Iniuiterna på Grönland och samerna i Finland, Norge och Sverige utgör ursprungsbefolkningen i de nordiska länderna. För att uppmärksamma internationella dagen för världens ursprungsfolk, den 9 augusti, har UNRICs webbplats valt ut två personer som tillhör ursprungsfolk och som nyligen har rönt framgång på varsitt håll. I denna artikel möter vi Ann-Helén Laestadius, samisk författare. Läs även: Grönland: en oväntad Netflix-stjärna.
I Nedre Soppero finns en särskild sten vid Lainioälven. Där beskriver Ann-Helén Laestadius att hon brukar stå och titta ut över forsarna. Och då kommer de till henne. Agnes, Maja och alla andra i hennes böcker. Ann-Helén Laestadius, 50, är journalist, har varit ledamot i regeringens läsdelegation och prisbelönt samisk författare som översatts till ett tjugotal språk.
”Jag skriver ofta om samisk identitet, om rätten att få definiera sig själv och om styrkan som finns i det samiska samhället. Jag har ett starkt rättspatos och jag dras till orättvisorna, vill gärna ställa saker till rätta. Och ofta går det tyvärr inte och då är det skönlitterära skrivandet en fantastisk ventil för mig. Då kan jag vädra ut min frustration och sätta fingret på det som är oacceptabelt.”
Årets bok 2021
För 15 år sedan utkom ”SMS från Soppero”, en ungdomsroman som blev Ann-Helén Laestadius debut. Efter ytterligare en handfull älskade ungdomsromaner utkom i fjol hennes första vuxenroman Stöld, som röstades fram till Årets bok 2021. Nästa år planeras utgivningen av uppföljaren Straff. Ann-Helén Laestadius återvänder alltid till rötterna i Kiruna och Norrbotten i sina böcker, men hon vill visa världen att samer är mer än att de har renar och ska kunna samiska.
”Det var mer fördomar när jag kom ut med första boken. Jag tycker att folk har blivit mer kunniga, så jag ser positivt på framtiden. Men det finns mycket som folk inte vet. Som nu när jag kom ut med Stöld, så många läsare hörde av sig och var helt chockade över vardagsrasismen och samehatet som finns.”
Segregerande nomadskola
I Sápmi, det område som omfattar samernas historiska bosättningsområden, är antalet samer svåruppskattat. Samiskt informationscentrum uppger att antalet samer i Sápmi är cirka 80 000. Samernas historiska ursprungsland kallas Sápmi eller Sameland och omfattar delar av dagens Norge, Sverige, Finland och Ryssland, men dess exakta utbredning inom dessa stater är inte väldefinierad på grund av bristande historiska källor.
Samernas historia är tidvis mörk. Då den allmänna skolplikten inleddes i medlet av 1800-talet inrättades speciella nomadskolor för barn till renskötare, något som många vittnar om som segregerande och förödande. Så även Laestadius.
”Folk måste känna till den mörka historien för att förstå varför det ser ut som det gör idag. Att det funnits och finns en viss syn på samer som har sin grund i att staten till exempel delade upp samerna på så sätt att bara renskötare ansågs vara samer, man tvingade barn till nomadskolor och splittrade därmed familjer och dessutom tvångsförflyttade renskötare. Mycket grundade sig i att vi samer ansågs vara mindre värda människor.”
Vill prata om mörkret
Idag är samerna erkända som ett folk, ett urfolk och en nationell minoritet i Sverige. Med dessa erkännanden följer att samer har rättigheter, men det finns brister i hur dessa rättigheter efterlevs. Samerna får kämpa på många olika plan, allt från att försöka hindra etableringar av gruv- och skogsbolag som hotar renbetesmarker till att få samisk skolundervisning till sina barn. Och det tar på krafterna.
”Jag är inte en aktivist, jag är en författare som hoppas att väcka känslor hos andra. Jag tycker att det är så viktigt att prata om det mörka, tystnaderna i Sápmi är farliga. Vi hade kunnat rädda många liv om vi hade varit öppnare, pratat mer om psykisk ohälsa och vågat be om hjälp av varandra.”
Kulturen är oerhört viktig och gör mer för att sprida kunskap och förbättra den samiska situationen än en politiker i Sametinget eller en broschyr någonsin kunnat åstadkomma, menar Ann-Helén Laestadius. Hos henne själv föddes skrivandet genom att hon började skriva dagbok när hon var ungefär sex år gammal och på sin egna skrivmaskin skrev hon långa berättelser i mellanstadiet och högstadiet. Sedan dess har hon utbildat sig till journalist och skrivit för bland annat Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
”När min första bok kom ut 2007 gick det åt mycket tid till att förklara vem som är en same när jag gjorde författarbesök i skolorna. Det fanns många fördomar och en förväntan om att samer ska ha renar och kunna samiska. Idag upplever jag att kunskapen har blivit bättre och jag tror att det beror på kulturen i stort.”
Urstarka rötter
Ann-Helén säger att hennes hem finns i Nedre Soppero och Silkimuotka, men också i Kiruna där hon växte upp med en samisk mamma och en tornedalsk pappa. Som barn lärde hon sig aldrig samiska, kring det finns dubbla känslor och Ann-Helén har gått språkkurser på äldre dagar. Hon förstår en del samiska men tycker sig inte vara bra nog för att prata språket. Idag är hon bosatt i Solna sedan över 20 år tillbaka, där hon bor tillsammans med sin man och son. Sina rötter benämner hon som ”urstarka”, hon söker sig ständigt hem för att tanka den energi hon behöver för att må bra, skriva sina böcker och kunna bo kvar söderöver.
”Jag har platserna med mig, i mitt hjärta. Men för att böckerna ska bli skrivna måste jag hem och stå på min sten vid Lainioälven. Då kommer karaktärerna och historierna till mig. Det är viktigt för mig att betona att det väsentliga är min kärna, det jag har med mig sedan barndomen.”
Skriver sin jojk
Ann-Heléns efternamn, Laestadius, härrör sig i tiderna från ett släktskap till Lars Levi Laestadius bror. Lars Levi Laestadius verkade under tidigt 1800-tal som präst, botaniker, författare och grundare av Laestadianismen.
”Jo, det är lite konstigt att ha de två sidorna, säger Ann-Helén Laestadius. Å ena sidan det samiska och å andra sidan en predikant som hjälpte rasforskarna att få tag i samiska kranier. Jag är inte laestadian själv och har mycket svårt för den typens religiösa samfund. Någon dag ska jag självklart skriva om det.”
Sitt litterära skrivande benämner Ann-Helén Laestadius som sin jojk, sitt sätt att berätta och föra vidare sitt arv och sin historia. Hon tycker om att ha ett cirkelberättande, något som kommer igen ofta i det samiska, också i jojken. När hon blir intervjuad eller gör författarbesök dyker hon inte sällan upp i samernas kolt.
”Det är för att jag känner mig fin och trygg i min kolt. Det är ingen signal, det är bara jag, den jag är.
Temat för Internationella dagen för världens ursprungsfolk är i år ursprungskvinnornas roll i att bevara och föra vidare traditionell kunskap.