I år är det 75 år sedan den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs. Deklarationen anses ligga till grund för praktiskt taget allt arbete för mänskliga rättigheter i världen sedan 1948.
Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs vid mötet i FN:s generalförsamling i Paris den 10 december 1948. Detta datum har sedan dess varit den internationella dagen för mänskliga rättigheter.
Ett avgörande möte i generalförsamlingen hölls i Palais de Chaillot vid Trocadero i Paris. Det är inte den franska huvudstadens mest kända turistattraktion, men utsikten därifrån är världsberömd. Utsikten från observationsplattformen vid Palais de Chaillot, över Eiffeltornet och staden Paris är unik, med turister av alla nationaliteter som ständigt tar selfies med tornet i bakgrunden.
1940 lät Adolf Hitler själv fotografera sig där med Eiffeltornet i bakgrunden, efter att ha demolerat Frankrike i andra världskriget. Efter att nazismen trängts tillbaka 1945 grundades FN. Den 10 december 1948 träffades FN:s generalförsamling i Chaillot Palace och antog världsförklaringen om mänskliga rättigheter – mer känd som den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter.
Den första artikeln lyder:
”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla mot varandra i en anda av broderskap.”
Förenta Nationerna skapades uttryckligen i syfte att – som anges i dess stadga:
”Att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden, att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer”.
Efter krigets slut fanns en hel del arbete kvar. Sex miljoner judar, hundratusentals personer som identifierar sig som HGBTI samt romer hade mördats i gaskammare, hundratusentals sovjetiska krigsfångar svalt till döds, människor förslavades, kvinnor våldtogs, för att bara räkna den stora upprördheten.
Icke juridiskt bindande deklaration
Kort efter upprättandet av Förenta Nationerna bildades en kommission för att behandla mänskliga rättigheter. Det kalla kriget undgick dock och det nybildade FN var uppslukat av fejder. Ordförande för människorättskommissionen var Eleanor Roosevelt, änka efter USA:s avlidne president Franklin, som dog kort innan kriget tog slut. Hon var en välkänd förkämpe för mänskliga rättigheter, såsom rättigheter för kvinnor och afroamerikaner. Det var inte minst på hennes initiativ som policyn fastställdes att en icke juridiskt bindande deklaration om mänskliga rättigheter först skulle antas, men fördrag skulle följa.
Även om bestämmelserna om individuell frihet är mest framträdande i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, innehåller den också bestämmelser som artikel 25:”Var och en har rätt till en levnadsstandard som är tillräcklig för sin egen och sin familjs hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad och sjukvård och nödvändiga sociala tjänster, och rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, handikapp, änka, ålderdom eller annan brist på försörjning under omständigheter utanför hans kontroll.
”Ursprungligen var Förenta Nationerna organisationen för de som vann andra världskriget. Under kriget hade president Franklin Delanoe Roosevelt talat om de fyra friheterna i ett landmärkestal; yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från nöd och frihet från rädsla.” Det finns lite av ett missförstånd att det redan från början fanns en splittring mellan väst, som ville betona medborgerliga och individuella rättigheter, politiska rättigheter och Sovjetunionen å andra sidan, som ville fokusera på sociala rättigheter.” säger professor Valur Ingimundarson professor i samtidshistoria vid Islands universitet.”I sitt berömda tal om frihet i början av 1941 talade USA:s president Franklin D. Roosevelt om yttrandefrihet och religionsfrihet, men också frihet från rädsla och nöd.
Så det var ganska uppenbart att om Roosevelt hade överlevt andra världskriget, skulle han fokusera på sociala rättigheter.” Eleanor Roosevelt var ordförande och förman för människorättskommissionen, men andra var mer produktiva när den utarbetades. Spänningarna fanns inte bara mellan västerländska stater och Sovjetunionen och dess satellitstater. En av de viktigaste personerna i utarbetandet av deklarationen var kinesiska Chang och libanesiske Charles Malik, och de var ofta motstridiga.
För att öka komplexiteten utarbetades den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna inte bara i skuggan av det kalla kriget utan också i den arabisk-israeliska konflikten, som upprättades samma år. Den person som mest hedrats för att ha förvandlat Bill of Rights till en omfattande deklaration, fransmannen René Cassin, var en jude som förlorade en syster och totalt 19 släktingar i Förintelsen. Han var en entusiastisk anhängare av Israel. Detta visar att det var mindre än självklart att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna skulle antas, och faktiskt långt ifrån det. Det var mycket spänning när den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna röstade den 10 december 1948.
Den godkändes med 48 röster, 2 röstade inte och 8 avstod; Östeuropa, Sydafrika och Saudiarabien. Ingen röstade emot, vilket kan anses anmärkningsvärt med tanke på den stora splittringen inom FN:s vid denna tid. Generalförsamlingens president, australiensaren Herbert Evatt, ansåg det inte minst tack vare Eleanor Roosevelt.
”Det är särskilt passande att det finns här den person som har lett denna rörelse, med många andra för att hjälpa honom. Hennes namn är lysande. Jag menar, naturligtvis, Mrs Roosevelt, USA:s representant,” sa Evatt till delegaterna vid generalförsamlingen, som applåderade Eleanor Roosevelts arbete.