Den dag då 45-årige isländska entreprenören Haraldur Thorleifsson inte kunde komma med in i en kiosk i sin rullstol när resten av familjen gick in för att köpa något att dricka blev en speciell dag för honom. Det var inte första gången Thorleifsson, som använt rullstol i två decennier, fick uppleva att han och familjen skildes åt, men det var då han bestämde sig för att göra något åt saken.
Tidpunkten var perfekt. Han hade just sålt sitt företag inom webbdesign, Uneo inc., till Twitter med en ansenlig vinst och återvänt till sitt hemland Island från San Fransisco.
”Det var då idén om 100 ramper föddes”, berättar Thorleifsson i en intervju för UNRICs webbplats. När familjen kom ut ur kiosken med sina kalla drycker, berättade han om sin plan för sin fru och barn.
”Jag fick en uppenbarelse. Det finns tusentals människor i vårt land och miljoner mänskor runtom i världen som går miste om olika upplevelser. Jag tyckte det var dumt att jag inte kunde gå in där i butiken tillsammans med min familj och vara fullt delaktig i livet.”
Thorleifsson donerade 50 miljoner isländska kronor ($365,000, €359,00) till projektet och lyckades övertala Reykjaviks stad att göra detsamma. Senare fick han över både staten och privata företag på sin sida. 100 ramper installerades, främst i centrum, för att ge personer i rullstol tillträde till butiker, varuhus, caféer och restauranger.
”100 är ett bra tal. Jag vet också att islänningarna tycker om handlingar med konkreta mål.
Målet nått efter åtta månader
Efter bara åtta månader lyckades projektet ”Ramp-up Reykjavik” nå sitt mål på 100 ramper, fyra månader innan beräknat, så planen utvidgades till hela landet med den nya målsättningen 1000 stycken.
”Vi har byggt 100 utöver de första 100, så nu har vi 900 kvar”.
Thorleifsson har genetisk muskelatrofi, vilket under de senaste 20 åren lett till stora utmaningar i tillgängligheten, något som många personer med funktionsnedsättning känner till alldeles för väl. Utöver sitt hemland Island har han erfarenhet från Asien samt Nord- och Sydamerika.
“Det är lätt att se hur tillgängligheten varierar från ett land till ett annat och mellan olika städer. Det kommer ur ett medvetet val. Det finns någon som bestämmer om man får komma in eller inte. Av någon anledning har man bestämt att Island inte ska vara ett tillgängligt land”.
Han menar att ungefär en tredjedel av alla butiker och affärer i centrum av Reykjavik behövde förbättra tillgängligheten då projektet inleddes. I Reykjavik, med 120.000 invånare, har de 100 ramperna redan lett till förändring.
“Jag kan se med egna ögon att fler människor i rullstol rör sig i Laugavegur,” säger Thorleifsson och avser huvudshoppinggatan i Reykjavik centrum som i huvudsak är en gågata. ”Vissa har berättat att de har tagit sig ut på stan i rullstol för första gången på decennier, eller ätit middag i en restaurang de alltid velat gå till men saknat tillgång till. Allt tack vare ramperna.”
Lokala och globala mål
Thorleifsson vill inte sluta vid 1000 ramper. ”Vi för redan diskussioner med mindre europeiska städer om att utvidga konceptet.”
Thorleifssons initiativ rimmar väl med många av de 17 globala målen för hållbar utveckling: att avskaffa fattigdom och ojämlikhet, skydda planeten och se till att alla människor trivs. Hälsa, rättvisa och välstånd. Inkludering är i centrum för de mål som antogs av världens ledare vid FN-toppmötet 2015. Mål 4 kräver inkludering av personer med funktionsnedsättning i utbildning av jämlik kvalitet, detsamma gäller mål 8 om främjande av inkluderande ekonomisk tillväxt och full sysselsättning för alla, inte att förglömma mål 11 om inkluderande, säkra och hållbara städer.
Men Thorleifssons senaste aktiviteter bockar av ännu flera aspekter när det gäller de globala målen. Ojämlikhet är en integrerad del av målen. ”Jag är ganska känslig i denna fråga och jag vill hjälpa människor att jämna ut villkoren när jag har en chans.”
Eftersom han själv är född i en arbetarfamilj är han medveten om och tacksam för sådana privilegier som tillgång till kvalitativ utbildning och inkluderande universitet som i stort sett är gratis. ”Någon måste betala för det”, svarar han helt enkelt, på frågan om hans beslut att flytta till Island och betala en relativt hög inkomstskatt på vinsten från försäljningen av hans företag. Han såg med andra ord till att han inte skulle gynnas från eventuella skatteundvikande åtgärder, utan omfamnade istället skattmasen.
”Jag tror inte att samhället fungerar om inte alla kan delta. Jag har bott i USA och folk med min sjukdom har svårt att komma vidare i samhället” säger Thorleifsson.
Reaktionerna angående hans önskan att betala skatt var anmärkningsvärda, anser han.
Rönte stor uppmärksamhet
”Jag nämnde detta bara en gång på Twitter,” förklarar han. ”Det är inte många av mina tweets som lockar någon uppmärksamhet. Men den här gjorde det.”
”Självklart ska det vara självklart att någon vill bidra till samhället. Jag tycker att det är intressant att den väckte så mycket uppmärksamhet. På ett sätt var reaktionen mer anmärkningsvärd än själva handlingen.”
Då vi nu är ungefär halvvägs till målåret 2030, och krig och pandemier lagts ovanpå de utmaningar som redan existerar, finns det säkert plats för fler som Haraldur Thorleifsson när det gäller att trappa upp de globala målen.