Av: Navanethem Pillay
Förenta Nationernas Högkommissarie för mänskliga rättigheter
I dag firar vi att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna fyller 60 år. Dokumentet var en betydande vändpunkt i mänsklighetens historia eftersom det var det första internationella avtalet som listade våra friheter och rättigheter. För sextio år sedan bekräftade förklaringen, att respekt och fredlig samvaro kan vinna över brutalitet, hat och förstörelse. Sedan dess har världen förändrats en hel del, men vår rätt att leva ett värdigt liv, vår rätt att räknas oberoende av vårt kön, vår bakgrund, färg, status, eller tro är lika aktuell idag som år 1948.
Lika aktuellt är också förhållandet mellan de grundläggande friheterna, social rättvisa, fred och säkerhet. I förklaringen rangordnas inte rättigheterna utan den betonar att de är alla lika viktiga och att de är beroende av varandra. Förklaringen förutsåg en värld där varje kvinna, man och barn lever ett liv i värdighet med tillgång till bostad, hälsovård, utbildning och möjligheter, utan hunger, våld och diskriminering.
Förklaringens principer har gett upphov till flera internationella lagar och de har inspirerat grundlagarna i över 90 olika länder. Internationella, nationella och regionala mekanismer har inrättats för att se till att de mänskliga rättigheterna främjas och skyddas. Det civila samhället spelar också en allt viktigare roll i att se till att rättigheterna respekteras.
Men trots att utvecklingen gått framåt både rättsligt och praktiskt, finns det stora brister i implementeringen av rättigheterna. Människor lever fortfarande i rädsla, med orättvisor och ojämlikhet. Varken straffrihet, diktatoriskt styre eller väpnade konflikter har övervunnits. Tyvärr åsidosätts de mänskliga rättigheterna ibland för att uppnå kortsiktiga säkerhetsmål och i samhällen där konflikter upphör och soldaterna återvänder till sina samhällen, sker en tvivelaktig byteshandel mellan fred och rättvisa.
Vi måste understryka det faktum, att rasism, diskriminering och intolerans representerar några av vår tids största utmaningar vad gäller mänskliga rättigheter.
Våld mot kvinnor är fortfarande en alltför vanlig företeelse i många länder. I Demokratiska Republiken Kongo är våldet genomgripande och utbrett, precis som i många andra konfliktsituationer. FN:s säkerhetsråd och internationella domstolar har slagit fast att våldtäkt och andra former av sexuellt våld kan ses som en krigföringsmetod och en krigsförbrytelse, och kan även vara ett inslag i folkmord. Men förövarna går ofta ostraffad, för att få slut på våldet måste gärningsmännen ställas inför rätta.
Faktum är att alltför många länder har lagar och traditioner som gör kvinnor och utsatta grupper i samhället, som till exempel urfolken och minoriteter, till andra klassens medborgare, de diskrimineras och utsätts för våld. Detta pågår trots att det finns internationella normer som skall skydda dem och trots att man har erkänt vilken viktig roll dessa grupper har i samhället.
Vår gemensamma välfärd är beroende av respekt och av att alla människors rättigheter upprätthålls. Därför måste länderna arbeta hårdare för att nå millenniemålen, de åtta globala mål som satts upp för att utrota den extrema fattigdomen. De strategier som skapas måste innehålla ett människorättsperspektiv så att institutioner och normer bidrar till att minska orättvisor och ojämlikheter.
Förtryck och fattigdom utmanar oss idag precis som de gjorde då den allmänna förklaringen skrevs. Men samtidigt står vi inför nya skrämmande utmaningar, så som klimatförändringarna, matkrisen, den ekonomiska krisen, globalisering, terrorism och epidemier. För att vi skall kunna handskas med dessa omfattande utmaningar som vi står inför, måste vi samarbeta utifrån internationell lagstiftning och människans behov.
Men det faktum att rättigheterna är universella utgör fortfarande ett hinder för att de ska förverkligas. Vissa anser att den allmänna förklaringen förklaringen om de mänskliga rättigheterna gick för långt, att friheterna och värderingarna är alltför liberala. Andra anser igen, att förklaringen borde ha gått ännu längre, att frihet är viktigare än det materiella.
Sanningen är, att den allmänna förklaringen är en samling rättigheter som speglar gemensamma tvärkulturella värderingar med universell förankring. Den sattes samman utgående från många olika traditioner och den enhetliga sammanställningen gjorde dem starkare.
Vi har ett gemensamt ansvar att upprätthåll de mänskliga rättigheterna och att se till at de inte kränks. Endast genom att uppnå de mänskliga rättigheterna kan vi skapa en bättra levnadsstandard och större frihet, precis som Eleonor Roosevelt och de övriga författarna eftersträvade för 60 år sedan.
.
