av John Holmes, undergeneralsekreterare och chef för FN:s humanitära insatser
De somalier som har överlevt sommarens strider och hunger upplever just nu en av de svåraste perioderna i landets historia. Människorna är i desperat behov av hjälp och modiga hjälparbetare riskerar sina egna liv för att bistå dem. Trots alla risker och trots bomningen av FN:s kontor i Hargeisa i slutet av oktober kommer det humanitära samfundet att fortsätta bistå folket i Somalia under denna svåra tid.
Genom åren har det somalislaka folket lärt sig att klara sig själva under sådana omständigheter som andra skulle finna tröstlösa. Under mer än två årtionden av krig, trots fjorton misslyckade fredsprocesser och upprepade torrperioder har de visat otrolig uthållighet. Men även de segaste bland dem behöver mer hjälp, inte mindre.
Flera regioner lider av torka med katastrofala följder för jordbruket. Detta är tredje året i rad som vissa jordbrukare får se sina dyrbara grödor torka upp och dö på åkrarna. De pengar, den mat, säd och de djur som jordbrukarna sparat har de använt upp för länge sedan. Samtidigt har hyperinflationen skjutit priserna i höjden, vissa grundråvaror har blivit 700 procent dyrare under det senaste året.
Dessa händelser i sig skulle ha varit tillräckligt förde flesta, men somalierna har dessutom tvingats bära bördan av konflikterna mellan regeringen och olika motståndsgrupper. Under denna senaste tragiska period i landets historia, har en miljon människor, en av sju personer, tvingats fly sina hem och söka skydd i ett av många läger för internflyktingar som slagits upp i landet. Enbart i september tvingades 97 000 människor fly.
Andra har vandrat hundratals kilometer för att nå överfulla flyktingläger vid gränsen till Kenya dit över 5000 nya somaliska flyktingar anländer varje månad. Hundratals män och kvinnor överväger dessutom att försöka kossa Adenbukten för att försöka ta sig till Yemen, ett tragiskt beslut som resulterar i en resa över öppet hav som alltför många inte överlever.
När krisens omfattning stod klar tidigare i år, bad vi det internationella samfundet om 646 miljoner dollar i nödhjälp, hittills har hjälporganisationerna tagit emot 418 miljoner dollar.
Bidragsgivarna oroar sig kanske för huruvida hjälpen når de nödställda inne i Somalia. Obegripligt nog finns det grupper som angriper hjälparbetare som försöker bistå människor. Tyvärr räknar vi nu Somalia tillsammans med Afghanistan som de farligaste platserna i världen att arbeta på. Enbart i år har 29 hjälparbetare dödats, de flesta Somalier som försöker hjälpa sitt eget folk. Ytterligare 25 hjälparbetare har kidnappats och 16 av dem sitter fortfarande fängslade någonstans i Somalia.
Genom att angripa hjälporganisationer försöker miliserna antagligen skada det internationella samfundet. Men de som drabbas hårdast av dessa attacker är människorna som behöver hjälp, de 35 procent av barnen i Somalia som är undernärda, de tusentals barn som dör av sjukdomar som hjälparbetare lätt hade kunnat förebygga, de kvinnor som dör under förlossningar och de internflyktingarna som söker beskydd utan tillgång till sanitation eller tak över huvudet. Dessa fruktansvärda attacker, utförda av en handfull somalier håller ett helt land som gisslan.
Jag ber åter en gång, att hjälparbetarnas neutralitet och självständighet respekteras.
Men vi har visat, att det trots säkerhetssituationen går att bistå människor effektivt. I år har redan dubbelt mer mathjälp levererats jämfört med under hela år 2007, tillräckligt för 2 miljoner människor. I Mogadishu kan nu 80 000 människor garanteras åtminstone ett varmt mål mat om dagen. Tusentals barn på flykt hålls vid liv genom att deras mat prioriteras. Allt detta visar hur beslutsamma somalierna är att överleva, och hur engagerade hjälparbetarna, som varje dag riskerar sina liv för att bistå dem, är.
Min poäng är, att det somaliska folket inte har övergetts av det internationella samfundet och att de inte kommer att bli övergivna Det fortsatta humanitära biståndet, trots de mycket svåra omständigheterna, är ett bevis på detta. Dessutom har arbetet för att finna en lösning på de underliggande problemen mellan regeringen och oppositionen och för att finna en generellt accepterad väg framåt, fortsatt trots det dagliga våldet.
Humanitär hjälp är inte lösningen på Somalias problem. Men världen kommer att fortsätta bistå landet så länge som det behövs och så länge vi kan finna ett sätt att få fram hjälpen till de behövande. Så länge människorna i Somalia har energi att kämpa för sina liv, kan resten av världen verkligen inte ge upp.
