Under coronatider har européer gjort det till en vana att stå på balkongerna och applådera för de anställda inom hälsosektorn. Den oroande höga dödligheten bland sjukvårdspersonal är en grund till bekymmer men vittnar också om det hjältemod som de lägger ned för att möta pandemin.
År 2020 är också Det internationella året för sjuksköterskor och barnmorskor. Ett år för att hylla och lägga fokus på dessa yrkesgrupper skulle under alla omständigheter varit välförtjänt, men i ljuset av COVID-19-pandemin har en sådan global markering sällan varit mer relevant. UNRIC pratade med sjuksköterskor i Västeuropa för att ta reda på hur de tacklar coronakrisen.
André Sobral arbetar på intensivvården på Santa Marias sjukhus, vilket är det största sjukhuset i Portugal.
– I grund och botten är jag ständigt på intensivavdelningen, i den röda zonen, där vi måste följa strikta regler. Jag övervakar upp till 2 eller 3 patienter åt gången.
Katleen, är en sjuksköterska på Sint-Augustinius sjukhus i Antwerpen i Belgien där 100 patienter just nu behandlar mot coronaviruset, men antalet förväntas öka avsevärt.
– Å ena sidan finns det en rastlös stämning på sjukhuset, men å andra sidan delar vi alla känslan av att vi har ett gemensamt mål. Jag önskar inte att vara en hjälte, jag skulle hellre vara hemma, men att vara en del av et välorganiserat och stödjande team som försöker se till att allt går smidigt, ger mig lugn, sa den belgiska sjuksköterskan i en intervju med UNRIC.
– Vi känner oss alla stressade och försöker hålla ihop för patienterna. Vi är rädda, särskilt när det kommer till brist på medicinskt material, berättade Dioni, en grekisk sjuksköterska, till UNRIC.
Bakom skyddsmaskerna finns oroliga människor, som precis som alla andra, måste komma ihåg att deras närvaro i andras sällskap kan vara skadlig.
De äldre
COVID-19 drabbar äldre människor hårdare än yngre. Många är beroende av att få besök från hemhjälpen, sjuksköterskor och annan hjälp från hälsosektorn. Nu kan sådana besök sätta deras hälsa i fara.
Mireiile Delon, en sjuksköterska i Montpellier i södra Frankrike besöker 10-15 patienter om dagen. Patienterna är 70-100 år gamla, och hon är i många fall den enda personen de träffar. Coronaviruset har gjort alla andra besök omöjliga. Hon och hennes kollegor är ständigt oroliga för att smitta dessa sårbara människor.
– Varje gång jag lämnar mitt hem är jag orolig för att komma i kontakt med viruset, sa Delon till UNRIC. – Jag har en känsla av att viruset finns överallt och jag är ständigt på min vakt. När jag öppnar en dörr, när jag trycker på en knapp i en hiss, när jag tar i ett dörrhandtag. Jag är orolig och rädd för att jag ska smitta viruset från ett hus till ett annat.
Mireille anser sig ha tur som har tillräckligt många ansiktsmasker på sitt arbete. När hon sätter sig i sin bil passar hon alltid på att grundligt rengöra alla ytor hon rör vid.
Men på några platser kan antalet människor som tar hand om de äldre – med ansiktsmask eller utan – minska plötsligt. I Tyskland är upp till 300.000 hushåll beroende av hjälp från utländska vårdgivare, främst från Östeuropa. Majoriteten av dem förväntas att lämna landet för att återvända till sina hemländer. Uppskattningsvis kommer därför 100.000-200.000 äldre att vara kvar ensamma påsken utan hemhjälp.
Hur hanterar sjuksköterskorna och andra anställda inom hälsosektorn en så hög stressnivå?
I en pressbriefing om COVID-19 och mental hälsa förra veckan, uttalade sig ledaren av WHO:s regionala kontor för Europa, Dr. Hans Kluge, att han håller fast vid de metoder som fungerat för honom tidigare under press – enkla avslappningstekniker som andningsövningar och mindfulness eller meditation, och inte minst: “Försök att vara positiv”.
– Hälsoarbetare står inför enormt tryck just nu och skyddet av vårdpersonalens mentala hälsa är avgörande, uttalade sig experten på mental hälsa, Dr. Aiysha Malik, under WHO:s pressbriefing.
Hon sa att det var viktigt att rotera personal från hög risk till låg risk regelbundet, och att blanda personal med hög erfarenhet med mindre erfarenhet. God kommunikation är avgörande och alla anställda borde kunna någon för att prata med om hur de har det.
Sist men inte minst betonade hon att vila är oerhört viktigt. Men vila är en lyx som de flesta hälsoarbetare inte kan tillåta sig under pandemin.
– Kan detta ha bidragit till den höga dödsfrekvensen? Har dessa människor varit så utmattade att deras immunsystem har lidit i sådan utsträckning att de har dött av viruset?, undrar den erfarna, isländska sjuksköterskan, Vigdís Árnadóttir. Hon berättar att sjuksköterskor och andra hälsoarbetare i de hårdast drabbade områdena endast får två-fyra timmars sömn om dygnet.
Applåderna menar väl men…
Redan före COVID-19-pandemin, var det känt att budgetunderskott under flera år har drabbat hälsosektorn i många europeiska länder. I Tyskland finns det till exempel inte tillräckligt med hälsopersonal på grund av för låga löner. Liksom i många andra länder har folk applåderat för att visa sin respekt för medicinsk personal. Men i Tyskland har detta inte blivit lika väl mottaget. Sjuksköterskor vill inte vara hjältar ”bara för en dag” som det heter i den berömda Bowie-sången.
I ett Facebook-inlägg som har blivit viralt i Tyskland sa en sjuksköterska att människors applåder, även om de menar väl, inte ändrar hennes lön eller att hon utsätter sig för sjukdomen. Sjuksköterskor kallas plötsligt hjältar, även om deras arbete alltid varit meningsfullt och räddat liv, inte bara under COVID-19-krisen.
COVID-19-viruset försvinner tyvärr inte någon gång snart. Som WHO:s Aiysha Malik säger: ”Detta är ett maraton, inte en sprint”.
