Biståndet fungerar bättre än vi tror

Credit EU Humanitarian Aid and Civil protection2.0 Generic CC BY-SA 2.0

Credit EU Humanitarian Aid and Civil protection2.0 Generic CC BY-SA 2.0

Nya opinionsundersökningar i både Danmark och Sverige visar samtidigt positiva attityder mot utvecklingsbistånd som relativt dålig kännedom om själva processerna kring utvecklingsbiståndet.

I en undersökning genomförd år 2012 undersökte Epinion danskars attityder gentemot utvecklingsbistånd. Det visade sig att danskar generelllt sätt förhåller sig mycket positiva till biståndet – 69 % sade sig se utvecklingsbistånd som något positivt.
Danskar associerar inte utvecklingsbistånd med korruption eller förlorade pengar, utan snarare med hjälp och stöd till utvecklingsländer.

Pernille Baerendtsen, en dansk freelance-journalist med solid erfarenhet av utvecklingsfrågor, säger: ”Danskar ger bistånd av många olika orsaker, men för största delen rör det sig om en samvetsfråga och solidaritet. Med följer samtidigt starka krav på rättvisa – danska skattebetalare är noggranna med att allt går enligt planer.

Problemet är att det sällan går precis så. En stor del av det danska utvecklingsbiståndet riktar sig till svaga stater som Somalia och Sydsudan, oerhört utmanande länder med beväpnade konflikter, analfabetism, svag infrastruktur och svag administration. Jag tror att många danskar därför sammanlänkar utvecklingsbistånd med dessa länder. ”

Då danskat tillfrågas om de vet något om utvecklingsbiståndet och situationen i utvecklings- och mottagarländerna, svarar 23 % att de inte vet värst mycket. Och detta stämmer faktiskt. Undersökningen fortsatte med att ställa sex frågor om utvecklingsländer och hur, samt om, utveckling faktiskt sker. För varje fråga fick man sju svarsalternativ.

Gemensamt hade danskarna att de alla trodde att situationen var värre än den egentligen är. Det är ofta det värsta svarsalternativet som får mest gissningar. Detta visas speciellt tydligt genom den första frågan: ”Tror du att världen har mer eller färre fattiga än år 1990?” Endast 3 % kände till det rätta svaret, vilket är 400 miljoner färre fattiga – vilket dessutom var det positivaste svarsalternativet.

Samma mönster gäller för möjlighet till utbildning. Två av tre danskar (66 %) tror att endast 30 % av barn i utvecklingsländer går i skola. Det rätta svaret är att nästan alla (90 %) går i skola. Och i samma veva tror danskarna att bara hälften av skoleleverna är flickor, fastän det rätta antalet är 95 flickor på 100 pojkar.

Å andra sidan svarar mer än 50 % av de tillfrågade att de tror på utvecklingsbiståndet och dess resultat. Som konklusion kan därför konstateras att danskarna på det stora hela har förtroende för den danska utvecklingspolitiken – så det står klart att det finns en lucka mellan uppfattningen att utvecklingen inte gått framåt, och verkligheten.

Samma trend har framkommit i en svensk undersökning genomförd av Novus och Gapminder. Rapporten visar att svenskarnas bild av världen i själva verket är 30 år föråldrad. Hans Rosling, professor i internationell hälsa och grundare av Gapminder, håller med om att det finns en snedvridning i människors uppfattning. Enligt honom kan man förklara denna missuppfattning genom att ”varken skolor, medier eller aktivister berättar vad som skett”.

Pernilla Baerendtsen påpekar att man måste komma ihåg att danskarna får sin information om utvecklingsländerna via medier och icke-statliga organisationer, och att dessa saknar motivation och mod att berätta den komplexa helheten med nyanser och i rätt kontext.

”Nyheter om utvecklingsländer fokuserar generellt sett på allt det negativa, vare sig det gäller död, katastrofer eller korruption. Vare sig det gäller den förra danska statsministern och hans användning av utvecklingspengar på sina lyxresor, Kongos våldtäktsoffer eller torkan på Afrikas horn. Dessutom förenklar majoriteten av de danska organisationerna historier och röster, vilket leder till tråkiga, ensidiga versioner av verkligheten”, förklarar Baerendtsen.

Den intressanta frågan är således: hur kan man behålla sin tro på att allt funkar, men samtidigt uppge de värsta möjliga svaren då man konfronteras med frågor gällande biståndet? Det behöver inte nödvändigtvis gälla misstro gentemot utvecklingsassistenter, utan mer gentemot utvecklingsländerna själva – vilket dock i sin tur inte motsvarar svaren på frågan om människor associerar ”korruption” och ”svindel” med utvecklingsbistånd (endast 2 % uppgav denna association).

Baerendtsen betonar att utvecklingsbistånd är ett komplext ämne, och fortsätter: ”det finns inga snabba lösningar. Speciellt inte i svaga stater. Det finns otroliga skillnader mellan budgetstöd till Tanzanias regering och t.ex. träning av journalister i Sydsudan. Jag misstänker att danskarna tror sig veta, men på basen av vad jag ser verkar det som att alltför få danskar verkligen vet – eller accepterar – hur mångfacetterat och utmanande det är, och hur lång tid det tar, att faktiskt utföra ordentligt utvecklingsarbete.

Hans Rosling belyser även hur de många, långsamma, förändringarna mot det bättre inte skrivs om i medierna, då ”medier mycket sällan beskriver de stora globala trenderna”. Detta lämnar befolkningen utan verklig vetskap om utvecklings- och biståndsarbete, även om den nordiska befolkningen är positivt inställd. ”Majoriteten i rika länder vill hjälpa de fattigaste men vet inte riktigt hur det görs bäst”, förklarar Hans Rosling.

Den positiva sidan är att viljan att hjälpa och donera pengar för en god sak fortfarande är stark i norden. Så även då vi tror att världen är värre än den verkligen är, vill vi fortfarande hjälpa där hjälp behövs. Och även om positiva framsteg har gjorts i många utvecklingsländer under de senaste årtionden, är det internationella stödet fortfarande oumbärligt för att skapa ett värdigt liv för världens fattigaste.