Svensken, barnen och stadgarna

Eliasson

Eliasson

Han ser det som sin plikt, hon ser det som hans drog. Hur man än väljer att se på Jan Eliassons nya arbete som den näst högsta chefen för Förenta Nationerna, beger sig denne ”grand old man” av svensk diplomati till arbetet varje morgon med mottot ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”.

– Jag tror att man måste få fram alla resurser vår organisation besitter. Vi är ofta kritiserade, men jag tror att vi speglar världen som den är, inte som vi skulle vilja att den skulle vara. Men vi måste såklart överbrygga denna skillnad och arbeta för att världen ska bli så som vi skulle vilja se den, säger Eliasson, som spenderat största delen av sitt liv just med att överbrygga denna skillnad.

 

Hans meritförteckning innefattar tjänster som FN:s första undersekreterare för humanitära frågor och koordinator av humanitärt bistånd, generalsekreterarens specialsändebud för Darfur, ordförande för generalförsamlingens 60:e session, generalsekreterarens personliga representant för Iran/Irak, samt Sveriges ambassadör i USA, utrikesminister, och ambassadör för FN i New York. En karriärstig i relativt brant uppförsbacke kanske, men Eliasson har alltid uppskattat utmaningar

-Människor säger ofta att de drivs av sina framgångar, och såklart är de framgångar jag haft väldigt viktiga och de har fått mig att arbeta hårdare. Men jag har mer eller mindre alltid sett mig som någon som arbetar bättre i uppförsbacke, som får energi av misslyckanden och tragiska situationer som tillåts fortgå.

-Jag minns då jag åkte till Somalia under den värsta perioden av inbördeskriget år 1992 – det var det värsta jag sett, det var värre än Darfur – och många av mina kolleger knäcktes, blev desillusionerade, fick sömnsvårigheter och vissa tvingades återvända hem. Jag kände att jag måste lära mig själv att man även under förskräckliga omständigheter måste kunna försöka gå vidare, utmynna energi och kunna ladda batteriet.

I en värld som tyvärr hyser mer än nog av kriser ur vilka han kan utmynna energi, sätter Eliasson å andra sidan verkligen denna energi till verket.

-Man kan inte ha alltför höga ambitioner eftersom dessa riskerar att resultera i besvikelser, men steg för steg! Steg för steg kan vi göra denna värld bättre, säger han, och poängterar att det är nyckeln till FN:s hela arbete.

-Då jag talar med kolleger märker jag att det finns en oerhörd vilja att utföra det vi är ämnade att göra. Vi borde fokusera på problemet framför oss istället för att – som vi så ofta gör – fokusera på vår egen organisation, vår byråkrati och så vidare.

Efter många år på fältet, understryker Eliasson behovet av en approach som baseras på såväl praktisk erfarenhet som teori.

-Jag har sett många kolleger, både vid högkvarteret och på fältet, som är oerhört engagerade och vill arbeta i enlighet med våra stadgar, och som samtidigt är både praktiska och pragmatiska i svåra situationer – som då man tvingas se ett barn med diarré dö inför ens ögon.

-Då vi går in på diskussionen om territorium och områden – ni vet, vem som är ansvarig för vad – brukar jag alltid säga mina kolleger: ”Vi måste minnas två saker: barnen och stadgarna, the charter and the child”, så att vi påminns om det som verkligen är viktigt. Principerna för internationellt samarbete, fred, utveckling och mänskliga rättigheter… men även det faktum att vi i slutändan måste kunna uppvisa att vi får saker till stånd ute på fältet, i det verkliga livet, i konfliktdrabbade områden, i kampen om respekt för de mänskliga rättigheterna.

Den nyligen utnämnde vice generalsekreteraren kommer att fokusera på två områden: utveckling och politiska frågor. Enligt honom är livsmedelskrisen den viktigaste utvecklingsfrågan, då priserna för livsmedel väntas stiga globalt inom de närmaste fyra till fem månaderna, och Syrien förblir den viktigaste politiska frågan. På det stora hela ser det ut att vara en uppdragslista som passar denne utmaningarnas man som handen i handsken.

-Min fru skämtar någon gång med mig på fredagseftermiddagarna, eller egentligen kvällarna, då jag kommer hem. Om jag inte verkar vara på mitt bästa humör frågar hon ofta ”Jan, hade du inte tillräckligt med kriser denhär veckan?!”