Fredsbevarande i Östtimor: En mindre känd historia

FN:s fredsbevarande verksamhet 75 år. Från och med slutet av 1990-talet spelade FN:s fredsbevarande en viktig roll i utformningen av det nya landet Östtimor för att upprätthålla säkerhet, skydda flyktingar och skapa institutioner på lång sikt. Denna historia är lika viktig att berätta som andra fredsbevarande uppdrag.

I och med Sovjetunionens kollaps 1991 och slutet på den ”bipolära världsordningen” hoppades många på en ljusare och fredligare framtid. Men 1990-talet visade sig vara blodigt och konfliktfyllt i flera delar av världen.

Försök att avsluta konflikter genom fredsbevarande verksamhet visade sig vara problematiska, men alla konflikter var olika och komplexa och kunde inte lösas genom rutin- eller standardiserade procedurer. De måste förstås och analyseras var för sig, i situationer där varje minut räknas.

Det tredje nyaste landet i världen, Östtimor, kom till till stor del på grund av fredsbevarande uppdrag.

En grupp män i unirform i en folksamling
Gusmão, den förste presidenten för det oberoende Östtimor, återvänder till Aileu efter indonesisk arrestering. Foto: Anna Voss, Watch Indonesia!, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons

Från oändligt kaos…

Sedan 1976 hade Östtimor varit i ett tillstånd av kaos och till och med inbördeskrig kring frågan: ”autonom integration med Indonesien eller fullständig självständighet?”. Flera FN:s generalsekreterare hade hållit möten med Indonesien och Portugal (det tidigare administrerande landet) för att hitta en lösning på den ohållbara situationen där tusentals dödades och ett mycket större antal fördrevs.

1998 fick generalsekreterare Kofi Annan slutligen förtroendet av de två regeringarna att organisera ett ”folkligt samråd” i Östtimor. Samrådet visade att en stor majoritet (78,5 %) ville övergå till självständighet snarare än autonomi under Indonesien. Instabilitet uppstod igen med milis som förkastade resultaten, vilket ledde till att säkerhetsrådet godkände en multinationell styrka (INTERFET) ledd av Australien för att återställa freden och underlätta humanitära operationer från den 12 september 1999.

Två pansarvagnar
Nya Zeeland M113A1 UNTAET bepansrade personalfartyg vid Gate Pā-basen i södra Suai-området, 2002. Foto: Ox glennwhite – Eget værk (Original tekst: selfmade), Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6449624

Det var en fredsbevarande verksamhet som inte tillhörde FN, men fick så småningom sällskap av FN:s fredsbevarande styrkor (UNTAET) i oktober. En övergångsperiod följde som varade fram till februari 2000, varefter UNTAET tog över det fredsbevarande uppdraget. Uppdraget var brett med administrativt, säkerhets- och militärt ansvar i ett territorium som saknade kvalificerad arbetskraft och utbildning på grund av årtionden av instabilitet och våld. Efter våldet hjälpte UNHCR (FN:s högkommissarie för flyktingar) 220 000 flyktingar att återvända och hjälpte till med försoning och återuppbyggnad av sina hem.

…till fred och oberoende

Slutligen, den 30 augusti 2001, gick mer än 91 % av Östtimors röstberättigade röstberättigade till valurnorna och röstade för totalt oberoende. Detta uppnåddes i maj 2002, med mer än 120 000 timoreser som firade. Östtimor, som landet kallas idag, blev verklighet. Även om det tog många år av ytterligare fredsbevarande, kan INTERFET:s, UNTAET:s och deras efterföljande uppdrag inte underskattas när det gäller bildandet av det oberoende Östtimor. FN:s sista fredsbevarande uppdrag i landet, UNMIT, lämnade 2012. Sedan dess har Östtimor sett anmärkningsvärda framsteg mot fred och stabilitet, inklusive angående förhållandet till grannlandet Indonesien.

