Ökenspridning är ett av de största miljöhoten i vår tid, ett globalt problem med allvarliga konsekvenser för biologisk mångfald, miljösäkerhet, utrotning av fattigdom, socioekonomisk stabilitet och hållbar utveckling.
Ökenspridning hänvisar till ihållande försämring av torra ekosystem som kan bero på människors aktiviteter, bland annat överbetning, överodling, avskogning och dåligt planerade bevattningssystem. Klimatförändring förvärrar problemet. Som exempel accelererar frekvent torka, översvämningar och andra extrema väderförhållande markförstöringen. Torka förväntas förekomma allt oftare på större områden och bli allvarligare i framtiden på grund av klimatförändringen.
För en miljard människor som bor i torra regioner, är stoppande av trenden en brådskande prioritet. Denna prioritet ligger i fokus den 17 juni under Världsdagen för bekämpning av ökenutbredning och torka. Slagordet för dagen i år är ” Låt inte vår framtid torka ut” och begär alla till att vidta åtgärder för att främja beredskapen och uthålligheten vid torka, vattenbrist och ökenutbredning. I sitt meddelande Världsdagen till ära, betonade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon den globala inverkan problemet innebär. Han förklarade hur de ”sociala, politiska och ekonomiska kostnaderna av torka sträcker sig från Uzbekistan till Brasilien och från Sahel till Australien”.
FN:s konvention för bekämpning av ökenspridning (UNCCD) från 1994 är den enda juridiskt bindande internationella överenskommelsen som knyter ihop miljö och hållbar utveckling till hållbar markförvaltning. Konventionsmedlemmarna jobbar för att upprätthålla och återställa mark- och jordmånsproduktivitet och mildra effekterna av torka i torra områden. ”Att investera i uthållighet idag, kostar en bråkdel av det understöd vi skulle betala imorgon och fördelarna är värda mera” poängterade UNCCD:s verkställande sekreterare Luc Gnacadja i sitt meddelande. ”Att bli ett samhälle som uthåller torka är inte endast möjligt och prisvärt, det är vårt ända val”.
För att använda Ban Ki-Moons ord: ”Torka är svårt att undvika, men dess effekter kan minskas. Eftersom torka sällan följer nationella gränser krävs ett kollektivt gensvar för att lösa problemet.”
