Månadens Nordiska profil: UNDP:s Helen María Ólafsdóttir, medger att man i hennes bransch ser ”mycket otäcka saker”. Och inte att undra på, den 38 årige forne TV reportern från Island, har tjänat i olika egenskaper i Afghanistan, Irak och Sri Lanka. För tillfället är hon baserad i UNDP vid huvudkvarteret i New York, där hon jobbar för det krisförebyggande och återhämtande kontoret.
Den första frågan vi ställde henne är en klassiker: Hur hamnade du här i FN?
Jag har alltid velat jobba för FN. Jag tyckte aldrig att den privata sektorn var tillräckligt lockande utan ville i stället ha ett jobb som bidrog till det allmännas bästa. Jag tror på organisationen och att jobba för FN ger oss en unik möjlighet att nå viktiga beslutsfattare. Vi måste respektera denna tillgång och använda den för att påverka beslutsfattare på ett positivt sätt.
Jag sökte helt enkelt jobb på UNDP i Afghanistan för att jobba på Afghanistans nationella utvecklingsplan och hade turen med mig och fick jobbet. Däremot var det Islands utrikesministerium som gav mig erbjöd mig att jobba i Sri Lanka, vilket öppnade flera dörrar för en karriär inom internationellt utvecklingsarbete.
Vart har din karriär fort dig så här långt?
Mitt första jobb var faktiskt som reporter. Mitt stora karriärval låg mellan journalism och utveckling. Jag skulle ha eftersträvat en karriär som internationell reporter, men insåg att jag inte var tillräckligt påtryckande! Jag är alldeles för artig och hatar att störa människor. Av en slump sökte jag till att jobba med att stödja Islands utrikesministeriums delegation i Strasbourg, så jag spenderade ett år där. Jag var däremot inte färdig för en diplomatkarriär och fick i stället jobb vid Europarådets politiska avdelning.
Strasbourg är en härlig stad, men efter ett år kände jag att det var dags att åka vidare och utforska världen. Så jag åkte till Afghanistan, där spenderade jag ett år som freelance reporter för Isländska medier. Det var som ett mellanår: vissa backpackar, jag spenderade min tid i Kabul. Det var ett fantastiskt år. Sedan slog turen till. Jag utstationerades av Islands utrikesministerium som talesperson för ett Nordiskt övervakningsuppdrag på Sri Lanka. Jag är fortfarande väldigt tacksam för denna möjlighet och för förtroendet, eftersom jag endast var 29 år gammal vid tillfället.
Efter ett och ett halvt år som talesperson anställdes jag som rådgivare. Men situationen i landet var dålig och jag lämnade slutligen landet då Sri Lanka störtade tillbaks i krig och uppdraget tyvärr hade blivit värdelöst. Från Sri Lanka åkte jag tillbaks till Afghanistan för att inta min första position vid UNDP, där jag hjälpte skriva den nationella utvecklingsplanen. Det var hårt tryck för en liten grupp människor att färdigställa planen. Vi skrev frenetiskt, 16 timmar om dagen och hettan gassade. Jag fick härliga vänner under den tiden. När planen var klar sökte jag jobb vid UNDP i Irak som en rådgivare för krisförebyggande och återhämtande verksamhet och spenderade fyra och ett halvt år i landet. Jag förälskade mig i landet, Irakierna och Mellanöstern.
Vissa tror att arbetet inom FN främst innebär lyxhotell och ett tal nu och då. Stämmer detta eller har du sett verkliga handlingar inom din karriär?
Min erfarenhet på fältet har varit att frysa i kölden i Afghanistan, jag hade så kallt att jag hade nio lager på mig då jag försökte skriva medan frosten låg i rummet. Eller att sitta fast i en armébas flera dagar i streck i Irak i en sandstorm. Jo, det innebär en del resor och hotell, men alla hotell ser likadana ut enligt mig. Jag föredrar att vara hemma och då jag har semester föredrar jag att åka hem till Island till familj och vänner.
Vilken är din största utmaning hittills?
Jag har stött på flera utmaningar. Vi är i stort sett i verksamheten av att försöka stöda och förändra hur regeringar fungerar. Den största utmaningen med detta är att slutföra försöken. Den största utmaningen för mig har varit att åstadkomma något då vi inte haft god tillgång till motparten. Det kräver mycket och tar en lång tid att bygga upp en relation med människor då du till exempel är begränsad till den gröna zonen i Bagdad. Men genom att hålla i, och antagligen även vara lite irriterande, lyckades jag sparka igång många existerande projekt. Jag är stoltast över ett projekt som inrättade familjeskyddsavdelningar vid polisstationer. Det krävde mycket jobb men inrättningarna är nu på plats.
Representerar de Nordiska länderna något speciellt inom FN i ditt tycke?
De Nordiska länderna ses i ett väldigt positivt sken inom FN. Vi står för fred och jämlikhet för alla.
Du har varit involverad i Arabvärlden en längre tid. En våg av optimism tog plats i och med Arabvåren. Är du fortfarande hoppfull över att protesterna leder till utveckling?
Man måste vara en evig optimist för detta jobb, annars blir man synisk vilket betyder att man gett upp hoppet. Jag tror att Arabvåren stämplades som något det aldrig var. Länderna skiljer sig markant från varandra, det vore lite som att jämföra Norge med Spanien. Kulturen är annorlunda, mentaliteten och historien för varje land är unikt. Jag tror dock att en stegvis uppväckelse har fått sin början i och med sociala medier och tillgång till information, men det kommer att ta en lång tid och man kan inte knuffa förändring från utsidan. Samhällen måste förändras från insidan. Vårt jobb är att ge verktygen för förändring. Min erfarenhet är att människor egentligen är väldigt lika. Vi vill alla leva i fred, ha ett ärligt jobb, en ledig dag för familjen och kunna njuta av god mat. Det är så enkelt. Vi ser mycket otäcka saker i vår bransch, men jag överraskas och inspireras alltid av människors uthållighet. De som jobbar varje dag i Bagdads parlament, trots bomber och säkerhetshot, eller vakten i Afghanistan som sitter i kylan hela natten för att skydda internationella arbetare, eller den fattiga tamilen som dök upp på jobbet vid vårt kontor trots att detta satte honom i fara. De är de sanna hjältarna.
