Cirka 40% av världens befolkning har inte tillgång till utbildning på ett språk de talar eller förstår. UNESCO, organisationen för utbildning, vetenskap och kultur, uppmärksammar Internationella modersmålsdagen den 21 februari.
UNESCO anser att alla har rätt till undervisning på sitt eget språk och att det är ett viktigt medel för att förbättra lärande, inlärningsresultat och socioemotionell utveckling. Organisationen uppmuntrar och främjar flerspråkig utbildning baserad på modersmål eller förstaspråk. Det är en typ av utbildning som inleds på det språk som eleven behärskar i högst grad och som sedan gradvis introducerar andra språk.
Internationella modersmålsdagen 2023 har temat ”flerspråkig utbildning – en nödvändighet för att förändra utbildning”. Flerspråkig utbildning baserad på modersmål underlättar tillgång till och inkludering i lärande för befolkningsgrupper som talar icke-dominerande språk, minoritetsspråk och inhemska språk.
Idag finns det en växande medvetenhet om att språk spelar en avgörande roll i utvecklingen, för att säkerställa kulturell mångfald och interkulturell dialog, men också för att stärka samarbete och uppnå utbildning av hög kvalitet för alla, för att bygga inkluderande kunskapssamhällen och bevara kulturarvet och för att mobilisera politisk vilja för att tillämpa fördelarna med vetenskap och teknik på hållbar utveckling.
Flerspråkighet – smartare prestandamässigt?
När det gäller internationalisering, även i Norden, kan ett större antal språk vara synliga i gatubilden än tidigare. Detta gäller även mer färgstark spridning av bakgrund och åsikter. Att andelen internationaliserad befolkning ökar återspeglas också i skolbänken, och till viss del även i lärandemål. Därför är det också viktigt att hitta sätt att stödja utbildningssystemens resurser för att möta två- eller flerspråkiga barn i deras skolgång.
Vissa studier tyder på att skillnader i individers intellektuella prestation skulle kunna skönjas beroende på om de är enspråkiga eller tvåspråkiga, till exempel när man studerar tvåspråkiga individer, finns det bevis för att personer som talar fler än ett språk skulle kunna fokusera bättre än de som talar ett språk, t.ex. finska, som barn. Observationer har också gjorts, till exempel, angående utvecklingen av minnesstörningar när individer åldras. Argumenten påvisade bland annat att tvåspråkighet innebär större hjärnkapacitet än hos enspråkiga.
Nordiska länder, värderingar och språkpolitik
Även om de nordiska länderna har mycket gemensamt – inklusive värderingar som välfärdsstat och rättsstat – har de utvecklats olika historiskt när det gäller språk och språkpolitik. Finland är ett konstitutionellt tvåspråkigt land vars första språklag kan dateras tillbaka till 1922. Det har dock förekommit diskussioner om status för båda de officiella språken, svenska och finska, angående till exempel deras ställning inom förvaltning och utbildning.
Danmark har däremot ingen språklag; medan Grönland i lagstiftning har grönländska som sitt officiella språk. Sverige har antagit sin första språklag som fastställer svenska som officiellt språk 2009, medan Island antog en ny lag som definierar det isländska språket 2011. I Norge finns två olika språk: bokmål och nynorsk. De två språken liknar varandra mycket, men många ord stavas och böjs olika. Det finns dock ingen språklag som sådan utan språkens ställning och användning regleras av separat lagstiftning. En annan fråga gäller minoritetsspråken, för vilka det finns olika lagstiftningar under modersmålsnivån.
Trender som ändras inom språkpolitiken tycks förändras i takt med att internationalisering och rörlighet över landsgränserna blir allt vanligare. Detta kan betraktas ur ett positivt perspektiv där t.ex. nordisk kultur och språkliga trender förs närmare varandra – och å andra sidan som en utmaning för en jämlik implementering av till exempel utbildningssystemen. Åtminstone för att utbildningen ska upprätthålla en hög nivå, goda läranderesultat och säkerställande av minoritetsspråkens rätt till kvalitet och likvärdig utbildning.