Doha – tio år av förhandlingar för fri(are) världshandel

Doha main. Agriculture. Photo Flickr Matthias Ripp 2.0 Generic CC BY 2.0

Doha main. Agriculture. Photo Flickr Matthias Ripp 2.0 Generic CC BY 2.0

Oktober 2015 – Över hälften av världens befolkning bor i städer och handlar sin mat på snabbköp eller lokala marknader. Ett av de globala målen för hållbar utveckling som startar i januari 2016, är gemensamt för precis alla, oberoende av var man bor: jordbruket. Mål nummer två lyder nämligen: “utrota hunger, trygga tillgång till mat, säkra en förbättrad kosthållning och ett hållbart jordbruk”.

Sedan november 2001 pågår förhandlingar om handelsliberaliseringar och handelsregler gällande bl.a. jordbruk och industrivaror mellan världshandelsorganisationen WTO:s medlemsländer – däribland de Nordiska länderna. Förhandlingarna går under namnet Dohaagendan för utveckling (Doha Development Agenda, DDA).

Doha 2. Women in agriculture. Photo Flickr ICRISAT creative commonsMålet är att förnya det internationella handelssystemet, och som en del av det, minska på importskatt –kända som tariffer-  på allt från vete till bilar och kläder. Det betyder även att länders stöd för sina fiskare och jordbrukare skulle begränsas.

Doharundan har sedan starten präglats av stora svårigheter. Trots att förhandlingarna har pågått sedan 2001 så har meningsskiljaktigheterna, främst just kring jordbruk och industrivaror, varit för stora för att nå en överenskommelse, och förhandlingarna har inte kunnat avslutas.

Nu pågår diskussioner i Genève om hur det återstående förhandlingsarbetet inom ramen för DDA ska ske och hur rundan ska kunna färdigförhandlas inför WTO:s tionde ministerkonferens som kommer att gå av stapeln i Nairobi i december 2015.
 
CAP, FN och frihandel

Men medan FN vill se ett hållbarare jordbruk, och förhandlare filar på textförslag i Genève, pyr det på de europeiska farmerna. Nyhetsrubriker talar om en tredjedel av världens mat produceras för soptippar, eller arga jordbrukares massiva demonstrationer och bränd bilringar i Bryssel.

Doha 3 Farmers protest in Brussels. Photo Flickr Teemu Mäntynen Creative CommonsJordbrukarna är till stor del oroade för de låga kött- och mjölkpriserna, och enligt dem nöter billiga importprodukter och trycket från supermarkets och livsmedelsindustrin på den redan magra marginalen de har att leva på.

Men vad är ett rättvist pris på en liter mjölk? Borde subventioner användas till att stötta lokalt producerade sädesslag och kött, med mindre klimatpåverkan än nötkött som rest 13 234 km från Argentina till Sverige? Hur gör man med tomater från södra Europa som säljs billigare på den Västafrikanska marknaden än lokalt producerade tomater som ett resultat av tariffer och subventioner?

Frågorna är komplexa, och bristen på samstämmighet gällande de rätta lösningarna är precis vad som ligger bakom en del av Doha-avtalets svårigheter.

EU:s subventionsprogram för dess jordbrukare är dess dyraste utgift –och en av unionens mest kontroversiella – och utgör närmare 40 % av dess årliga budget. Den gemensamma jordbrukspolitiken, känd under CAP (Common Agricultural Policy), påbörjades år 1962. Den europeiska gemenskapen ville då ingripa och köpa upp jordbruksprodukter då marknadspriset föll under en överenskommen nivå. Detta bidrog till att minska på Europas beroende av importerad mat, men ledde snart till överproduktion och så kallade ”berg” av överflödig mat.

UNRIC har talat med Daniel Rosario, talesman för EU-kommissionens avdelning för jordbruk och landsbygdsutveckling (DG AGRI).

Om en överenskommelse gällande Doha-avtalet skulle uppnås, hur skulle det påverka CAP? Är det troligt att ett avtal kommer att uppnås?

”EU arbetar hårt för att ett omfattande slutresultat skall kunna uppnås i Nairobi i december. EU har redan utfört reformer inom jordbrukspolitiken under de två senaste årtionden, och nästan allt stöd har nu en icke-snedvridande effekt på handeln. Därför är EU väl placerat för att bidra till ett DDA-slutresultat som troligen inte skulle kräva desto större förändringar till den redan reformerade jordbrukspolitiken.”

För ögonblicket spenderar EU nästan 40 % av sin budget på jordbruksstöd, varefter unionen förenklat sagt låter en tredjedel av maten den producerat gå till spillo. Hur kan jordbruket göras mer hållbart?

”Största delen av matsvinnet inom EU sker på hushållsnivå, delvis på processeringsnivå – snarare än på produktionsnivå. Därför kan man inte dra paralleller mellan hur EU stöttar sitt jordbruk och hur stor mängd mat som går till spillo”, säger Rosario. ”Däremot försöker kommissionen arbeta för att de enorma mängder mat som nu går till spillo skall minska, och detta genom att öka medborgarnas medvetenhet genom olika projekt som t.ex. FUSIONS. Kommissionen förbereder även ett nytt initiativ för en cirkulär ekonomi, som även innefattar matsvinn.”

Låt oss säga att alla jordbrukssubventioner skulle avslutas – globalt. Hur skulle en värld utan subventioner se ut?

Doha 5 Cows being milked Photo Flickr Michael Cappel Creative COmmons”Enligt en undersökning utförd av Scenar 2020, skulle slopandet av alla CAP-stöd betyda 30 % färre farmer inom EU än i dagens läge, med förluster av arbetsplatser som resultat. Farmer skulle bli större, och de jordbrukare som skulle stanna inom branschen skulle få högre intäkter allt eftersom jordbruksmetoderna skulle bli allt intensivare. Däremot skulle produktionen avstanna i marginellare områden, och minska på dessa områdens långsiktiga produktionskapacitet och även deras hållbara förvaltning av naturresurser skulle hotas på grund av ansträngningarna för att upprätthålla och öka konkurrenskraften. Resultatet skulle vara större och intensivare farmer med oförutsägbara risker för miljön och därmed även hela jordbruksproduktionens hållbarhet.”

WTO:s generaldirektör Roberto Azevêdo påpekade den 8 oktober att ”medlemmar, efter många konsultationer under de senaste veckorna, har funnit en väg mot ett framgångsrikt möte i Nairobi. Såklart finns många hinder på vägen, men inga som enligt min mening är oöverkomliga.”

Det återstår att se om mötet i Nairobi lyckas producera ett avtal och samtidigt föra världen närmare hållbarhetsmål nr 2. Om medlemsländerna inte når en överenskommelse, kan Doha-frihandelsavtalet komma att gå till historien som ”avtalet som ingen ville ha.”