekten är att öka den nationella inkomsten samt att stimulera investeringar. Familjer där en eller fler än en familjemedlem arbetar i ett annat land spenderar mera på utbildning och hälsovård på hemmaplan. Om de är fattiga – som familjen i den klassiska senegalesiska filmen Le Mandat – och tar emot försändelser, så kan detta innebära att de blir introducerade till finanisella tjänster, såsom banker, kreditföreningar, och mikrofinansiella institutioner.
Allt fler regeringar inser dessutom att deras medborgare som befinner sig utomlands kan hjälpa landet att utvecklas, och stärker förbindelserna med dessa medborgare. Genom att godkänna dubbelt medborgarskap, tillåta röstning utomlands, utveckla konsulär service, och genom att arbeta med migranterna för att utveckla de samhällen de kommer från, multiplicerar regeringarna de fördelar som migration genererar. I några länder förändrar migrationföreningar sina samhällen där de är födda, genom att skicka gemensamma försändelser avsedda för att stötta småskaliga utvecklingsprojekt. Migranter som lyckas blir ofta investerare i sina hemländer, och uppmuntrar andra att följa efter i samma spår. Genom de färdigheter som de förvärvar, bidrar de också till att överföra teknologi och kunskaper. Indiens mjukvaruindustri har uppkommit till stor del genom intensivt nätverksarbete både på hemmaplan och utomlands, bland människor som bor i länder som inte är deras ursprungliga, återvändande migranter, och indiska entreprenörer. Exempelvis, efter att ha arbetat i Grekland, för albaner med sig nya färdigheter inom jordbruk till hemlandet, som innebär att de kan öka sin produktion. Och så vidare.
Migration kan dock ha sina avigsidor – men ironiskt nog uppkommer de värsta av de negativa effekterna genom försök att kontrollera migration. Det är migranter som lever odokumenterat eller oriktigt i landet som är mest utsatta för smuggling, trafficking eller andra former av exploatering. Visst finns anspänningar när etablerade invånare och migranter anpassar sig till varandra, i synnerhet om deras tro, sedvänjor och utbildningsnivå skiljer sig mycket åt. Och visst är det de fattiga länderna som lider när människor boende i länder där deras färdigheter behövs mest – exempelvis hälsoarbetare från södra Afrika – flyttar från landet då de lockas till andra länder med högre löner och bättre förmåner.
Men länder börjar lära sig att hantera sådana problem, och de kan göra det än bättre om de arbetar tillsammans och lär av varandras erfarenheter. Det är syftet med den ”högnivå-dialog” om migration och utveckling som generalförsamlingen kommer att hålla i september. Inget land kommer att bli ombedd eller förväntas överge kontrollen över sina gränser eller sina policies till någon annan. Men alla länder och alla regeringar kan vinna på att föra diskussioner och utbyta idéer. Därför hoppas jag att dialogen i september blir en början, inte ett slut.
Så länge som nationer finns, kommer migranter att existera. Även om vissa önskar att så inte vore fallet, så är migration en del av livet. Det handlar därför inte om att stoppa migration, men om en bättre hantering, om ökat samarbete och förståelse från alla sidor. Migration är mer än ett nollsummespel – migration kan frambringa vinst och behållning för alla.
Kofi A. Annan är Förenta Nationernas generalsekreterare
