För ett halvt sekel sedan var Svana Friðriksdóttir en 19-årig isländsk flickscout. Hon tilldelades det prestigefyllda Nansenpriset som representant för Nordens unga volontärer. Man hade tillsammans samlat ihop $5 million till förmån för flyktingar i Afrika. Där och då, år 1971, var Nansenpriset den kanske mest prestigefulla humanitära utmärkelse man kunde få i världen, näst efter Nobels fredspris.
Den första Nansenpristagaren 1954 var människorättskämpen och filantropen Eleonor Roosevelt, då änka till den tidigare amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt. Under åren som följde var pristagarna europeiska kungligheter, framstående forskare och personer som kämpade för flyktingar.
En flickscout, student och städerska
Svana Friðriksdóttir var däremot långt ifrån någon kunglighet född med silversked i mun. Hon uppfostrades av sina farföräldrar som vid tiden för utmärkelsen redan gått bort. Svana läste på lärarhögskolan och arbetade på nätter och helger som städerska på hotell för att få ekonomin att gå ihop.
Ändå fann hon tid över till att vara flickscout. Tillsammans med sina scoutkollegor ledde hon en nordisk kampanj för att samla in pengar till förmån för afrikanska flyktingar.
År 1971 hade det blodiga Biafrakriget, inbördeskriget i Nigeria (1967–1970), nyss avslutats. Det var första gången som bilder på svältande afrikaner med ”Biaframagar” syntes på västerländska teveskärmar. Det var också samma år som George Harrison, före detta Beatles-medlemmen, kampanjade för flyktingar i Bangladesh.
”Jag tror volontärer knackade på i stort sett varenda dörr i det här landet,” berättar Svana Friðriksdóttir. Hennes scoutgrupp i byn Kópavogur var inget undantag. Många humanitära organisationer som Röda korset och andra stiftelser deltog aktivt.
”Jag lade ner en hel del av min tid på det här arbetet och flera av oss flickscouter var rätt engagerade med att förbereda en landsomfattande insamling.”
Ett flyktingproblem långt borta
Den nordiska samarbetskampanjen var en succé. Det beslutades att varje nordiskt land skulle nominera fem unga deltagare till Nansenpriset. Varför Svana Friðriksdóttir valdes ut som pristagare för Nordens unga är inte helt klarlagt. ”Det kändes lite udda, jag tänkte inte att jag gjorde så mycket mer än någon av de andra,” berättar Svana.
Islänningarnas insatser gick, i vilket fall, inte obemärkta förbi. När chefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, Sadruddin Aga Khan, tillkännagav Nansenpristagaren sa han att islänningarna hade varit oerhört generösa som donerat i genomsnitt 40 ISK. ”Det är särskilt märkbart med tanke på hur långt det är mellan Island och Afrika och Asien där flyktingproblematiken är som värst.”
Svana Friðriksdóttir mottog sitt pris ur händerna på högkommissionär Aga Khan i Genève den 4 oktober 1971.
”Svana Friðriksdóttir representerar alla volontärer som hjälpt till att samla in donationer med sådan kraft att de kan ha besökt varenda hem i alla fem länder.” sade Aga Khan.
”De borde ha tagit min plats”
”Jag tar med glädje emot priset för alla tusentals volontärer i de nordiska länderna, de som egentligen borde tagit min plats idag. Jag är säker på att de känner, precis som jag, att våra handlingar kommer sig av en stark vilja att dela med sig till behövande. Men också att de, kanske än mer, känner att de vill delta i arbetet med att bygga en bättre värld.”
I de lokala medierna på Island beskrevs Svana Friðriksdóttir som en flickscout, en student och städerska. Av någon anledning togs titeln städerska bort under presentationen i Genève.
I vilket fall var det en student och städerska som efterträdde kungar och drottningar, prinsar och prinsessor vid Nationerna palats i Genève och som mottog det ärofyllda priset. Hon ägde ingen långklänning utan det fick sys en åt henne specifikt för prisutdelningstillfället.
”Alla var positiva och glada i Genève,” minns Svana.
Strax efter att hon tagit sin lärarexamen flyttade Friðriksdóttir till USA där hennes man, Jóhann P. Malmquist, doktorerade i datavetenskap i Pennsylvania. Själv studerade hon konst och arkitektur och började undervisa och senare återvände familjen till Island. Nu är pensionen nära då hon fyller 70 år den 31 december.
Den 4 oktober 2011 när det på dagen gått 40 år sedan hon mottog priset bjöd hon sina kollegor på snacks och dricka på jobbet för att fira. ”Utöver det har jag inte pratat så mycket om det,” säger hon.
Hennes tre barn visste förstås om det, inte minst eftersom de brukat leka med Nansenmedaljen där deras mors namn var ingraverat. Hon utesluter inte att hon kommer dela sin berättelse med sina barnbarn när det i år är 50 år sedan hon fick priset.
Svana Friðriksdóttir berättar att hon inte deltagit aktivt i humanitärt arbete i särskilt hög utsträckning sedan dess. ”Jag har kanske lite dåligt samvete över det.”
Bland prinsessor och presidenter
Nansenpriset har fått sitt namn efter Fridtjof Nansen, upptäcktsresanden som ledde flyktingarbetet för Nationernas förbund, föregångaren till Förenta nationerna.
Många välkända personer och organisationer har fått priset efter Friðriksdóttir, bland annat Tysklands president Richard von Weizsäcker, Frankrikes president Valéry Giscard d´Estaing, Norges Kronprinsessa (senare Drottning) Sonia, amerikanske senatorn Edward Kennedy, operasångaren Luciano Pavarotti, Sydafrikas förstadam Graça Machel men även Läkare utan gränser och Handicap International. Den senaste pristagaren är Mayerlín Vergara Pérez från Colombia som fått priset för sitt arbete med flyktingar från Venezuela.
Än så länge är det bara en flickscout och tillika städerska som tilldelats priset – Svana Friðriksdóttir.
Relaterade artiklar
Vinnaren av Nansenpriset bringar hopp till somalier på flykt