25 november 2008
I hela världen, i fattiga och rika länder utsätts kvinnor för våld, trafficking, våldtäkter och mord. Dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna skadar inte bara individen, de undergräver utvecklingen av och säkerheten i hela samhällen.
Kvinnor överallt riskerar att drabbas, men de som lever mitt i väpnade konflikter är än speciellt utsatta. Samtidigt som konflikterna blir allt mer komplicerade har även det sexuella våldet förändrats. Kvinnor lever inte längre bara farligt då strider pågår, de riskerar numera även att våldtas då det är lugnt, av arméer, rebeller, milis, kriminella grupper eller till och med av polisen.
Vi känner inte till det verkliga antalet offer, men vi vet att många fler fall inträffar än blir rapporterade och att ännu färre leder till att någon ställs till svars. På alltför många ställen innebär en våldtänkt så mycket stigmatisering att kvinnor undviker de domstolar som finns inrättade för att skydda dem. I vissa länder angrips kvinnan två gånger, först under själva brottet och en andra gång av rättsystemet, där de istället för att få hjälp kan bli åtalade för ”otrohet” och dömas för påhittade brott.
Även i fall där man lyckas identifiera dem som begått brott, går förbrytarna ofta ostraffade, speciellt om de fortfarande jobbar inom armén eller polisen. I bland är dessa brott verkligt hårresande. I det oroliga området norra Kivu i Demokratiska republiken Kongo rapporteras omkring 350 våldtäkter varje månad och offren utsätts även i vissa fall för könsstympning. I vissa speciellt våldsamma områden på Haiti har femtio procent av alla unga kvinnor våldtagits eller utsatts för sexuellt våld. Av de få modiga som vågar berätta om det skedda, är en av tre under tretton år. I Liberia tidigare i år, under en speciellt våldsam månad, var offren i största delen av de våldtäktsfall som rapporterades under tolv år, en del av dem hade inte ens fyllt fem.
Dessa exempel kommer från länder där FN har en fredsbevarande insats på plats. Tack vare säkerhetsrådets banbrytande resolution 1820, som antogs i juni i år, erkänns idag sexualiserat våld i krig även som en krigföringsmetod och som en fråga om fred och säkerhet. Enligt resolutionen måste alla fredsbevarande insatser, speciellt sådana med mandatet att skydda civilbefolkningen, numera även rapportera om alla former av våld mot kvinnor och barn. Resolution 1820 betonar även vikten av att FN personal som utför sexuella övergrepp ställs till svars och att en nolltolerans införs. Resolution 1820 är ett steg i en ökande global trend för att ta itu med detta problem. Andra exempel är ett forum som anordnades i Wien i februari i år och generalsförsamlingens fortsatta ledarskap i frågan.
På nationell nivå lever allt fler länder upp till sitt ansvar att skydda kvinnor genom omfattande lagstiftning, bättre hjälp för offren, bättra samarbete och intensifierat arbete för att även involvera män och pojkar i arbetet att lösa problemet.
Alla dessa framsteg är välkomna, men mycket arbete återstår ännu. Vi måste stärka lagstiftningen och förhindra straffrihet. Vi måste ändra attityder och beteenden som godkänner, tolererar, ursäktar och ignorerar våld mot kvinnor Och vi måste satsa mera på hjälp och stöd för offren och de överlevande.
Jag kommer att arbeta för att stärka dessa insatser, bland annat genom min globala kampanj “UNiTE to end violence against women”. Kampanjen syftar till att öka medvetandet och kunskapen, öka den politiska viljan och resurserna och till att skapa en situation där givna löften förverkligas.
Vi har alla, män och kvinnor, soldater och fredsbevarare, medborgare och ledare, ett ansvar för att stoppa våld mot kvinnor. Stater måste uppfylla sina löften att motarbeta våld, ställa de skyldiga inför sätta och hjälpa offren. Och vi måste alla diskutera frågan i våra hem, på våra arbetsplatser och i våra samhällen, så att våldet mot kvinnor upphör.
