Av John Holmes, undergeneralsekreterare och chef för FN:s humanitära insatser
I dessa tider behöver vi lite goda nyheter. Beskedet att omkring 50 olika länder kommer att underteckna en internationell konvention om förbud mot klustervapen räknas definitivt som en sådan. Konventionen skall undertecknas i Oslo den 3 december och är en möjlighet för stater runt om i världen att minska onödigt lidande och rädda livet på otaliga civila, speciellt barn. Ländernas beslut visar på moralisk klarsynthet och globalt ledarskap.
Förbudet mot klustervapen är mycket betydelsefullt för det humanitära arbetet. Dessa vapen utgör en stor risk för civilbefolkningen både under och efter en konflikt.
Klusterbomber är metallkapslar som öppnar sig i luften och sprider ut en mängd småbomber över ett större landområde. Då de mindre bomberna exploderar, förstör de hus och infrastruktur i området, de dödar och lemlästar människor. Från början användes bomberna för att förstöra specifika mål, till exempel flygplatser, men de utnyttjas ofta utan större precision och drabbar människor urskillningslöst.
Ibland exploderar bomberna inte genast, antingen avsiktigt eller på grund av ett fel, och de blir liggande. De odetonerade bomberna kan senare utlösas av djur, fordon, jordbrukare, flyktingar om återvänder hem, hjälparbetare eller fredsbevarare. Klustervapen har använts i länder som Afghanistan, Tchad, Eritrea, Etiopien, Irak och Kosovo under de senaste 30 åren. Dödliga rester efter dessa konflikter ligger kvar i marken och de fortsätter skada människor långt efter att kriget är över.
Under kriget i Libanon år 2006 användes klustervapen flitigt av bägge sidorna i konflikten. Efter att kriget var över kunde 200 000 människor inte återvända till sina hem i Libanon på grund av kvarliggande odetonerade klustervapen. Människornas små inkomster minskade ytterligare på grund av att åkrarna var fulla av obriserade bomber.
Så sent som i augusti i år användes klustervapen i det korta kriget mellan Georgien och Ryssland över Syd Ossetien.
I längden är det civilbefolkningen, inte soldater, som drabbas hårdast av klustervapnen. Barn är extra sårbara för dem. Eftersom barn är nyfikna kan de dras till bombernas ovanliga utseende, de kan missta en bomb för en leksak och plocka upp den. Då den exploderar dödas barnet eller också lemlästas och traumatiseras det för resten av livet.
De länder som undertecknar och ratificerar konventionen i
Konventionen handlar inte bara om att undvika framtida offer utan den avser att hjälpa dem som redan drabbats. Den kräver även att alla konventionsstater skall stöda klustervapnens offer med medicinsk vård, rehabilitering och psykologiskt stöd samt att de inom tio år sanerar områden som utsatts för klusterbomningar.
I länder som Laos, Vietnam och Kambodja skulle ett sådant beslut vara speciellt välkommet. Dessa länder var bland det första att drabbas av klustervapen på 1960-talet, och de lider fortfarande av följderna. I Laos uppskattar man till exempel, att 80 miljoner odetonerade småbomber fortfarande ligger kvar i marken vilket det gör att 25 procent av alla landområden är allt för farliga att beträda. Klustervapnen i Laos dödar fortfarande, de hindrar människor att bruka jorden och stoppar utvecklingen av infrastrukturen.
Jag uppmanar alla stater att omedelbart ratificera konventionen om klustervapen och att sedan implementera den. Även länder som inte producerar eller använder dessa vapen bör hjälpa till att skapa en stark global enighet mot dem så att de inte kan nyttjas i framtiden.
Vi kan förhindra framtida tragedier orsakade av klustervapen. Låt oss använda den möjligheten.
