September 2014 – Denna månad har UNRIC talat med Toiko Tõnisson Kleppe som för närvarande arbetar som expert på FN:s människorättsorgan OHCHR. Efter att ha jobbat i både Italien, den Dominikanska Republiken och Afghanistan, har hon nu hamnat vid FN:s högkvarter i New York. Idag kämpar hon för sexuella minoriteters rättigheter i världen och konstaterar många framsteg vunna – men utmaningar kvarstår.
Hur började du jobba för FN?
Jag började som praktikant för UN-INSTRAW som då var en del av nuvarande UN Women, i den Dominikanska republiken, och arbetade med kön och säkerhetssektorreformen. Så blev jag konsulent i ett år för dem som projektansvarig för ett pilotprojekt baserat i Rom, med fokus på kvinnor, fred och säkerhet i Somalia. Efter det jobbade jag i några år för olika NGO’s och för utrikesdepartementet i Mainanag, Afghanistan. Sedan kom jag tillbaks till FN-systemet som en så kallad junior proffessional officer (JPO) för OHCHR:s kontor i New York år 2012 – och här är jag fortfarande.
Hur ser en vanlig arbetsdag ut på OHCHR?
Jag vet aldrig vad som väntar mig – det kan vara vad som helst från att läsa utkast till brev och rapporter till att skriva ”talking points” för generalsekreteraren inför möten om LHBT –rättigheter, eller möten med våra FN-kolleger, NGO’s eller andra delegater. En vanlig dag kan även innehålla träningsmaterial eller rapporter som måste skrivas eller översättas, beställning av projektmaterial eller uppdatering av vår projektbudget. Jag jobbar nu med FN-kampanjen som kallas ”Free & Equal – UN for LGBT Equality” och kampanjen har lanserats på nationell nivå i många länder, så den tar upp en stor del av min tid just nu.
Du har arbetat på olika avdelningar inom FN-systemet och dessutom i olika länder och varierande situationer. Vad har varit din största utmaning hittills?
Det är nog mitt nuvarande arbete här i New York. FN:s högkvarter är på många vis en egen värld och största delen kan du bara lära dig genom att vara på plats, se och lyssna. Det går sällan att bara läsa in fakta för att vara så förberedd som man måste vara för att följa med det som sker i generalförsamlingen, kvinnokommissionen (CSW) osv. Många beslut blir också ofta fattade eller åtminstone förberedda utanför de offentliga mötena, så det är inte alltid lätt att skönja hur systemet fungerar för att kunna påverka. Det är verkligen ”learning by doing”, som man säger.
Bringar du något speciellt nordiskt till ditt arbete?
Mest kanske då det gäller personalpolitik – jag tycker t.ex. att det är hopplöst kort tid att vara mammaledig i bara 16 veckor. Och så äter jag lunch före alla andra. Men jag tror nog att jämlikhet och mänskliga rättigheter är något vi alla stöttar – jag vet inte om det egentligen är så speciellt ”nordiskt” eller om det reflekterar den vänsterliberala värld jag vuxit upp i. Det är ofta en världsbild jag får lägga åt sidan speciellt då det gäller LHBT-rättigheter – men vi har även en stor del att göra även på hemmaplan gällande LHBT-rättigheter, så jag vet inte hur nordiskt det egentligen är…
Vad ser du som de största LHBT-framstegen under de senaste åren?
FN:s råd för mänskliga rättigheter antog en resolution 17/19 om mänskliga rättigheter, sexuell orientering och könsidentitet som trädde i kraft i juni. Den är nog något av det viktigaste som skett inom FN-systemet. Det är första gången som FN tagit en klar ställning i frågan, och rapporten som följde i december 2011 har bidragit till att kartlägga de avskyvärda människorättsbrott som LHBT-personer i hela världen utstått. Den bidrog även till att sätta press på stater för att bättre skydda LHBT-personer mot våld och diskriminering. Generalsekreterarens tydliga ställningstagande mot homo- och transfobi har också varit väldigt viktigt. Då vi lanserade kampanjen ”Free & Equal” i fjol, var både hans och FN:s människorättschef Navi Pillays stämmor väldigt viktiga för att sprida kampanjens budskap, precis som kampanjens ”equality champions” som bl.a. inkluderar Ricky Martin.
De sista åren har även sett många positiva lagar för LHBT –presoner, men tyvärr även många negativa trender i vissa länder. Men det viktigaste är att vi börjar se en kritisk massa i många länder för vilka det är självklart att även LHBT-personer ska få leva utan fruktan eller i rädsla för våld eller diskriminering.
Vilka anser du vara framtidens största utmaningar gällande LHBT-frågor idag?
Det är väldigt viktigt att LHBT-personer inkluderas då den nya utvecklingsagendan för post -2015 utformas. Vi måste få en tydlig fokus på icke-diskriminering och jämlikhet. Vi måste säkra ett bredare stöd mot homofobi och transfobi bland FN:s medlemsstater, inte minst bland icke-västliga länder. Okunskap är den största utmaningen – folk har mer fördomar om vad det innebär att vara LHBT än vad de har kunskap, och det föder ocn när homofobi.
Att säkra respekten för de mänskliga rättigheterna på papper eller i generalförsamlingen är en sak, men att genomföra dem är en helt annan fråga. Erfarenheten av jämlikhet och kvinnors rättigheter är ett bra exempel. Den dag som majoriteten av staterna stöder vårt arbete mot homofobi och transfobi blir nästa steg att se hur vi kan överföra stödet till praktiska åtgärder. Även där tror jag att utrotandet av okunskap och fördomar om LHBT-personer är det allra viktigaste för att komma vidare.
