Jag var nyligen på besök i Gaza, ett av de mest tätt befolkade områdena i världen och numera en mänsklig tryckkokare. Den ökande oron bland människorna jag mötte illustrerar tydligt det växande gapet mellan den återupplivade fredsprocessens mål och den hårda verkligheten på marken.
Vi måste ta itu med detta omedelbart. Skillnaden mellan hopp och verklighet kan annars bli slutet på försöken att uppnå fred och kan visa sig vara katastrofal för en av de största och äldsta flyktinggrupperna i världen.
Gazas befolkning på en halv miljon människor, av vilka över hälften är under 18 år, tvingas leva under strängt begränsad rörelsefrihet, ytterligare förvärrad efter att Hamas tog över makten i juni 2007. I september 2007 förklarade den Israeliska regeringen Gaza som ett ”fientligt område” vilket ledde till att den ekonomiska snaran snördes åt ytterligare. Befolkningen märker nu allt mer allvarligt av bristen på resurser och varor, och värst drabbas de mest utsatta, barn, åldringar och sjuka.
Låt mig tala klarspråk. Israels oro för sin säkerhet är lätt att förstå. De palestinska raketangreppen från Gaza mot Israel måste upphöra omedelbart. Dessa kriminella handlingar kan inte berättigas och jag fördömer dem utan förbehåll. Jag har själv sett vilken skada och vilka trauman flera år av raketbeskjutning har lett till i Sderot i södra Israel.
Icke desto mindre lider Gaza idag desperat brist på såväl regelbunden tillgång till mat som nödvändiga varor och reservdelar för att upprätthålla el- och vattentillförseln. Man är redan tvungen att importera en stor mängd varor för att försäkra att den medicinska infrastrukturen samt skolorna inte faller samman samt för att bygga upp industrin och jordbruket som har kollapsat fullständigt.
Närmare 80 procent av Befolkningen i Gaza är beroende av matleveranser från FN eller andra internationella hjälporganisationer. Sedan juni 2007 har hela 85 procent av Gazas industri- och produktionsanläggningar stängts ner, vilket har bidragit till att höja arbetslöshetsprocenten till närmare femtio. Brist på el och bränsle har lett till att driften av vatten- och strömsystemen försämrats i snabb takt, vattenkvaliteten blir lidande och rent vatten är en bristvara för största delen av befolkningen. Fyrtio miljoner liter orenat kloakvatten rinner dagligen ut i Medelhavet, med hittills okända följder för miljön. Delar av Gazas kloaksystem riskerar att falla samman när som helst.
Men av alla de brister som finns i Gaza, är avsaknaden av hopp den största – det mest grundläggande av alla mänskliga behov. Varaktigt hopp av det slag som kan bekämpa den växande extremismen är ett politiskt ansvar. Ett ansvar som kräver att både Israeliska och Palestinska ledare tar de nödvändiga och betydande riskerna för att uppnå fred.
Man kan bara föreställa sig den förtvivlan och förödmjukelse som växer fram i det som måste kännas som ett enormt fängelse under bar himmel. Det är uppenbart att detta är en krutdurk som väntar på den avgörande gnistan. Men det är knappast i någons intresse att s Gaza exploderar, minst av allt i israeliska säkerhetsintressen.
Så vad kan vi göra för att lindra lidandet och minska spänningen i området? Först och främst måste humanitära organisationer få omedelbar, obegränsad och regelbunden tillgång till både varor och arbetskraft, och i betydligt högre grad än vad som är tillåtet idag. FN allena har humanitära utvecklingsprojekt till ett värde av 213 miljoner dollar stående på grund av att brist på råmaterial, speciellt cement. Jag har drivit på de israeliska ledarna att låta varorna korsa gränsen så att de viktigaste projekten kan startas upp snarast.
Humanitär hjälp är av avgörande betydelse men kan inte ensamt lätta på lidandet i Gaza. Den andra uppgiften blir att öppna gränsövergångarna. Om inte varor och arbetskraft kan röra sig fritt in och ut ur Gaza klarar inte privata sektorn av att återuppliva den döende ekonomin. Att öppna Karni-gränsövergången, den viktigare handelsrutten, är ett första steg mot detta viktiga mål. Den Palestinska myndigheten har lagt fram konstruktiva förslag på hur detta kunde förvekligas utan att Israels säkerhet sätts på spel. Jag uppmanar alla sidor att på allvar beakta dessa förslag och enas om en lösning som även omfattar ett acceptabelt säkerhetssystem.
För det tredje måste Hamas upphöra med skjutningen av Qassam raketer från Gaza omedelbart och villkorslöst. Raketerna ser ingen skillnad på människor, de skadar och dödar civila och de ger även upphov till ekonomiska och militära åtgärder som enbart förvärrar situationen bland befolkningen i Gaza.
Vidare är det ekonomiska strypgreppet på Gaza inte förenligt med Israels förpliktelser inför den internationella humanitära rätten. Detta måste också få ett slut. Majoriteten av befolkningen i Gaza skall inte bestraffas på grund av de kriminella handlingar som en våldsam och extremistisk terroristgrupp utför. Detta sående av frön till hat kan enbart leda till mer våld och lidande
Slutligen, låt oss hålla blicken stadigt på målet att ha två stater som lever sida vid sida i fred och som tillsammans skapar en säker och lycklig framtid för sina folk. Det kan möjligen verka ambitiöst just nu, men det är den enda vägen framåt på lång sikt. Arga sinnen når inga fredliga lösningar och inte heller nås de genom en förnekelse av människans värdighet. Det enda effektiva sätt att få slut på allt detta lidande är att nå en snabb överenskommelse om ett rättvist och långvarigt fredsavtal. Detta är målet vi skall arbeta mot, så att hoppet kan ersätta hatet.
Av John Holmes,
FN.s nödhjälpskoordinator och undergeneralsekreterare med ansvar för humanitära frågor.
