Omar Alshogre överlevde misshandel, hunger och törst i syriskt fängelse i tre år. Han utsattes för både psykisk och fysisk tortyr. Även om han var övertygad om att han inte skulle överleva, hittade han sätt att ta sig igenom tiden i fängelset. Idag bor han i Stockholm och kämpar för alla syrier som fortfarande sitter fängslade och lider av den pågående konflikten.
I FN:s flyktingkommissariats (UNHCR) senaste årliga rapport om situationen för människor på flykt i världen framkommer att 1 % av världens befolkning har behövt fly sina hem. Mer än 5,6 miljoner människor har flytt från Syrien sedan 2011, och 13,1 miljoner människor är fortfarande i behov av hjälp inom landet. Situationen beskrivs som den största humanitära flyktingkrisen i vår tid, och bakom dessa stora siffror är riktiga människor och familjer. UNRIC träffade Omar, som behövde fly från Syrien efter flera år i fängelse för politiska fångar och hittade ett nytt hem i Sverige.
Under UNRIC:s samtal med Omar, idag 25 år, sitter han i sitt vardagsrum med en tavla bakom sig med texten ”Allt är mentalt”. Under sitt liv har han överlevt polisvåld, flera år i ett av Syriens tortyrfängelser, flykt från Syrien genom Europa till Sverige och genom hans resa har hans mentala inställning många gånger räddat hans liv.
Upptrappningen till konflikten
Omar växte upp i Baniyas vid medelhavskusten i Syrien. Han hade en barndom som liknar många andras – han bodde med sina föräldrar och syskon och ägnade sig åt att kolla på barnprogram, göra läxor och vara med kompisar.
Han deltog i de fredliga protesterna under arabiska våren 2011, och började snabbt märka av skillnaderna i samhället. Ju mer demonstrationerna pågick, ju mer märkbart våldsamma blev polisen. Men som barn, var arabiska våren och protesterna något som Omar uppskattade och engagerade sig i.
– Jag växte upp som ett vanligt barn som ser polisen som människor som ska skydda oss. När någon begår ett brott kommer polisen och tar personen till fängelset, jag trodde aldrig att det kunde hända någon som inte hade begått något brott, beskriver Omar.
– För mig som barn var demonstrationerna jätteroliga, vi gick i tåget, alla barn var där, familjer, vi lyssnade på musik, dansade. Det var jättekul! Det var precis som att Zara Larsson skulle ha konsert på Gröna Lund i Stockholm och alla skulle gå dit och dansa, fortsätter han.
Det var under protesterna som Omar insåg att polisens våld blev allt mer vanligt, och omställningen skedde så snabbt att man inte hann förstå vad som pågick.
– Polisen frågade hur många militärer jag har mördat, och när jag hörde det första gången började jag bara skratta. Jag var 15 år gammal; min mamma lät mig inte ens skära potatis hemma för att jag inte skulle skada mig med kniven. De visste att jag inte hade gjort det, jag var ett barn.
Han hade tidigare varit så övertygad om att polisen var bra människor som var på folkets sida och bara grep människor som hade begått brott.
– När konflikten eskalerade var det enda jag tänkte på att jag inte kunde gå i skolan, och om det här skulle pågå i över en månad skulle jag hamna efter i skolan. Tjejen jag var kär i skulle se att jag var dålig i skolan, det var sådant jag tänkte på, säger Omar och ler. Då visste han inte hur länge konflikten skulle pågå och hur mycket smärta han skulle behöva genomgå.
Började hitta sätt för att överleva längre
När Omar sattes i fängelse 2012 spenderade han flera månader där utan hopp, han hade inte mycket kvar att leva för. Men en dag bestämde han sig för att göra något för att få dagarna att gå och något att fylla dagarna med.
– Vi hade så lite plats i fängelset, vi kunde knappt röra oss. Men jag började sträcka på mina armar för första gången. Jag visste att jag skulle dö, men det handlade om att dö medan jag kämpar för något och då blev träningen något att hålla fast vid. Till slut började jag känna mig hemma och acceptera dagarna.
