1.5.2015 – Enja Sæthren från Norge arbetar som programmedarbetare på FN:s livsmedelsprogram WFP i Nepal. Hon var på väg tillbaka till Katmandu och hamnade mitt i kaoset när jordbävningen inträffade. Här berättar hon om vad hon såg och hur WFP arbetar på fältet.
”Jag var på väg tillbaka till Kathmandu från en fältresa i de värst drabbade distrikten i Nepalgjung efter översvämningen 2014. Vi var på mitten av en bro när en kvinna framför oss plötsligt kastades av hennes motorcykel. Min nepalesiska chaufför förstod omedelbart vad som hände – en jordbävning hade drabbat Kathmandu-dalen.
Det var svårt att tänka klart; först sprang vi ut ur bilen och ställde oss nära en stolpe, men eftersom skalven blev starkare förstod vi att vi var tvungna att korsa bron. Vi beslutade att bege oss mot WFP -kontoret. På vägen såg vi byggnaderna falla sönder och desperata människor som sprang på gatorna. När vi äntligen nådde kontoret, var en av säkerhetsvakterna stel av chock. Vi fick henne snabbt till sjukhuset och återvände till kontoret.
Under de timmar som följde inträffade flera efterskalv och fler och fler människor från olika FN-organ kom för att söka skydd. Allt eftersom det blev kallare stannade vi i FN:s fordon och försökte få kontakt med andra kollegor genom våra radioapparater.
Mitt hus är i Patan Durbar Square, ett tempelområde som drabbades hårt. Jag försökte gå in i huset för att hämta min Mac och vissa dokument för arbetet, men området var så skadat att jag inte kunde komma fram. Jag ringde den nepalesiska familj jag bor hos; de var lyckligtvis OK, men de sa åt mig att inte komma hem. Under natten bytte jag plats flera gånger, i jakt på en säker plats. Dock är Katmandu en stad med höga, gamla byggnader som inte är anpassade för jordbävningar. Natten präglades av osäkerhet och oro inför den humanitära krisen som jag skulle behöva möta nästa morgon.
Följande dag gick jag runt för att bedöma katastrofen och behovet av hjälp. Att se alla de skadade byggnaderna och prata med alla de människor som nu är hemlösa, en del av dem med familjemedlemmar som skadats eller dödats, fick mig att känna mig väldigt lyckligt lottad. Jag har min familj i säkerhet hemma i Norge.
Jag kände direkt ett mycket starkt behov av att bidra och göra något konstruktivt. Men i det kaos som följde efter jordbävningen tog det naturligtvis tid att bedöma var behoven var som störst.
Allt var mycket kaotiskt i början; även om vi alla visste att det förmodligen skulle inträffa under året, kunde vi omöjligen förbereda oss totalt inför det, allra minst mentalt. Det värsta är den bristande kunskapen om fenomenet. I de flesta naturkatastrofer, brukar den nepalesiska befolkningen ha en hel del insikter om vad som kommer att hända och hur det är klokt att agera. Men en jordbävning inträffar bara vart 80 år och är mycket oförutsägbar, ingen vet särskilt mycket. Inledningsvis trodde vi att vi skulle ha två stora jordbävningar och sedan 12 mindre efterskalv, men efterskalven har varit betydligt starkare än någon av oss hade kunnat förutse, ett av dem mätte 6,7 på Richterskalan. Det kommer ständigt nya rykten om vad som kommer att hända härnäst. Många människor är fortfarande mycket rädda.
Jag är mycket oroad över den eventuella social kris som kommer följa i efterdyningarna av jordbävningen. De hygieniska förhållanden för dem som bor på gatorna är inte bra. Vad händer när deras hälsa förvärras, då sjukhusen redan är upptagen med att behandla skador från jordbävningen? Hur kommer människor reagera om butikerna får slut på mat? WFP har startat den akuta operationen, men eftersom vårt kontor är en hög byggnad av tegel som inte är fastcementerade så är vi nu därför förflyttade till flygplatsen, där vi arrangerar den kommande distributionen av livsmedel.
Vi är en hängiven personal som arbetar tätt tillsammans, utan mycket annat bränsle än kex. Det har nu gått tre nätter utan mycket sömn och de flesta är oroliga för sina familjer. Sammanhanget är helt annorlunda för oss alla, och vi är ofta tilldelade uppgifter som vi inte brukar göra och arbetsmiljön är spänd, men ändå; Jag har aldrig förstått betydelsen av vår organisation lika starkt som nu.
Trots all min förtvivlan över situationen som jordbävningen har orsakat, känner jag mig priviligierad att vara här i Nepal, för att kunna göra skillnad.”
Läs mer om WFP:s arbete i Nepal här.
Källa: WFP