Östtimors och FNs flaggor
Östtimors och FN:s flaggor på självständighetsdagen 2014. Regio Da Cruz Salu, CC BY-SA 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0>, via Wikimedia Commons

De bestående resultaten av fredsbevarande verksamhet

Utan de fredsbevarande uppdragen skulle Östtimor ha upplevt många fler år av våld och kaos när den demokratiska rösten och rätten till självbestämmande skulle ha drunknat i blodsutgjutelse. Tack vare FN:s och dess medlemsländers beslutsamma agerande, särskilt Australien, men också många andra länder, inklusive Danmark, Norge och i stor utsträckning Portugal, var Östtimor inställd på en konstruktiv snarare än en destruktiv väg. Naturligtvis är det viktigt att komma ihåg att ingenting skulle ha uppnåtts utan det timoresiska folkets självständighet. Uppdragen i Östtimor bevisar att fredsbevarande verksamhet kan leda till långvariga, positiva resultat i världen.

Kambodjansk framgång

FN:s fredsbevarande verksamhet är också på många sätt en framgångshistoria. I Kambodja lyckades FN:s fredsbevarande styrkor återställa det civila styret efter år av inbördeskrig. 1993, med hjälp av 21 000 militärer och civil personal från mer än hundra länder, röstade och valde kambodjaner en konstituerande församling i ett val klassat som fritt och rättvist. Medan uppdraget i Kambodja fick mer uppmärksamhet i media, uppnåddes ytterligare en stor fredsbevarande framgång mindre än tio år senare i Sydostasien. Det var ett uppdrag där ett stort antal, inklusive europeiska, stater deltog och lyckades skapa fred i en av de fattigaste delarna av världen.

UNRIC fick tillfälle att intervjua tidigare uppdragschef Finn Reske-Nielsen från Danmark, som var placerad i Östtimor under 1990-2013.

Vilken var din roll (och din officiella tjänstetitel) i uppdragen i Östtimor och hur länge var du utplacerad?

1999-2002 FN:s bosattkoordinator. 2006-12 biträdande särskild representant för generalsekreteraren (assistent-general), 2012-13 uppdragschef.

Kan du berätta lite om övergången från INTERFET till FN:s UNTAET? Vilka var utmaningarna, om några?

INTERFET sattes in som en stopplösning för att ge FN tid att sätta ihop UNTAET med dess många fler soldater och civila och med ett mycket bredare mandat (inklusive att styra landet tills val kunde hållas). Övergången gick relativt smidigt.

Hur var samarbetet mellan lokalbefolkningen och FN:s fredsbevarande styrkor – på civil och politisk nivå?

I början ett ovillkorligt stöd till FN, men efter hand kom det fler och fler röster som uppmanade FN att snabbare överlåta makten till timoreserna. Det var ofta svårt för FN-folket att förstå att byggandet av institutioner etc. skulle baseras på lokal historia och värderingar, vilket ofta skapade spänningar eftersom FN ville hitta ’den bästa’ lösningen, och inte den lösning som var ’tillräckligt bra’. Och då underskattade alla hur lång tid det tar att bygga nya institutioner, t.ex. ett väl fungerande rättssystem (en viktig del i att befästa freden).

Danmark och Norge deltog i uppdragen – vilka FN-organisationer deltog de i?

Dansk polis var i UNTAET. Norge minns jag inte. Även skandinavisk personal i olika utvecklingsorganisationer.

Hur ser du på resultatet av uppdragen idag, 11 år senare? Någon positiv eller negativ utveckling?

På det hela taget gick det bra. Demokratin verkar ha slagit rot, vilket bevisades av söndagens val, som genomfördes av de nationella valinstitutionerna och var fredliga. Institutioner har förstärkts. Hög grad av försoning över hela samhället. Men fattigdomen är fortfarande mycket hög. Snart tar olja och gas slut – vad ska landet leva på? För lite fokus på utbildning och hälsa. Snart dags för ett generationsskifte i det politiska ledarskapet (Xanana Gusmao är 76, Alkatiri 73). Finns det en ny generation att ta över?

Senaste artiklar

Generalsekreterarens uttalande om COVID-19