Visste du att ett språk tystnar varannan vecka? Även i de mest jämlika samhällen där man riktar in sig på att bevara språk, kvarstår minnen av en historia präglad av diskriminering och ojämlikhet, vilket kan leda till att människor känner sig tveksamma att tala sitt modersmål. Så är fallet med en del av de samiska språken.
Det är därför den här berättelsen är viktig just idag. I samband med internationella
modersmålsdagen i februari påminns vi om att språk är mer än kommunikation: språk innebär tillhörighet. I år upmärksammar vi också det internationella årtiondet för ursprungsspråk, UNESCO:s globala strävan att skydda och återuppliva ursprungsspråk. Med fokus på ungdomars röster och flerspråkig utbildning visar berättelsen om samerna vad som står på spel när skolor och samhällen inte ger utrymme för de språk som unga människor bär på.
För att förstå hur detta ser ut i praktiken bygger den här artikeln på en diskussion med Dr. Tanja Kupisch, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet. Hennes forskning om flerspråkighet, minoritetsspråk och språkpolitik hjälper till att sätta den samiska situationen i fokus.
Vad är samiska språk?
För att se hur ”språkutrotning” ser ut måste man leta sig norrut, långt norrut, till Sápmi, det traditionella hemlandet för urbefolkningen samer i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. ”Samiska” är inte ett språk; det är en språkfamilj. Dr. Tanja Kupisch noterar att det finns nio samiska språk; där nordsamiska det mest talade med cirka 20 000 personer som talar det i Sverige, Norge och Finland. Men alla samiska språk befinner, med hennes ord, i ”reell” fara.
Att få undervisning på samiska: en rättighet
Samiska är ett officiellt erkänt språk i både Norge och Sverige. I Norge är det delvis officiellt i delar av Sápmi. I Sverige är samiskan ett minoritetsspråk, vilket innebär att barn har rätt att undervisas på samiska, men huruvida det sker beror på flera faktorer. Huruvida det finns lärare tillgängliga, kommunens implementering och hur många samisktalande elever det finns.
Här är statistiken som borde få dig att stanna upp: baserat på Kupischs forskning om samiska samhällen i Sverige och Norge, fann hon att ”en mycket, mycket liten andel etniska samer – cirka 4 % i Sverige och 11 % i Norge – talar sitt språk flytande och talar ett samiskt språk med sina barn. Detta äventyrar allvarligt överföringen av språket till nästa generation”. Hon betonar också att detta gäller olika samiska språk, inte ett enda.
Kupisch är lika tydlig med att detta återspeglar historia och upplevda erfarenheter. Hon beskriver hur det ”för inte så länge sedan” fanns en stark assimilatorisk politik: Samiska barn utbildades på majoritetsspråk, separerades från sina familjer, straffades och skämdes för att de använde sitt modersmål. Idag, även om det finns politik som är avsedd att skydda samiska språk, ”lever minnena vidare… det är något som får generationer att läka”, säger hon.
Språk är identitet
Kupisch säger det rakt ut: ”Om man inte ger flerspråkiga människor möjligheten att lära sig och utveckla sina två språk, tar man i princip bort en väsentlig del av deras identitet.” När ett språk behandlas som ”mindre” behandlas även personen bakom det på det sättet. I vår diskussion kopplar Kupisch devalveringen av språk till devalveringen av människor och riskerna för utestängning sker när skolor och samhällen inte erkänner inlärarnas språk.
Enklare uttryckt: språk är hur vi skrattar, sörjer, ber, blir kära, minns familj och vet var vi kommer ifrån! Det är djupt personligt. Att ta bort det är inte ”neutralt”, det berättar vem du är.
Våra hjärnor är gjorda för flerspråkighet
Under vår diskussion betonade Kupisch att våra hjärnor är gjorda för flerspråkighet och att det att lära sig två eller flera språk inte kan tas för givet. Faktum är att hon pekar på bevis för det faktum att förmågan att lära sig läsa på ett minoritetsspråk också kan stärka färdigheterna i majoritetsspråket.
Det verkliga problemet är inte flerspråkighet, utan hur människor reagerar på det. För när ett språk hånas, så hånas också den person som är förknippad med det. ”Om språk inte värderas, nedvärderar man personen bakom språket, deras identitet”, säger Kupisch. Hon betonar att sådant omdöme kan driva människor mot utestängning från skolan, arbetet och samhället i stort.
Sociala medier hjälper… på sätt och vis
Vissa samiska ungdomar skapar innehåll på sociala medier på sitt modersmål, vilket bidrar till att öka synligheten och bygga gemenskap. Kupisch håller med om att detta kan vara ”en mycket bra sak”, särskilt när digitala verktyg kopplar samman elever över långa avstånd. Men hon varnar också för att ”allt inte är rosenrött”: användning av minoritetsspråk online kan locka till sig hat, och synlighet ensam kommer inte att ersätta skolgång, lärare och trygga vardagliga utrymmen att tala.
Ett språk överlever inte enbart på ”innehåll”. Det överlever när unga människor har lärare, klasser, material, trygga utrymmen, allmän respekt och en fri miljö att tala. Viktigast av allt, när samhället slutar behandla minoritetsspråk som minoriteter, och istället behandlar dem som jämlikar.
Internationella modersmålsdagen är inte bara en enda dag att uppmärksamma; det är ett test angående huruvida vi är villiga att bygga utbildningssystem som matchar verkligheten. Med temat 2026: ”Ungdomars röster om flerspråkig utbildning” är poängen inte att lägga bördan på unga människor att ”rädda” språk. Det är att se till att skolor, politik och samhällen slutar att göra språklig mångfald till ett hinder. Som Kupisch uttrycker det, ”alla språk är lika … det finns inget språk som är bättre eller sämre”.
Om samiska språk (och tusentals liknande) ska överleva detta decennium, kommer det att bero på att flerspråkig utbildning behandlas som norm; och för att fler av oss aktivt väljer att göra de känns säkra att tala.