29.5.2014 – Då den norska polisen Else Gun Ommundsen förberedde sig att lämna Oslos flygplats en dag i oktober förra året, var hon fylld av många olika tankar och känslor. Hennes destionation var Haiti, där hon skulle arbeta för FN:s operation i teamet mot sexuellt och könsbaserat våld. Hennes inre realist varnade henne för att det kommande året skulle komma att bringa många utmaningar – men idealisten inom henne var redo att möta dem och ta tjuren vid hornen.
Under eftermiddagstimmarna den 12:e januari 2010 drabbades Haiti av en jordbävning av aldrig tidigare skådad styrka. På några minuter dödades 225 000 människor. 300 000 skadades och över 2,3 miljoner människor fördrevs från sina hem. Befolkningen som redan innan katastrofen varit förfördelad, blev ännu sårbarare.
Den fysiska omvälvningen följdes även av en social: massiva befolkningsförflyttningar, en desperat kamp för överlevnad bland begränsade och inexistenta resurser och kollapsade institutioner. Bland ruinerna efter jordbävningen fanns även spillrorna av de få skyddsmekanismer som funnits för förebyggande arbete och respons för sexuellt och könsbaserat våld. Familjer och familjestrukturer var krossade och det brottsbekämpande systemet handikappat. Det könsbaserade våldet var ett problem på Haiti redan före jordbävningen, och efter den förvärrades situationen ytterligare.
FN:s säkerhetsråd bad sina medlemsländer att upprätta en stabiliserande operation på Haiti, som kom att kallas MINUSTAH. I operationen ingick ett team för att motarbeta det könsbaserade våldet, där norska och kanadensiska polismän arbetade för att förbättra den lokala polisens kapacitet att tackla problemet. En av dessa hängivna polismän är Else Gun Ommundsen som arbetar på Delta Camp i Port-au-Prince.
Ommundsens team tränar den lokala polisen i undersökningsmetoder gällande fall av sexuellt våld, bistår med att utveckla en infrastruktur som underlättar undersökningarna, renoverar kontor och bygger upp nya lokaler. Men arbetet betonar först och främst viktiga, grundläggande faktorer.
”Haitis polis lider brist på praktiskt taget alltihop, från teknisk utrustning till bensin i polisbilarna. Många platser saknar även lokaler, så polisen utför sina undersökningar under ett träd i den lokala byn”, förklarar Ommundsen.
De tekniska behoven som behövs för en adekvat undersökning (kameror, datorer, printers och framförallt kontor) är inte bara fundamentala för att säkra bevisen, men även för offrens värdighet. Tyvärr finner ett stort antal av offren aldrig sin väg till polisstationen. Stigma och skam är fortfarande stora hinder som påverkar polisarbetet.
”Många offer, närapå majoriteten, föredrar att lida i tysthet”, säger Ommundsen. En av de viktigaste och största utmaningarna av teamets arbete är därför att bidra till en attitydförändring inom Haitis polisstyrka, så att fall av sexuellt våld tas med större allvar.
Hittills har 1164 av 12 000 poliser deltagit i teamets träningsprogram och programmet är nu en del av polisskolans schema. För att säkra programmets fortsatta implementering och hållbarhet, har teamet även utbildat 35 instruktörer som kommer att fortsätta träningsprogrammet efter att det internationella teamet lämnat Haiti. Ommundsen betonar vikten av att ”stärka den lokala polisens befogenheter och styrka eftersom de har det rätta språket och den kulturella expertis som behövs i arbetet. Hållbar förändring kommer alltid inifrån.”
Framsteg har alltså gjorts även om det könsbaserade våldet är ett komplext problem som inte kan lösas över en natt. Men som det kreolska ordspråket säger: ”deye mon gen mon” – bortom bergen finns mer berg. Det syftar till att efter att man löst ett problem, dyker det upp nya. Men att ge upp är inget alternativ – man kämpar vidare och löser problemen efter hand.
