Den ekonomiska krisen är ingen ursäkt för att sätta klimatfrågan åt sidan. Den är, tvärtom, en möjlighet att slå två flugor med en smäll, skriver FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Indonesiens president Susilo Bambang Yudhoyono, Polens statsminister Donald Tusk and Danska statsministern Anders Fogh Rasmussen i en gemensam debattartikel. Den gröna ekonomin är en lösning på både den ekonomiska krisen och klimatfrågan, konstaterar författarna.
Lär artikeln i sin helhet på engelska här. Och på svenska under bilden:
UN Photo: Eskinder Debebe. Generalskereterare Ban Ki-moon tillsammans med representanter för klimattrojkan: Hassan Wirajuda, Indonesiens utrikesminister, Polens president Lech Kaczynski och Anders Fogh Rasmussen, Danmarks statsminister.
En möjlighet i krisen
Under veckoslutet samlas världens ledare in Washington och för diskussionen och det viktigt att komma ihåg att vi står inför två kriser. Den mest akuta är den globala ekonomiska krisen, medan den mera existentiella är klimatförändringarna. Det faktum, att den första krisen är akut, är ingen ursäkt för att inte ta itu med den andra. Tvärtom, är det en möjlighet att slå två flugor med en smäll.
Klimatforskningen talar klarspråk. Den visar att problemet förvärras för var dag vi inte reagerar. Men låt oss även istället titta på ekonomiska fakta.
Den globala tillväxten håller på att avstanna, budgeter stramas åt och vi kommer sannolikt att ha färre resurser men fler globala problem att ta itu med. Vad kan vi då göra för att skapa nya arbetstillfällen och ökad tillväxt? Hur kan vi säkra energitillgången till ett rimligt pris? Vad krävs för att skydda det globala ekonomiska systemet så att det inte drabbas av fler stötar, så att människor kan leva i ekonomisk säkerhet?
Svaret är, att vi behöver gemensamma lösningar för att lösa dessa utmaningar. Och svaret i frågan om de två stora utmaningarna, den ekonomiska krisen och klimatförändringarna, är en grön ekonomi. Om vår livsstil hotas måste vi anpassa oss. Forskarna är eniga, för att ta itu med klimatfrågorna behöver vi en energirevolution; en omfattande förändring av hur vi driver våra samhällen. Ekonomerna är också eniga: den sektor som växer mest just nu är den som sysslar med förnyelsebar energi. Där skapas framtidens jobb och där tas även de teknologiska innovationer som skall ta oss in i en era av ekonomisk förändring fram.
Morgondagen börjar idag, sägs det. Toppmötet i Washington under veckoslutet är avgörande men vi står även inför en prövning i december då världens ledare samlas i Poznan i Polen för FN:s klimatförhandlingar. Mötet ligger halvvägs i den plan som antogs på Bali ifjol. Målet med planen är att nå ett avtal i Köpenhamn i december nästa år, ett ambitiöst och omfattande klimatavtal som alla stater kan enas om.
I Poznan kommer miljö- och klimatministrar att för första gången samlas för att diskutera ett långsiktigt samarbete. För att vi skall nå ett avtal i Köpenhamn behöver vi en arbetsplan med specifika mål om minskade utsläpp och lösningar för att anpassa oss till följderna av klimatförändringarna. Vi måste enas om en institutionell arkitektur, ett seriöst engagemang, en fond för anpassning och framförallt en vilja bland både utvecklings- och industriländer att ta del i arbetet. Finansieringen kommer att bli avgörande, om utvecklingsländerna saknar de ekonomiska resurserna och teknologierna att blir gröna, kommer vi inte att effektivt kunna bekämpa klimatförändringarna.
Önskningar blir inte alltid handlingar. Men handling är det som industrier, investerare, regeringar, medborgarrörelser och medborgare vill ha. Och det håller faktiskt redan på att hända. FN:s miljöprogram uppskattar, att den globala investeringen i energiformer som inte avger koldioxid kommer att uppgå till 1.9 biljoner dollar före år 2020, det är en betydande del av den globala bruttonationalprodukten. Nästan två miljoner människor arbetar redan inom vind- och solenergiindustrin, hälften av dessa i Kina. Biobränsleprogrammet i Brasilien har skapat nästan en miljon jobb årligen. I Tyskland väntas investeringen i miljöteknologi fyrdubblas under de kommande åren. Den väntas uppgå till 16 procent av produktionen år 2030 och sysselsätta fler arbetare än bilindustrin.
Vi behöver inte invänta ny teknologi, eller oroa oss över kostnaderna för vidta åtgärder. Forskning har visat, att USA kunde minska sina koldioxidutsläpp betydligt utan några större kostnader genom att använda befintlig kunskap. Ett exempel på detta är Danmark. Där har man investerat betydligt i grön tillväxt. Sedan 1980 har landets BNP ökat med 78 procent utan att energikonsumtionen ökat betydligt. För industrin innebär denna typ av inbesparingar en ökad vinst. Polen har minskat sina utsläpp med en tredjedel under de senaste 17 åren samtidigt som landets ekonomi har blomstrat.
Men hjälp av rätt lagstiftning och ekonomiska morötter inom ett globalt ramavtal, kan vi styra den ekonomiska tillväxten i en koldioxidfattig riktning. Med rätt lagstiftning och stimulansåtgärder kan vi säkra att både industri- och utvecklingsländer bidrar till att bekämpa den globala uppvärmningen, varje land på sitt sätt, så att landet kan fortsätta utvecklas och medborgarna kan åtnjuta ekonomiskt välmående.
Framförsiktiga affärsledare är medvetna om detta och det är en orsak till att så många affärsmänniskor kräver en klar och konsekvent lagstiftning – de kräver globala regler för globala problem. Låt oss därför godta att det finns flera vägar som leder till Rom. I Poznan i december och nästa år i Köpenhamn kommer en del att eftersträva strikta utsläppsregler medan andra kommer att tala för frivilliga mål. En del kommer att diskutera för- och nackdelar med utsläppshandeln i förhållande till nationella skatter och lagstiftning. Många kommer att kräva åtgärder för att minska avskogningen som orsakar omkring en femtedel av utsläppen av växthusgaser. En investering på mellan 17 och 30 miljarder dollar årligen kunde halvera dessa utsläpp samtidigt som många skulle få jobb inom skogsvården i tropiska länder som till exempel Indonesien.
Vi kan inte välja och vraka, vi måste använda oss av flera strategier. Men mest av allt behöver vi ledarskap – ett kunnigt ledarskap med globalt perspektiv i kombination med åtgärder. Den ekonomiska krisen är en väckarklocka som kräver att vi tänker i nya banor. Vi behöver innovativa lösningar som tar de stora utmaningarna om vi står inför i beaktande. Krisen är inte en ursäkt att skjuta upp det nödvändiga. Vi har ingen tid att förlora.
Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare
Susilo Bambang Yudhoyono, Indonesiens president
Donald Tusk, Polens statsminister
Anders Fogh Rasmussen, Danmarks statsminister
.
