Månadens nordiska profil: Annika Sandlund, UNHCR

Sandluna portrait

Sandluna portrait

Januari 2015 – I månadens nyhetsbrev har vi talat med Annika Sandlund från Finland som jobbar på FN:s flyktingorgan UNHCR.  Under sin karriär har hon fått handskas med bl.a. en krigsherre på Sri Lanka, och torterare i Etiopien. Nu arbetar hon som seniorofficer för vidarebosättning på UNHCR för att hjälpa världens flyktingar. Sandlund har nyligen flyttat till Genève från Turkiet, där hon var ansvarig för att intervjua flyktingar från Syrien för att etablera en lista av potentiella kvotflyktingar.

Du har jobbat länge för FN. Varför ville du bli hjälparbetare?

Jag valde att bli hjälparbetare efter att ha jobbat som journalist i flera år. Som ung och grön journalist under krigen på Balkan, var jag besviken över hur liten skillnad mina artiklar – och senare också mina TV-inslag – gjorde. Jag kommer ihåg en gång då jag blivit ombedd att föreläsa för en folkhögskola som utbildade journalister om kriget på Balkan. Jag förklarade mitt arbete och hur jag såg på konflikten. Efter två timmars föreläsning och livlig diskussion, var det någon som räckte upp handen och frågade: ” Men är de inte alla lika goda kålsupare i alla fall?” Jag var förtvivlad.

Balkans war. Flickr Peter Denton 2.0 Generic CC BY-SA 2.0Även om man varken som journalist eller hjälparbetare väljer en sida, så finns det i nästan alla konflikter både förövare och offer.

På Balkan observerade jag både journalister och hjälparbetare. Det var i slutet av 1990-talet och på den tiden umgicks de två flitigt. Jag såg också skillnaden som hjälparbetarna gjorde i människornas vardag, och jag blev imponerad – i synnerhet av dem som i kraften av sin personlighet och sitt mandat kunde koordinera vitt skilda organisationer, individer och institutioner. Medan jag ännu jobbade som journalist, tog jag en kurs i internationell rätt, och sedan en till, och en till. Till slut tog jag steget ut och lämnade journalistiken för ett sabbatsår för att studera internationell lag.

 Jag ville hjälpa de svagare. Därför var också UNHCR ett naturligt val för mig.  

 Du arbetar som ”resettlement officer” – vad innebär det? Hur ser en vanlig arbetsdag ut?

Jag har nyligen flyttat från Turkiet till Genève så mina arbetsuppgifter har ändrats rätt så radikalt.

I Turkiet upprättade jag ett system i samarbete med mina arbetskamrater och i samförstånd med de turkiska myndigheterna, främst inrikesministeriet, som möjliggjorde att de mest utsatta flyktingarna kunde bli föreslagna som kvotflyktingar till olika länder, främst USA, Kanada, Australien.

Somali refugees fingerprinting in Dolo Ado Ethiopia. Photo Flickr UNICEF Creative CommonsFör att förbereda ett ”fall” som det kallas, krävs flera intervjuer av alla familjemedlemmar, uppdaterad information om läget i just den by i t.ex. Syrien som flyktingen kommer ifrån, identitetsbevis, dokument om personens hälsotillstånd, osv. I de flesta länder där jag jobbat tar UNHCR också fotografier av all flyktingar,  och  sparar data av deras finger-  eller irisavtryck för att vara säkra på identiteten och försäkra sig om integriteten. Som Resettlement officer ansvarade jag för ett team på 25 personer som dagligen sysselsatte sig med intervjuer och med att förbereda de här fallen.

Så vanligtvis började min dag med att gå igenom post och e-post, se till att flyktingarna och intervjuarna var på plats, och att allt rullade. Ofta hade jag möten med representanter för olika medborgarorganisationer som hade frågor om vårt program, eller med representanter för olika myndigheter.

Under mina fem år i Turkiet tog jag en lunchrast endast för att välkomna nya medarbetare, eller då det var någon lunchmöte inbokat…   

Vad har varit din största utmaning hittills i ditt arbete inom FN?

I Sri Lanka förhandlade jag nästan dagligen med en krigsherre från den Tamilska rebellrörelsen som jag visste borde ställas inför domstol – med målet att få barnsoldater frigivna.  I Etiopien var mannen som körde mig hem efter långa möten på inrikesministeriet en man med direkt ansvar för en enhet inom säkerhetspolisen som torterade oliktänkare. Jag utnyttjade min kontakt med honom för att få flyktingar som satt fängslade fria. Jag vet också att det bland dem jag hjälpt, och hjälper – för att de är flyktingar som faller under min organisations mandat – finns barnsoldater som dödat, och flyktingar som i vredesmod slagit sin fru. Om man har humanitärt arbete som arbetsfält är det ett aktivt val att hjälpa alla som befinner sig i en speciell situation, inte alla oskyldiga, eller alla ”goda”.

Kompromisser och det som kan verka vara överenskommelser med djävulen kan vara ett pris hjälparbetare måste betala för att hjälpen alls ska gå fram. Jag tror inte jag hade förutsett de många moraliska övervägandena som hjälparbetare brottas med – kanske inte dagligen, men i alla fall rätt ofta.  

Hur har det varit att jobba ute på fältet och ha med sig sin familj?

Jag har faktiskt skrivit en bok om just detta! När det röda dammet lagt sig – Etiopiska episoder heter den.

Book coverJag tror att det allra största kravet är att ha en man eller hustru som också är intresserad av att se världen och som lätt kan acceptera att man inte har ett 9-17 -arbete. Hjälparbete är fascinerande, men också totalt utmattande. Långa resor i gamla jeepar, över vägar med hål stora som krater, tre timmars resa för ett möte på två timmar.  Flyg som – i synnerhet då jag jobbade i Afrika – kan vara inte bara timmar, men ofta dagar försenade. Jag missade min dotters tvåårs dag för att det var sandstorm i norra Etiopien. Som tur var, var hon så liten att vi lätt kunde omorganisera dagen när jag kom hem, mer än 48 timmar senare. Jag har vänner som långt upp i barnens tonår omorganiserat julen så att den infaller på en lämpligare dag!

Finns det något specifikt nordiskt i ditt arbetssätt?

Jag har tvingats lära mig att hierarkier existerar och hur mycket de betyder. Visst fanns det ju hierarkier också hemma i Finland, men som journalist var en god idé alltid att betrakta som en god idé, även om den var vaktmästarens.

Jag vet inte om det är specifikt nordiskt, men jag uppskattar att höra allas åsikter och att diskutera mig fram till olika lösningsmodeller. Jag har också svårt med människor som är fulla av sin egen betydelse, och det finns det dessvärre rätt så många av inom FN.