Karin Landgren växte upp i Japan, har en kandidatexamen inom internationella relationer och en magisterexamen i internationell lagstiftning från London School of Economics. Först ville hon bli veterinär (men övergav idén, vilket vi är säkra på att -med hennes energi- var en stor förlust för världens alla djur) och journalist, men fann sig snart ha publicerat och föreläst om post-konfliktsituationer, samt humanitära- , flykting- och barnskyddsfrågor. Hon har tjänstgjort på hög nivå i Burundi, Nepal, Bosnien-Herzegovina, Eritrea, Singapore, Indien och Filippinerna. 2012 utnämnde FN:s generalsekreterare henne till sin särskilda representant i Liberia.
Med din internationella erfarenhet och bakgrund var det kanske oundvikligt att du skulle hamna någon annanstans än i FN:s tjänst?
Jag växte upp i Japan under tidigt 60- och 70-tal, med föräldrar som älskade att resa. Vid femton års ålder hade jag varit överallt i mellanöstern och Asien. Oundvikligen lämnade detta sina spår gällande mitt intresse för internationella frågor. Detta var också Vietnam-eran, feminismens era, och det fanns en ökande medvetenhet för minoriteters rättigheter. Ändå anser jag inte att det var oundvikligt att jag slutade i FN:s tjänst. Då jag avskrivit mina planer på att bli veterinär, var jag mest dragen till journalism (det var även eran av Pentagon Papers). Sedan studerade jag internationella relationer och internationell lagstiftning på London School of Economics, var volontär på Amnesty International och gjorde en praktik på Europeiska människorättskommissionen (föregångare till den europeiska människorättsdomstolen, UNRICs anmärkning).
Du utnämndes till specialrepresentant för Liberia år 2012 och tog över efter danska Ellen Margarethe Løj. Är det något speciellt med nordiska kvinnor och Liberia?
Du har kanske märkt att vi finns överallt inom FN! Jag är inte riktigt säker vad det beror på – kanske på vår förmåga att vara rakt på sak gällande såväl möjligheter som utmaningar. Men i Liberia verkar det finnas speciellt varma känslor gentemot de nordiska länderna. Människorna minns svenska LAMCO –gruvprojektet i Yekepa, och hur svenskarna fanns där med sina familjer och stödde skolor och hälsovård.
Kan du berätta oss lite mer – vad exakt för en specialrepresentant för ett land? Hur ser dina dagar ut?
Poängen med vår operation är att stödja Liberia i de utmaningar landet möter efter kriget, speciellt gällande säkerhet och rättssystem. Vår operation måste löpa effektivt. Så mitt arbete är en fantastisk blandning av att vara företagsledare och policynörd, med en dos av att sprida vetskap om FN, god förvaltning, deltagande demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Varje dag är som en ny Rubiks kub – kan vi göra det här bättre? Att träffa liberianer från hela landet är en fantastisk upplevelse som även gör en ödmjuk, och det finns klart en stor uppskattning för den roll UNMIL har spelat här sedan 2003. Jag spenderar även tid med UNMILs personal ute på fältet, såväl polis som militärpersonal. En av Liberias utmaningar är de svårframkomliga vägarna, som förvandlas till lera under regnperioden, så jag reser så mycket jag kan nu under torrperioden.
Med nobelpristagarna Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, och aktivisten Leymah Gbowee i tankarna, hur ser du –som själv är en kvinnlig ledare inom FN – på kvinnornas roll i Liberia gällande såväl fredsprocessen som landets utveckling?
Det är en mycket komplex fråga. Svårigheterna Liberias kvinnor står inför är överväldigande många, men jag hör hela tiden starka, inspirerande historier om kvinnor som lyckats tackla både fattigdom, våld och uteslutning. Landets kvinnor lider av utbrett sexuellt- och könsbaserat våld. Jag minns ett möte där en kvinna tog av sin skjorta för att visa ärren efter en attack med syra. Landet lider ändå inte brist på modiga, starka kvinnor som inte räds att höja sina röster – men nu måste deras röster göra sig hörda i dialogerna och konsultationerna omkring de fredsuppbyggande processerna i Liberia, speciellt gällande den konstitutionella reformen och försoning.
UNMIL är en av operationerna med köns- och jämlikhetsexperter på plats. Deras arbete innefattar bland annat att stödja lokala kvinnors deltagande i fredsprocessen, och att skydda kvinnor och flickor från sexuellt våld, samt göra kvinnors röster hörda i lagliga och rättsliga procedurer. Hur ser du på kvinnornas roll i fredsbevarande operationer?
