Det nya rådet för mänskliga rättigheter behöver vårt stöd! Av Kofi. A. Annan

Det nya rådet för mänskliga rättigheter markerar en ny historisk inledning för FN:s människorättsarbete. Resolutionen, som etablerar det nya rådet, antogs 15 mars av FN:s generalförsamling. Rådets framtid är emellertid beroende av hur FN:s medlemsstater väljer att använda det.

Resolutionen följer det förslag som jag lade fram för närmare ett år sedan. Jag insåg att den dåvarande kommissionen för mänskliga rättigheter inte längre var det organ som aktivt främjade människors rättigheter världen över, utan till stor grad hade förvandlats till ett forum där stater som missbrukade mänskliga rättigheter samlades för att beskydda varandra.

Skillnaderna mellan mitt ursprungsförslag och den resolution som nu antagits har ägnats stor uppmärksamhet. Huvudpunkterna från mitt förslag har dock inte förändrats.

Resolutionen uppmärksammar, som jag tidigare påtalat, att utveckling, fred, säkerhet och mänskliga rättigheter är ”de grundläggande pelarna i FN-systemet… är sammanlänkade och förstärker varandra ömsesidigt”.

Som jag tidigare föreslagit kommer detta nu existerande och fullt utvecklade råd, direktvalt av FN:s medlemmar, hädanefter att vara det huvudorgan där regeringar möts för att diskutera frågor om de mänskliga rättigheterna.

Rådets status kommer att revideras inom fem år.  Detta möjliggör också att rådet senare förvandlas till ett ”huvudorgan”, jämställt med säkerhetsrådet och det ekonomiska och sociala rådet och där medlemmarna väljs med två tredjedelars majoritet. Under tiden har rådet ett tydligt mandat – till skillnad från kommissionen; att ”på ett effektivt sätt främja koordineringen och integreringen av mänskliga rättighetsfrågor” inom FN:s alla arbetsområden.

Det nya rådet kommer också, enligt min begäran, att mötas regelbundet under året, och kan reagera omedelbart på nödsituationer relaterade till mänskliga rättigheter genom att hålla särskilt insatta sammanträden på kort varsel, när minst en tredjedel av medlemmarna begär detta. (I kommissionen var denna procedur långsammare och krävde majoritet).

Istället för att peka ut vissa länder för brott mot mänskliga rättigheter, medan brott i andra länder får passera, kommer rådet att regelbundet granska människorättsfrågor i alla länder.  Denna granskning skall ledsagas av ”principer som universalitet, opartiskhet, objektivitet och ickeselektivitet”. Resolutionen betonar också vikten av att avskaffa ”dubbelmoral och politisering.”

Rådets mandat innebär också att bidra till att förhindra kränkningar mot mänskliga rättigheter. Kommissionen i sin tur hade inte samma möjligheter utan kunde endast reagera. När en ny fråga tas upp på rådets agenda, arbetar rådet efter ett system innehållande ”specialprocedurer, expertrådgivning och klagomålsprocedurer,” som också inkluderar oberoende experter som verkar som specialrapportörer. Dessutom fyller ickestatliga organisationer (NGOs), som vissa trodde skulle försvinna eller marginaliseras när det nya rådet trädde i kraft, en viktig funktion.

Det finns kort sagt goda utsikter för rådet att lyckas bibehålla de bästa delarna av det gamla systemet och därtill göra en del välbehövda förändringar.

Huruvida rådet lyckas eller inte beror naturligtvis till stor del på dess medlemmar. Det är därför naturligt att ett stort fokus ligger på valet av nya medlemmar och sannolikheten att stater som är beryktade för att begå brott mot mänskliga rättigheter blir invalda – något som skedde i kommissionen.

Generalförsamlingens ordförande, som lett förhandlingarna kring resolutionen med stor skicklighet och tålamod, drog slutsatsen att det inte fanns tillräckligt stöd bland medlemsstaterna för att kräva två tredjedelars majoritet, som jag föreslagit, eller för att uttryckligen utesluta en typ av kategori av stater. Genom att avstå från dessa två punkter var det dock möjligt att få genomslag för många andra omdiskuterade punkter. 
 
Medlemmarna i rådet väljs ”direkt och individuellt genom en sluten omröstning av majoriteten av medlemmarna i generalförsamlingen.” Det betyder att länder inte kan bli medlemmar i rådet bara för att det inte finns någon annan rival från deras egen region, så som var fallet med valen till kommissionen. Det röstas om varje kandidat separat, och det land som inte får stöd från 96 länder blir inte medlemmar. 96 länder motsvarar absolut majoritet av medlemsländerna, det vill säga inte enbart de länder som är närvarande och de som röstar. Om en kandidat inte får stöd, får regionen föreslå en ny kandidat.

Dessutom måste medlemmarna ”upprätthålla en högsta standard för att främja och skydda mänskliga rättigheter”, samt genomgå den universella periodiska utvärderingen under medlemskapet. Om en medlem begår systematiska och grova brott under medlemskapet, kan generalförsamlingen suspendera medlemmen (något som inte var möjligt under kommissionens tid).

Ingen aritmetisk barriär, inte ens kravet om två tredjedelars majoritet, kan garantera medlemskap, eller motsatt, för en särskild stat. Detta är däremot politiska beslut. Det är upp till FN:s medlemmar och världsopinionen att övertala tillräckligt många stater att rösta rätt. Rådet kan bli en avsevärd förbättring i förhållande till den tidigare kommissionen om tillräckligt många människor bryr sig om mänskliga rättighetsfrågor, och agerar diplomatiskt. Jag hyser stor förhoppning om att alla medlemsstater, inklusive USA som historiskt har spelat en ledande roll i etableringen och användandet av FN som människorättighetsorgan, vill göra sitt yttersta för att få det nya rådet att fungera. 

Kofi A. Annan är FN:s generalsekreterare