Kampen mot HIV kräver mer än bara piller

15.4.2014 – År 2000 tog det internationella samfundet ett stort steg i kampen mot hiv och aids genom FN:s deklaration för  millenniemålen, där ett eget delmål utstakades för bekämpningen av viruset. Sedan dess har enorma framsteg skådats: smitto- och dödsantalen har minskat med en tredjedel, och över 10 miljoner människor som lever med hiv får behandling. Men trots dessa framsteg står vi även inför ett bekymmersamt faktum – de människor som löper störst risk att bli smittade har samtidigt de minsta chanserna att få behandling. Och utan behandling tickar klockan.

”Aids är en påminnelse om de existerande ojämlikheterna i världen och bristen på social rättvisa”, betonade chefen för UNAIDS, Michel Sidibé, under sitt Norgebesök i mars. ”Unga kvinnor, sexuella minoriteter och andra marginaliserade grupper fortsätter att vara oproportionerligt berörda av hiv.”

Då politik gör människor sjuka

Tillgång till behandling är en grundläggande människorättsfråga. Men det är även en politisk fråga. Över hela världen finns exempel på lagar som direkt eller indirekt bidrar till ytterligare marginalisering av personer med hiv, till exempel antihomolagstiftning.

Detta är något Jan Bjarne Sødal från Landsföreningen för lesbiska, homosexuella, sexuella och transpersoner (LLH) betonade under ett möte mellan Sidibé och representanter för det norska civila samhället.

”År 2013 har konservativa religiösa krafter i länder som Uganda, Nigeria, Ryssland och Indien globalt drivit på lagar som kriminaliserar HBT-befolkningen ännu strängare än tidigare”, varnade han, och Sidibe håller med. ”Om vi tror att hiv kan bekämpas med piller kommer vi att förlora kampen mot sjukdomen”, sade han till tidningen Biståndsaktuellt. ”Därför bör vi även arbeta politiskt.”

Kriminalisering av hiv i Norden

Kriminalisering av HBT-personer har direkta konsekvenser för kampen mot hiv och aids. Men även i norden existerar det lagar som FN betraktar som diskriminerande. Alla de nordiska länderna har lagar som gör det straffbart för människor som lever med hiv att smitta eller utsätta andra för risken att bli smittade.

Enligt UNAIDS finns det inga vetenskapliga studier som kunde bekräfta att en dylik lagstiftning har förebyggande effekt. Däremot finns det goda grunder att anta att kriminalisering leder till ökad stigmatisering av hiv-positiva, som i värsta fall kan hindra människor att testa sig – vilket i sin tur leder till ökad spridning av smittan.

Enligt Jukka Keronen, ordförande för den finska hiv-stiftelsen, har lagstiftningen inte hunnit med den medicinska utvecklingen. Flera svenska intresseorganisationer håller med om detta. För 30 år sedan betydde en hiv-diagnos en dödsdom. Men idag har de nya behandlingarna gjort att 85-90 % av personer med hiv kan leva fullständigt normala liv.

”Om en person följer rätt medicinering är risken för smitta så låg att man inte kan anse att den andra parten utsatts för en hälsorisk”, preciserar Keronen.

Sidibé kräver därför att de nordiska länderna, som i utgångsläge alla har goda jämlikhetsindikatorer, bör gå i täten som goda exempel och avkriminalisera smittan av hiv.

Förändring tar tid

Även om kampen mot hiv kommit en lång väg, kvarstår ett antal hinder, både internationellt och i vår egen nordiska bakgård.

”Sexuell hälsa och rätten att bestämma över sin egen kropp är ett av de mest brännande frågorna i vår tid”, betonar från Sødal LLH. ”Vi måste inse att det kommer att ta tid att ändra djupt rotade uppfattningar.”