Det gångna året har varit svårt för oss alla. Jag kallar det ”det många krisers år”. Nästa år ser ut att blir ännu svårare.
De utmaningar som vi kommer att stå inför under 2009, allt från klimatförändringarna till den ekonomiska krisen, kommer mer än någonsin tidigare att testa vårt engagemang och våra goda föresatser.
Inom mänskliga rättigheter använder vi begreppet ”ansvaret att skydda”, i ett större sammanhang borde vi tala om ”ansvar att leverera” det vi lovat. När vi ser tillbaka på år 2008 vill jag påstå att vårt resultat varit blandat.
En sak som jag är nöjd med är, att världen har enats för att handskas med den ekonomiska krisen. Men jag är rädd att vi nu bara ser slutet på början, krisen kommer att fortsätta utmana den internationella solidaritet som vi behöver för att finna en lösning.
Jag är nöjd med hur vi skötte naturkatastroferna i Myanmar och på Haiti, men jag är besviken över att regeringen i Myanmar inte uppfyllt sina löften om demokratisk dialog och om att frigöra politiska fångar.
Modiga FN trupper har stått stadiga i Demokratiska Republiken Kongo trots svåra omständigheter. Men vi har inte lyckats skydda oskyldiga människor från våldet. Vårt arbete med mänskliga rättigheter ifrågasätts på många platser och på flera olika sätt, men vi måste fortsätta upprätthålla de principer som finns nedtecknade i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Vi hanterade en av årets svåraste frågor väl. Matkrisen dominerar inte längre rubrikerna, men den finns alltjämt kvar. Hela FN systemet har enats i arbetet att lösa detta komplexa problem som handlar om mat, jordbruksproduktion, handel och socialt skydd. Vi är på god väg att förändra det regelverk gällande jordbruk och hälsovård som funnits i årtionden. Dessa frågor är stöttepelarna i vårt arbete för att nå millenniemålen och för att skydda människor som drabbas av klimatförändringar, fattigdom och den ekonomiska krisen.
Den viktigaste av alla dessa frågor är klimatfrågan. I december var jag i Poznan i Polen tillsammans med värden ledare. Där försäkrade vi att klimatfrågan inte kan vänta på en lösning på den ekonomiska krisen. De flesta godtog behovet av, vad jag kallar, ”en ny grön lösning”. Investering i eko-vänlig teknologi borde vara en del av alla globala ekonomiska stimulanspaket. Alla enades vi om, att vi inte har någon tid att förlora, vi har bara tolv korta månader på oss innan vi samlas i Köpenhamn. Vi måste nå ett nytt klimatavtal före slutet av 2009, ett avtal som är välbalanserat, omfattande och godtagbar av alla.
För att nå dit behövs framstående ledarskap. Jag kommer att fortsätta skynda på processen och uppbåda politisk vilja, och kommer bland annat att ordna ett klimattoppmöte i början av den 64:e generalförsamlingen. Men världens ledare måste träffas även före det om vi skall lyckas. Genom att arbeta tillsammans kan vi bära vårt ansvar för planeten och människorna, vårt ansvar att leverera.
Vi bör se 2009-års utmaningar som en möjlighet att utöka det internationella samarbetet. Vi stiger in i en ny, multilateral tidsålder.
Det är av högsta prioritet att våldet i Gaza och södra Israel upphör. Civilbefolkningens ökande lidande är mycket oroande. Ett eldupphör måste införas omedelbart. Regionala och internationella aktörer måste använda sitt inflytande för att skapa dialog och för att se till att förhandlingarna, som visat små tecken på framsteg, återupptas. Det är av yttersta vikt att Israelerna och Palestinierna fortsätter på vägen mot fred.
I Irak har säkerhetssituationen förbättrats avsevärt och regionala val är inplanerade i slutet av januari. Jag uppmanar Iraks ledare att samarbeta i en anda av försoning då de tar över det fulla ansvaret för sitt land. De behöver stöd av FN och det kommer de att få.
Den humanitära situationen i Zimbabwe förvärras dagligen, nationen står inför en fullständig ekonomisk, social och politisk kollaps. Jag poängterade detta för president Robert Mugabe i Doha nyligen och han lovade låta mina specialsändebud komma in i landet för att hjälpa nå en politisk lösning, Nu säger de att tidpunkten inte är den rätta, men om detta inte är rätt tid, när är den då?
I Somalia är risken för anarki klar och påtaglig. Vi måste agera. I december jag fram en rad förslag för Säkerhetsrådet på hur vi kan främja fredsavtalet som antogs i Djibouti, hur vi kan ta itu med piraterna så att humanitär hjälp kan nå landet, hur vi kan stärka den nuvarande truppen från den Afrikanska Unionen som finns i landet och hur vi kan möjliggöra en fredsbevarande FN trupp i Somalia.
Den förvärrade humanitära och säkerhetsmässiga situationen i Afghanistan oroar mig djupt. En politisk insats och en ny plan behövs. Vi har gett människorna i detta krigsdrabbade land så många löften, det är vårt ansvar att hålla dem.
Kraven på FN ökar. Lösningarna på dagens utmaningar förutsätter allt mer samarbete. De kräver allas inblandning och att alla stater samarbetar – rika och fattiga, nord och syd, utvecklade länder och utvecklingsländer.
Under fjolåret deltog jag i över 700 bilaterala möten, 350 av dessa var med presidenter, statsministrar och utrikesministrar. Jag befann mig på resande fot under 103 dagar, jag besökte 35 länder och flög över 400 000 kilometer.
Siffror kan inte alltid mäta framgång men de kan mäta våra ansträngningar. Världen förväntar sig inget mindre. Vårt ansvar är att leverera.
Av Ban Ki-moon, FN:s generaslekreterare
