1992 beslutade samerådets 15:e samekonferens i Helsingfors att samernas gemensamma nationaldag är den 6 februari. Nationaldagen firades för första gången 1993 och samernas nationaldag firas i hela Sápmi.
Elin Anna Labba är författare och journalist. Hon har tidigare varit redaktör för samiska tidskrifter och ledare för Tjállegoahte, Författarcentrum Sápmi, vars uppgift är att stärka och synliggöra den samiska litteraturen.
Hon debuterade som författare 2020 med sakprosaverket Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige, en skildring av tvångsförflyttningen av samiska familjer som pågick under många år på 1900-talet och så sent som på 50-talet. Far inte till havet är hennes första roman och bygger på berättelser om samiska byar som dränktes under 1900-talet stora vattenkraftsepok i norra Sverige.
Stöter du på mycket fördomar relaterade till ditt samiska ursprung? Hur tycker du rent generellt att kännedomen om samer är idag?
Jo, det är rätt oundvikligt. Som tur är de mest elaka sakerna mer sällsynta. Det vanligaste är en bred okunskap som sällan är ondsint men kan vara rätt tröttsam den också. Jag skulle säga att det generellt är en låg kännedom, men det finns ett ökat intresse. Intresset kan dock svårligen överbrygga att det finns så lite fakta att få tag på om Sápmi. Även om fler böcker kommer är de inte många. Skolundervisningen om Sápmi ofta är bristfällig och att okunskapen är ett strukturellt problem i Sverige och de andra samiska länderna.
Berätta om din samiska identitet. Hur syns den i din vardag? Hur ser din bakgrund ut? Var har du bott och var bor du idag? Vilken är din relation till din bakgrund?
Jag lever som samisk författare, vilket betyder att jag skriver om samiska frågor och pratar om dem till vardags. En dag i veckan arbetar jag på ett samiskt litteraturcentrum som heter Tjállegoahte som ska stötta folk att läsa och skriva. Men vardagen är också helt vanlig vardag. Jag bor i en liten by på norska sidan av Sápmi där vi har våra renar och barnen går på en liten skola med samisk språkundervisning. Vi är mycket till fjälls och försöker vara så nära djuren och marken så ofta det går. Det är den finaste delen av min vardag, att älven och fjällen och skogarna är så nära, både i tanken och rent praktiskt. Det är ett ganska litet liv som jag tycker väldigt mycket om. Jag läser mycket urfolkslitteratur och syr. Jag har inte alltid sytt, men jag har bestämt mig för att lära mig sy mina egna skor och allt jag behöver. Jag och min man när en dröm om att bli helt självförsörjande och göra så små avtryck på jorden och klimatet som bara är möjligt.
Samernas nationaldag är den 6 februari. Kommer du att uppmärksamma den på något sätt?
Vi brukar äta något gott och gå på något arrangemang. Det är ofta konserter, föreläsningar eller barnaktiviteter 6 februari. Det är ett fint sätt att mötas och umgås med andra samer. Ibland kollar vi nationaldagssändningarna på tv. Och så klär vi oss i gákti, alltså våra egna kläder.
Det finns så mycket att fira och det är oerhört viktigt för mig att uppmärksamma den dagen, även om jag i grund och botten har en historiskt grundad skepsis mot alla former av nationalism. Egentligen skulle jag önska att alla dagar var mer som 6 februari och att inte all uppmärksamhet mot Sápmi skulle samlas till den enda dagen.
Du debuterade 2020. Vad fick dig att skriva boken Herrarna satte oss hit? Berätta om processen bakom. Vad vill du att din bok ska förmedla?
Herrarna satte oss hit är en bok om tvångsförflyttningar. Många människor i världen har tvångsförflyttats, vilket är ett globalt maktmedel som slår särskilt hårt mot minoriteter. Min bok handlar om Sveriges tvångsförflyttningar av sitt urfolk samerna under första halvan av 1900-talet.
Det är en sorgebok och minnesbok som framförallt bygger på många muntliga berättelser av äldre samer, men som också samlar fragment av en trasig historia i form av dikter och brev och foton. Och så finns där också den svenska statens iskalla byråkrati och brist på empati. Deras brev och uttalande. Jag hoppas också att boken speglar den ignorans och kyla som fortfarande drabbar samerna i Sverige. Den är skriven i en sorg och ilska över hur ett land kan förtiga de fulaste delarna av sin historia. En slags vilja att rätta till den svenska självbilden skulle man kunna kalla den.
Din debutbok fick ett väldigt fint mottagande och belönades med bland annat Augustpriset. Hur kändes det? Hurdan feedback fick du av dina läsare?
Det som betydde mest var de tankar och reaktioner som kom hemifrån från familjer och personer som likt min egen tvångsförflyttats. De samtalen och breven har jag sparat närmast hjärtat. De kommer alltid vara viktigare än något pris, för boken var så lite min bok och så väldigt mycket många andra människors.
Det var ett väldigt kollektivt arbete från början till slut och jag hade inte kommit någonstans utan allt det jag fick under vägs gång när jag skrev den och all hjälp som gavs. Men jag blev också sliten av arbetet, det ska erkännas. Jag bar de där berättelserna under många år och sedan fortsatte jag att prata om dem. Det är en lättnad nu att vila en stund från dem och inte längre bära dem utåt varje dag. Det var som att jag sög kraft ur mig varje gång, för berättelserna låg alldeles för nära mig. Eller ligger. De ligger så nära den jag är och har blivit.
Du berättade att du är aktuell med en ny bok. Berätta mer! När kommer den att ges ut, vad handlar den om, hur var skrivprocessen för dig.
Den kom i slutet på januari och är min första roman, som på engelska än så länge kallas Home of the Drowned. På svenska ”Far inte till havet.” Det handlar om en sjö som blir till ett hav och tre kvinnor som ser sina hem dränkas i det växande vattnet. Den bygger på verkliga berättelser om samiska byar som dämdes över i Sverige, men den väver också in andra urfolksberättelser och historier från hela det samiska området. Skrivprocessen har varit lite mildare och inte lika komplicerad den här gången.
Inte för att ämnet var så mycket lättare den här gången, de sörjer verkligen hur marken runt dem trasas sönder och blir till ett industrilandskap, men mest var det enklare för att jag delvis skriver om mitt eget liv och har kunnat använda egna minnen av att tvingas lämna hem och flytta högre upp mot fjället. Jag är uppvuxen vid en liknande sjö och min familj har tvingats flytta flera gånger. Liksom förra boken är det här en familjehistoria, även om personerna i boken är fiktiva och bygger på en rad starka och svaga damer jag mött och hört om.
Boken är också utgiven på nordsamiska i översättning av Lea Simma och jag är omåttligt stolt över det. Att ha gett ut två böcker på samiska, ett språk jag hela tiden saknat och kämpat för att ta tillbaka. Det är mitt stora mål i livet, att ta tillbaka samiskan så pass att jag en dag blir en författare som skriver på mitt språk. Fram till dess får jag fortsätta använda svenskan och anpassa den till trakterna jag skriver om.