För 61 år sedan, i januari 1945, ”befriades” Auschwitz. Vissa av dem som hedrar minnet av denna händelse är överlevande vittnen. Dessa blir snabbt allt färre och snart kommer de att vara helt borta.
För vissa är Auschwitz redan ett historiskt begrepp, en skräcksymbol. För andra är det ett opersonligt ämne för (akademisk) spekulation. Det frodas även ”tankeskolor” som ifrågasätter antalet mördade och till och med att gaskammare existerade, och antyder att Auschwitz var ett vanligt arbetsläger där fångarna dog av naturliga orsaker. Sådana och andra frågor diskuteras nuförtiden, medan det fortfarande finns ögonvittnen.
Auschwitz var ett nät av koncentrationsläger. Det centrala lägret innehöll installationer för tortyr, pseudo-medicinska experiment och avrättningar, men de flesta av dess fångar utnyttjades som slavar i intilliggande industrikomplex. Auschwitz-Birkenau, som låg några kilometer bort från det centrala lägret, användes till massutrotning. Tåg transporterade hit miljontals människor från hela Europa, och chockade personer radades omedelbart upp på plattformen och leddes till en urvalsplats där deras öde avgjordes inom några sekunder med en snabb fingerrörelse. Offren som sändes till ”fel” sida hade ingen aning om vad som väntade dem. Gaskammare med angränsande krematorium förvandlade tusentals människor till rök och aska varje natt. Varelser i mänsklig skepnad betraktade de fördömdas dödskamp genom titthål.
Men även de som leddes bort från ankomstplattformen och in i Birkenaulägrets inhängnade områden fick bara en tillfällig frist. De blev genast förnedrade, avklädda nakna, rakade från topp till tå, iklädda en tunn pyjamas, slagna, torterade, utsvultna, räknade och omräknade. Om absolut förnedring finns, så var detta det. Ögonblicket efter att de ankommit grep skräcken tag om dem när de förstod vad lågorna och röken som steg upp mot skyn i horisonten betydde. Statistik över de som blev mördade kan fastställas, men inte själslig terror. Andra urval genomfördes; arbetsföra vuxna inordnades i avdelningar, tatuerades och leddes eller transporterades till slavarbeten i koncentrationsläger placerade runt om i naziriket. De som stannade kvar visste, i takt med att de blev svagare, att det bara fanns en väg ut för dem. Det var Auschwitz-Birkenau, en produkt av den mänskliga hjärnan.
När andra världskriget närmade sig sitt slut, sprängdes utrotningsinstallationerna i Auschwitz-Birkenau av nazisterna själva. Det är intressant att notera att ”den överlägsna rasen” var medvetna om det monstruösa i sitt handlande och försökte dölja (omfattningen) av brottet. I januari 1945 evakuerades de kvarvarande fångar som kunde gå genom så kallade ”dödsmarscher”, och alla som lämnades kvar skulle skjutas. Men östfronten närmade sig obevekligen och det fanns inte tid kvar att genomföra den sista handlingen mot de fördömda. I och med detta kunde de svagaste som inte dog under de av frost, sjukdom eller svält däremellan leva och uppleva Röda arméns ankomst.
Låt oss inte jubla. Ingen skyndade sig för att befria Auschwitz eller något annat koncentrationsläger. De sovjetiska styrkorna hade inget annat val än att bekämpa och besegra den nazistiska maskinen, eller förgöras. I loppet av deras framstöt drogs nya gränser, man ockuperade och förslavade Östeuropas länder, införde kommunistiska diktaturer och uppförde läger för obekväma medborgare. De kopierade den beprövade modellen från det sovjetiska Gulag där miljontals människor dog. Befrielsen av vad som var kvar av Auschwitz var en tillfällig biprodukt.
Inte heller de västallierade avvek från sin fastställda militära planering och strategi för att påskynda befrielsen av koncentrationsläger, och de saktade heller inte ner utrotningsverksamheten. Det är allmänt känt att både de allierade och Sovjet kände till mekanismerna bakom och syftet med nazisternas illdåd, och trots detta ansågs inte bombningen av järnvägen som transporterade mänsklig last till utrotning vara värd insatsen.
Man kunde ha trott att mänskligheten skulle komma till besinning efter erfarenheterna från andra världskriget. Trots detta har ytterligare miljontals oskyldiga män, kvinnor och barn blivit, och fortsätter bli, avsiktligt hållna som slavar, torterade och mördade av vissa medlemmar i världssamfundet. Deras syfte: att behålla eller komma över makt i nationens, klassens, trosbekännelsens eller annan ”respektabel” doktrins eller agendas namn. Utöver detta verkar samhället vara fyllt med fanatiker som öppet prisar döden för de otrogna. Under tiden rådslår framstående damer och herrar i bekväma kontor långt ifrån massmordens skådeplatser huruvida särskilda fall kvalificerar sig som folkmord.
När som vi nu minns Auschwitz måste man kommas ihåg att befrielsen kom för sent för majoriteten av offren.
Biografi:
Tom Luke, f.d. FN-anställd, föddes i den Tjeckiska Republiken och är nu australisk medborgare. Som fånge i koncentrationsläger mellan 1942 och 1945 erfor han själv och bevittnade de händelser som beskrivs i artikeln.
