Matpriserna skjuter i höjden och faran för hunger och undernäring ökar. Miljoner av de mest utsatta människorna i världen riskerar att dö om vi inte agerar omedelbart och effektivt.
Världens ledare enades år 2000 om åtta millenniemål. Det första av dem är att halvera antalet människor som svälter innan år 2015. Det i sig är en enorm utmaning, speciellt i Afrika där flera länder ligger långt ifrån målet, men vi står nu inför ytterligare utmaningar.
Priset på basvaror – vete, majs, ris – är högre än någonsin, det har gått upp hela 50 procent på sex månader, samtidigt som de globala livsmedelslagren är rekordlåga. Orsakerna är flera, ökad efterfrågan på livsmedel i stora ekonomier som Kina och Indien samt klimat och väderrelaterade förändringarna. På flera håll i världen har till exempel skördar gått förlorade på grund av orkaner, översvämningar och torka. På grund av höga oljepriser har kostnaderna för att transportera mat och köpa gödningsmedel ökat och dessutom uppskattar vissa experter att den ökade efterfrågan på biobränslen har minskat mängden mat tillgänglig för människor.
Följderna är uppenbara. Våldsamma upplopp på grund av brist på mat har ägt rum flera länder från Västra Afrika till Sydasien. I länder som tvingas importera mat protesterar hungriga människor mot de höga levnadskostnaderna. Bräckliga demokratier lever under påfrestningar på grund av den osäkra livsmedelssituationen och flera stater har utfärdat exportförbud och priskontroll på livsmedel, med svåra följder för den öppna marknaden och handeln.
I januari, för att nämna ett exempel, vädjade Afghanistans president Hamid Karzai om 77 miljoner dollar för att 2,5 miljoner Afghaner skulle få mat på bordet. På grund av de höga matpriserna klarar de själva inte av att skaffa mat. Genom sin vädjan uppmärksammade Karzai en oroväckande utveckling: ett genomsnittligt hushåll i Afghanistan använder idag omkring 46 procent av sina inkomster på mat, år 2006 var siffran 11 procent.
Detta är ett exempel på hungerns nya ansikte och den påverkar samhällen som tidigare inte drabbats. Oundvikligen är det de fattigaste som drabbas värst, de som lever på mindre än en dollar per dag.
När människor är så fattiga och inflationen urholkar de små inkomster de har, leder detta oftast till en av två saker, antingen köper de mindre mängder mat eller också köper de billigare, mindre näringsrik mat. Slutresultatet är det samma – ökad hunger och en sämre chans att leva ett hälsosamt liv. FN:s livsmedelsprogram WFP rapporterar om familjer som tidigare hade råd med en varierande, näringsrik kost, men nu endast äter ett mål mat om dagen och baserar sitt mål på endast en råvara.
Enligt experter kommer de höga matpriserna att bestå. Vi har verktygen och teknologin för att bekämpa hungern och nå millenniemålen. Vad som behövs är politisk vilja, och resurser som fördelas effektivt.
Det första vi måste göra är att ta itu med de brådskande humanitära behoven. I år planerar WFP att bistå 73 miljoner människor med mathjälp. I Sudan delar organisationen ut mat till 3 miljoner människor dagligen. För att klara av detta behöver WFP dock samla in 500 miljoner dollar, enbart för att för att täcka kostnaderna för de ökande matpriserna. WFP köper 80 procent av sin mathjälp i utvecklingsländer.
För det andra måste vi stärka FN programmen så att de ytterligare kan stöda utvecklingsländerna i kampen mot hungern. Det innebär att vi måste främja program som erbjuder socialt skydd i nödsituationer, samtidigt som vi arbetar på långsiktiska lösningar. Vi måste också skapa mekanismer som i ett tidigt skede varnar för katastrofer så att följderna kan mildras. En mycket viktig insats är skolmatsprogrammen, de ger betydande resultat till en kostnad av mindre än 25 cent per dag.
Vi måste dessutom ta itu med de följder som olika väderfenomen har för det lokala jordbruket samt de långsiktiga effekterna av klimatförändringarna. Detta kan till exempel ske genom skapandet av mekanismer som skyddar mot torka eller översvämningar och därigenom hjälper känsliga samhällen att anpassa sig.
Slutligen måste vi öka jordbruksproduktionen och marknadens effektivitet. Genom att förbättra lokala distributionskanaler och ge småjordbrukare bättre tillgång till marknaderna kan uppemot en tredjedel av matbristen åtgärdas.
FN-organ som FAO, livsmedels- och jordbruksorganisationen, och IFAD, FN:s internationella jordbruksutvecklingsfond arbetar även tillsammans med Afrikanska Unionen för att få igång en ”grön revolution” i Afrika. Organisationerna introducerar till exempel viktiga teknologier och vetenskapliga program med mål att nå bestående lösningar för att tackla hungern.
Detta är dock ett framtida projekt och här och nu måste vi hjälpa de hungrande människorna som drabbats av de höjda matpriserna. Det betyder till att börja med att vi måste inse att situationen är akut och att vi måste agera.
Av Ban Ki-moon
FN:s generalsekreterare
