För två år sedan talade jag till FN:s säkerhetsråd för första gången om Darfur, och beskrev då situationen i regionen som etnisk rensning i dess värsta form. Mycket av den genomgång jag hade då, kan jag upprepa i dag. Världens största biståndsinsats hänger nu på en skör tråd – och den är ohållbar i sin nuvarande form.
För att undvika en massiv förlust av liv, vilket är en överhängande fara, krävs det att vi handlar omedelbart. Detta måste ske med gemensamma insatser av regeringen i Sudan, rebellgrupper, medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och givarregeringar.
Massakrerna i Darfur eskalerar, och spiller över till Chad. Enbart under de senaste fyra månaderna har 200 000 människor flytt för sina liv. Över två miljoner människor har tvångsförflyttats. Plundring, regeringsstödda milisgrupper som utövar en terrorkampanj i landsbygderna förstör liv och livsuppehällen systematiskt – och detta sker ostraffat. Rebellattacker fortgår mot civila såväl som mot humanitära operationer.
Vi har nu 14 000 obeväpnade biståndsarbetare, mestadels sudaneser, i Darfur, men bara hälften så många trupper från den Afrikanska Unionen på marknivå. I ett område lika stort som Texas arbetar de för att upprätthålla vapenvila. I likhet med Bosnien för ett årtionde sedan, har humanitärt bistånd varit det enda effektiva gensvar som världen har kunnat uppbringa i Darfur.
Under de senaste två åren har stora framsteg inom det humanitära arbetet gjorts. Under 2004 arbetade endast 230 biståndsarbetare i fält med att assistera 350 000 människor. I dag hjälper vi tio gånger så många – vilket motsvarar hälften av Darfurs befolkning. FN-organ och NGOs i samarbete har reducerat dödssifforna bland tvångsförflyttade människor i Darfur med två tredjedelar jämfört med 2004, och under 2005 kunde undernäringen bland människorna halveras.
Dessa livsbevarande insatser har dock blivit bortsvepta på grund av det ökande våldet som sker från alla sidor, och ökad obstruktionspolitik från den sudanska regeringen. Dessa faktorer begränsar kraftigt vår förmåga att nå dem som bäst behöver det, och kan innebära att världens omfattande biståndsinsatser i Darfur tvingas till ett slut, vilket därmed riskerar miljoner av människors liv. Samtidigt så har finansieringen till biståndet blivit mindre. Stöd från givare i Europa och gulfstaterna är på tillbakagång.
Vår FN-begäran om livsnödvändiga insatser har erhållit mindre än 20 procent av de tillgångar som behövs. Förra veckan tillkännagav vi att vi snart kommer att tvingas att skära matportionerna till hälften. Ytterligare nedskärningar – och därmed förlust av liv – är att vänta om vi inte genast får ytterligare resurser. Vi är i trängande behov av framsteg på alla fronter – inom säkerhet, humanitära tillgångar och politiskt engagemang – för att förhindra att dödssifforna i Darfur ökar.
Först och främst behöver vi stärkt säkerhet. Den Afrikanska Unionens hängivna men överbelastade styrkor måste få direkt assistans under övergångsperioden för att bättre kunna skydda befolkningen i Darfur.
Detta är en fundamental angelägenhet och den är brådskande. Hjälparbetare måste också ges möjlighet att hjälpa alla dem i nöd utan rädsla för kidnappning, militära attacker eller trakasserier. Den nuvarande situationen kan inte tolereras. Om läget fortsätter kommer hjälparbetare att tvingas avlägsna sig, och därmed klippa av den livslina som hjälpt hundra tusentals försvarslösa civila.
Alla sidor – regeringen, militära grupper och rebeller – är ansvariga för det nuvarande säkerhetstillståndet som är livshotande för människorna i Darfur, och som gör humanitära insatser till en allt omöjligare uppgift.
För det andra, behöver vi nå alla dem som behöver det. Vi har dessvärre inte gjort några framsteg utan även här har utvecklingen gått tillbaka det senaste året. Åtkomligheten av humanitär hjälp har inte varit i ett värre tillstånd sedan våren 2004. I västra och norra Darfur, kan hjälparbetare direkt nå endast 40 % av befolkningen på grund av ökad otrygghet i regionerna.
Graden av tillgång hänger också på samarbete med regeringen i Sudan och beväpnade grupper. Vi har olyckligtvis endast upplevt den motsatt situationen – hjälparbetare i Darfur tvingas utstå hot, skrämsel och en Orwelliansk mardröm av byråkratiska restriktioner som aldrig tar slut. Detta hindrar oss effektivt och avsiktligen från att hjälpa dem som behöver det.
Under den föregående månaden var exempelvis en ledande bistånds-NGO, som är ansvarigt för driften av ett läger bestående av 90 000 tvångsförflyttade människor, tvingat att lämna området. Regeringen skall nu direkt överse detta läger. Med tanke på regeringens tidigare arbete för att skydda sina egna medborgare, finns det naturligtvis grava anledningar till oro för säkerheten av de människor som bor i lägret.
Humanitärt bistånd är av vitalt intresse, men att enbart tillhandahålla bistånd är ett otillräckligt skydd mot världens dödsfält. Obeväpnade hjälparbetare kan bistå människor, men de kan inte förhindra att människor blir mördade, våldtagna eller tvingade från sina hem i framtiden. Låt oss inte upprepa de tragiska misstag som begicks i Bosniens ”säkra områden” före Srebrenica. Humanitär verksamhet skall aldrig användas som en förevändning för politisk overksamhet. Ändock, detta är precis vad som händer i dag i Darfur.
Människorna i Darfur är i trängande behov av bistånd, men de behöver mer än så. De behöver skydd på marknivå och de behöver fred, inte bara fred nedtecknat på ett dokument i Abjua, utan fred som implementeras och genomdrivs i varje samhälle i Darfur.
Slutligen, människorna i Darfur behöver stöd och moralt ledarskap från FN:s medlemsländer i Afrika, Asien och arabvärlden – såväl som i västvärlden. Vi behöver handling, inte bara ord, för att kunna rädda liv och bringa fred till befolkningen i Darfur. Detta för att vi aldrig skall behöva upprepa ”aldrig mer”.
Jan Egeland är Förenta Nationernas undergeneralsekreterare för humanitära frågor och samordnare av hjälpinsatser.