University of Whispers
Att hitta sätt att förhålla sig till dagarna i fängelset mentalt, var också något som öppnade nya dörrar för Omar. Det gjorde att han också började ta till vara på de människor som han satt med, och se möjligheten att lära från andra i fängelset.
– När jag kom tillbaka från tortyr var det en medfånge och utbildad läkare som berättade för mig hur jag skulle ta hand om mina sår. Personen till vänster var ingenjör och pratade om hur man kunde bygga om fängelset. Till höger var en person som var advokat och pratade om hur vi kan skapa ett demokratiskt system. Bakom mig var en psykolog som talade om för mig om hur man mentalt klarar sig under svåra utmaningar. Alla människor runtomkring mig var välutbildade. Det hade jag inte tagit hänsyn till innan, så jag bestämde mig för att börja lära mig nya saker av dem.
De började lära från varandra och kom på namnet ”University of Whispers”.
– Vi pratade inte med varandra i fängelset, vi viskade bara. Om vakten hörde att vi pratade fick vi mer tortyr. Så vi började kalla det för University of Whispers. Vi ville att det skulle ha ett namn så att det skulle kännas meningsfullt och seriöst, beskriver Omar. Det handlade om att hitta något som gjorde det mer eller mindre meningsfullt att gå igenom tortyren och dagarna i fängelset. Det tog lång tid att kunna börja tänka så, men det fungerade till slut, berättar Omar.
– Kunskap kommer inte från väggar, utan det kommer från människor runtom dig. Det kommer från sättet som man kommunicerar med människor. University of Whispers gjorde att vi hittade strategier för hur vi kunde överleva längre, säger Omar. Det är det hela livet handlar om, att hitta rätt tolkning och rätt koppling till saker, även om det är utmanande, fortsätter han.
Flykten till Sverige
Det var tack vare att Omars mamma mutade en polis med 20 000 USD som Omar kom ut
från fängelset. Polisen iscensatte en falsk avrättning, vilket gjorde att Omar släpptes fri. När han kom ut från fängelset var han 20 år gammal, vägde endast 34 kilo och var sjuk i tuberkulos.
Då Omar behövde vård för sitt kritiska hälsotillstånd gav han sig av mot Europa tillsammans med sin då 10-åriga lillebror. De tog sig från Turkiet över medelhavet i en gummibåt som nästan sjönk innan de kom fram till Grekland. Från Grekland åkte de genom Europa och hamnade till slut i Malmö, och i Sverige fick Omar äntligen tillgång till sjukvård och tillfrisknade. Han och hans lillebror var två av de nästan 163 000 flyktingar som tog sig till Sverige under 2015. Han etablerades i Sverige och fick sitt första jobb på Gröna Lund där han serverade serverade glass.
Idag arbetar Omar som talare och föreläsare för att skapa medvetenhet om syriska fängelser och om hans tid i fängelset. Han talar både engelska och svenska flytande och har talat inför bland annat Vita Huset, flera kongressmedlemmar i USA, tidningen New York Times och Brown University. 2020 blev Omar tilldelad Kompassrosstipendiet av svenska kungen för sin medmänsklighet, sitt mod och sina goda värderingar. Hans mål nu är att kämpa för att hålla den syriska regimen ansvarig för deras handlingar. Mentaliteten som han tränade upp i fängelset är något som han kommer ha med sig hela sitt liv.
– Det är därför jag lever ett sådant lyckligt liv idag, säger Omar glatt.
För att hjälpa människor i nöd i Syrien och för att lösa konflikten, anser Omar att internationella organisationer bör ha mer humanitärt fokus, än fokus på politik.
– Det är dags för mer humanitärt fokus. Det är viktigt att det är humanitära faktorer, och inte politik, som styr konflikter. Allt idag blir omvandlat till politik. Vi måste ändra det och basera vårt agerande på människors behov och inte på intresset för olika länder, konstaterar Omar.
