15.2.2015 – Ojämlikhet polariserar samhällen, hindrar ekonomisk utveckling och motverkar demokrati. Utjämnande politik, minskade utbildningsskillnader och välskötta finanser är delar i lösningen.
Detta enligt Detta enligt FN:s forskningsinstitut om sociala utvecklingsfrågor, UNRISD, och UNU-WIDER. Sverige stödjer de två samhällsvetenskapliga FN-organen som båda manar till handling.
En procent av jordens befolkning äger nästan 50 procent av dess tillgångar. Samtidigt lever 2,2 miljarder människor i eller nära så kallad multidimensionell fattigdom, med överlappande brister i utbildning, hälsa och levnadsstandard.
Ojämlikheten drabbar inte bara de som inget har; den leder till ohållbara samhällen. Den leder till kriminalitet, polarisering, sämre hälsa, tvingar outbildad arbetskraft in i låglönejobb och samlar det politiska inflytandet hos de rika.
Detta menar UNRISD. De är en av två forskningsinstitutioner inom FN som menar att vi måste börja prata om ojämlikhet.
”De fattiga måste inkluderas i samhället”
”Utvecklingsagendan måste bli mer universell och inte bara inrikta sig på de fattiga”. Uttalandet låter kanske oväntat för att komma från Sarah Cook, direktör för FN:s institut för utvecklingsforskning på sociala frågor (UNRISD), som mottar svenskt stöd. Men hennes poäng är att politiken fokuserat för lite på att bygga hållbara samhällen.
– Socialpolitik kan inte bara handla om att skydda individer, utan även om att inkludera dem i samhället med arbete och utbildning. Den ekonomiska ojämlikheten ökar, och detta måste få genomslag i nästa serie utvecklingsmål, säger Sarah Cook.
När UNRISD grundades 1963 mättes utveckling framför allt med hjälp av ekonomisk tillväxt. Men institutet visade att sociala faktorer såsom kostvanor, hälsa och utbildning, spelar en viktig roll för ett lands utveckling. Inspirationen kom bland annat från den svenske ekonomen Gunnar Myrdal, som 1974 belönades med Nobels ekonomipris. Detta perspektiv präglar deras forskning än i dag.
Frågan om ojämlikhet har exempelvis lyfts i deras rapport Combating Poverty and Inequality (2010). I förordet skriver Ban Ki-Moon att UNRISD visar att rikedom inte automatiskt sipprar ned till de fattiga vid ekonomisk utveckling, utan att ojämlikhet kräver aktiva åtgärder. Dessa förutsätter enligt UNRISD ett strukturellt perspektiv.
Men jämlikhet måste också uppnås mellan kvinnor och män: ”Reproduktivt arbete, såsom att ta hand om barn, sjuka och gamla, utförs i högre grad av kvinnor och är ofta obetalt. Detta arbete måste erkännas som en viktig del av våra ekonomier”, skriver UNRISD.
Bistånd gör skillnad – på både kort och lång sikt
FN-universitetet UNU-WIDER intresserar sig också för frågan om ojämlikhet. I ett policyuttalande från juni 2014 presenterade utvecklingsekonomen Giovanni Andrea Cornia sin forskning på varför jämlikheten har ökat i Latinamerika. Han pekar på en kombination av utjämnande politik, minskade utbildningsskillnader och välskötta finanser. Trots ökade satsningar på välfärd har belåningen till andra länder halverats mellan 2002 och 2009.
Studien visar att medvetet policyarbete har stor betydelse, och att den negativa trenden är möjlig att vända. Enligt Finn Tarp, chef för UNU-WIDER, har samhällsvetenskap en viktig roll att spela i dessa frågor:
– Inklusion och hållbarhet är stora frågor. Samhällsvetare får inte vara rädda att ta itu med dem, utan måste ge stöd till beslutsfattare.
Sverige stödjer UNU-WIDER och deras arbete med att studera effekterna av långsiktigt bistånd. De har involverat fler än 300 forskare från 59 länder i den största undersökningen någonsin att försöka besvara frågan om biståndets effektivitet.
Forskningen har resulterat i 247 unika rapporter och 15 nyckelresultat. Ett årligt bistånd på 5 procent av BNP till ett land leder exempelvis till 1,4 år längre skolgång per barn och höjer den förväntade levnadsåldern med 4 år. Dessutom motsvarar biståndet en årlig återbäring på 7,3 procent till landets ekonomi. Men insatserna behöver ofta lite tid för att verka: ”Att skicka ett barn till skolan ökar deras välbefinnande i dag, men det mesta av de ekonomiska fördelarna äger rum i det långa loppet, när detta barn en dag blir en del av arbetskraften.” (“Aid in a post-2015 world”)
Studien ställer också frågan om vilken typ av bistånd som fungerar. Forskarna trycker framför allt på att insatserna måste skalas upp och fokuseras mer på strukturell förändring. Hälsa, fattigdom och miljö behöver länkas samman i stället för att behandlas som isolerade problem. Dessutom är bristen på pålitlig data i låginkomstländer ett utvecklingshinder. (Sverige stödjer bland andra Indepth, som arbetar med just detta.)
Källa: SIDA
