Född under talibanregimen i Afghanistan, via ett flyktingläger i Danmark: Nadia Nadims barndomshistoria, som fortsatte med att skapa en karriär som såväl elitfotbollsspelare som läkare, är ett starkt exempel på kvinnors egenmakt genom utbildning.
Internationella kvinnodagen uppmärksammas den 8 mars 2026 under temat ”Rättigheter. Rättvisa. Handling. För ALLA kvinnor och flickor”. Idag, år 2026, har kvinnor bara 64 procent av de lagliga rättigheter som män har världen över. I år uppmanar internationella kvinnodagen till åtgärder för att avveckla de strukturella hindren för lika rättvisa: diskriminerande lagar, svagt rättsligt skydd och skadliga sedvänjor och sociala normer som urholkar kvinnors och flickors rättigheter.
Runt 2000 samlade en kvinna vid namn Hamida Nadim sina fem döttrar och flydde från Afghanistan, efter att hennes man, en general i den afghanska nationalarmén (ANA), avrättats. Familjen lämnade Afghanistan med förfalskade pass och åkte först till Pakistan och tog sig sedan till Europa, där de så småningom anlände till Danmark som flyktingar. En av de fem döttrarna var Nadia Nadim.
Idag är Nadia Nadim 38 år och bor i Köpenhamn, där hon spelar för HB Køge Women i Danmarks högsta damfotbollsliga efter att ha flyttat från AC Milan för ungefär sex månader sedan. Hon växte upp som mellansyster av fem barn och har vandrat genom livet omgiven av starka kvinnor.
– Min mamma växte upp med sju systrar och jag har fyra. Jag står mina mostrar och systrar så nära. Vi systrar är alla så olika, med olika personligheter, och jag känner att jag som mellansyster binder oss alla samman, säger Nadia Nadim.
”De är inte ensamma”
FN:s stöd för kvinnors rättigheter firar internationella kvinnodagen och började med organisationens grundstadga. Som UNESCO-ambassadör för flickors och kvinnors utbildning ökar Nadia Nadim medvetenheten om vikten av utbildning. I intervjun med UNRIC påpekar hon att det är av yttersta vikt för henne att ge tillbaka till samhället vid varje tillfälle hon får.
– Jag vill väcka något inom dessa flickor, jag vill att de ska veta och tro att de inte är ensamma.
När hon ser tillbaka på sin egen resa, från att förlora friheten under talibanernas styre i Afghanistan till att leva i under spartanska omständigheter i ett flyktingläger, minns hon ett speciellt ögonblick under den tid hon flydde från Afghanistan till Pakistan och äntligen korsade Danmarks säkra gränser. Utmattad och hungrig i en isolerad del av landet minns hon en lokal polis som pratade med hennes mamma. När polismannen kom tillbaka och tittade på de unga flickorna, Nadia själv bara 11 år gammal, stannade han och gjorde det internationella tecknet för hunger, gnuggade sig på magen. Flickorna hade inte ätit på flera dagar och blev överväldigade av tacksamhet, och polismannen tog dem till en butik och köpte dem lite vitt rostat bröd och bananer.
– Det här ögonblicket lever vidare i mitt minne, och det hade en verklig inverkan på min karaktär. Jag vill vara just den typen av person som kan ge andra människor ny energi och verkligen se dem och deras kamp. Jag vägrar att ge upp, mitt liv är resultatet av min mors ansträngningar och vad hon gjorde.
Att följa sin mors fotspår
Nadia Nadims mor Hamida, som dog i en olycka 2022, fick aldrig själv den utbildning hon ville och kom från en släkt av kvinnor som aldrig nåddes av skola och utbildning. Hamida Nadim övertalade ändå sin mor och gick bakom sin fars rygg att få utbildning med målet att bli läkare. Hon nådde aldrig sina mål, men så småningom arbetade hon som lärare och skolinspektör, där hon utbildade sina egna flickor i att tala och skriva sitt modersmål och uppmuntrade dem att gå så långt som utbildning kunde ta dem.
– Om hon inte hade tagit det första steget skulle allt det jag upplever aldrig ha hänt.
Nadia Nadim började spela fotboll för lokala lag i Danmark och debuterade med landslaget 2009, då hon spelade för högprofilerade lag som Manchester City, Paris Saint-Germain och AC Milan. Hennes fotbollshistoria började i flyktinglägren i Danmark. Samtidigt som familjen sökte politisk asyl utforskade Nadia Nadim omgivningarna och hittade stora, imponerande fotbollsplaner. Hon var nyfiken och upptäckte lag med flickor i sin egen ålder som spelade.
– De såg så glada och fria ut, jag blev förälskad i fotbollen där och då, säger Nadia Nadim entusiastiskt. Det svåraste att förändra i samhället är den kulturella och religiösa kraften. I strävan efter den förändringen är fotboll som sport så älskat globalt och det är ett sätt att uppleva systerskap, förmåga, självförtroende och att vidga sin horisont. Idrott har en enorm kraft som kan omsättas i utbildning.
Ge aldrig upp hoppet
Även om det har skett vissa framsteg under årtiondena tjänar kvinnor på arbetsmarknaden i genomsnitt fortfarande cirka 20 procent mindre än män globalt. År 2024 innehade kvinnor bara 27 procent av platserna i nationella parlament och 35,5 procent av platserna i lokala myndigheter, och 107 länder har aldrig haft en kvinnlig statschef. På tal om alla flickor i världen som saknar möjligheter, frihet och rättigheter, liksom kvinnorna i hennes tidigare hemland Afghanistan, säger Nadia Nadim att hennes hjärta brister för dem.
– Kvinnor är 50 procent av världens befolkning. Att alla inte får lära sig, växa, förändra världen och uppfinna saker krossar mitt hjärta. Dina möjligheter ska aldrig påverkas av var du är född, alla kvinnor ska ha samma tillgång och möjligheter.
Som en förebild för många flickor och kvinnor som strävar efter att frigöra sig och frigöra sin potential mot könsnormer och diskriminering har Nadia Nadim ett tydligt budskap.
– Ge aldrig upp hoppet oavsett hur mörkt rummet är. Du måste fortsätta söka efter ljus. Behåll hoppet och tro att saker kan förändras: ingen kan ta hoppet ifrån dig!