Det är viktigt att komma ifrån tanken om att fredsbevarande operationer bör involvera kvinnor endast för orsaken att stödja ”värdlandets” kvinnor. Kvinnor ska finnas i fredsbevarande operationer för att vi är bra ledare. Kvinnor kan bidra till att lösa de svåra politiska och operationella problemen de fredsbevarande operationerna möter, och de bästa resultaten uppnås då olika perspektiv, män och kvinnor, samarbetar. Det är mer än tolv år sedan säkerhetsrådets resolution 1325 uppmanade till ökad representation av kvinnor i fredsbevaring. Idag är balansen mellan könen ungefär 70 % män och 30 % kvinnor på den civila sidan. Generalsekreteraren har gett sitt fulla stöd, och statistiken för UNMIL är lite bättre än genomsnittet. Vi började publicera UNMIL:s könsfördelning i generalsekreterarens halvårsrapporter till säkerhetsrådet, eftersom vi kommer att vara mer uppmärksamma inför könsaspekten om vi följer upp våra resultat.
UNMIL har funnits på fältet i Liberia sedan slutet på det andra inbördeskriget år 2003. Hur ser situationen i landet ut nu, och vilka är Liberias största utmaningar?
I augusti 2013 kommer Liberia att fira ett årtionde av fred. Det är en fantastisk prestation. Landet har haft två lyckade val under denna period, och löst sin internationella skuld. Men såklart återstår mycket att göra. Liberia har ofantliga resurser i form av järn, gummi, palmolja, virke, guld, diamanter och olja, och den största utmaningen blir att göra frukterna av dessa resurser tillgängliga för alla. Talande är att trots en imponerande tillväxt på 6,1 % under 2010 och 8,2 % år 2011, lever fortfarande hälften av befolkningen på mindre än en dollar per dag.
Tusentals barnsoldater stred i inbördeskrigen. Hur har dessa barns behov mötts efter konflikten, och har UNMIL spelat en roll i deras avväpnande och återintegrering i samhället?
Av de uppskattade 101 000 soldaterna och krigarna avväpnade mellan 2003 och 2004 registrerades officiellt 11 780 som barn (varav 9042 pojkar och 2738 flickor). UNMIL arbetade med den nationella kommissionen för avväpnig, avrustning, rehabilitering och återintegrering (NCDDRR) med tekniskt stöd av UNICEF:s experter för barnskydd. Aktiviteterna innefattade uppsökande verksamhet, minskad kontakt med befälhavarna i lägren och utbildning av militära observatörer för att implementera barnvänliga avväpningsprocesser.
Det gavs speciellt stöd för yrkesutbildande träning. UNMIL initierade olika initiativ och var involverad i världslivsmedelsprogrammet WFP:s kampanj ”food for work” (mat för arbete) och det av världsbanken finansierade programmet ”infrastructure for employment” (infrastruktur för arbete). Vid slutet av dessa projekt, år 2009, hade över 75 000 tidigare soldater och ungdomar fått åtminstone korttidsanställningar. Tiotals miljoner dollar spenderas fortfarande på utbildningsprogram för unga och sårbara delar av befolkningen, såväl ex-soldater som civila. Men Liberias ekonomiska uppsving har inte ännu producerat de jobben som behövs för att absorbera dess unga arbetskraft.
När, och hur, tror du UNMIL kan lämna Liberia?
UMIL har minskat sin militära närvaro här redan i många år. Operationen påbörjades med 15 000 soldater och har nu mindre än 8000. Vi hoppas minska antalet till hälften tills juli 2015. Liberia har varit lugnt i ett årtionde, men precis denna vecka skrev The Economist landet som ”vilande, men utan fred”. Landet håller på att se över sin konstitution, som för tillfället koncentrerar största delen av makten i händerna på maktutövaren. Det pågår även försök att decentralisera myndigheterna, som hittills oftast funnits i huvudstaden Monrovia. Enligt många experter kommer verklig stabilitet att råda den dag majoriteten av befolkningen känner sig delaktig i Liberias framsteg, och även känner att de njuter av utvecklingens frukter. FN och det internationella samfundet stöder och följer Liberia på denna resa, och har stabilitet som sin första prioritet vid sidan om den militära nedskärningen. Alla Liberias grannar har även de sett svåra tider, och det är något vi inte kan förbise eller ignorera.
