”Huvuddelen av alla krig sedan 1990-talet har varit inbördeskrig. De har varit brutala och krävt mer än 5 miljoner människoliv. De har kränkt människor i högre utsträckning än gränser. Humanitära konventioner har rutinmässigt nonchalerats, civila och hjälparbetare har blivit strategiska måltavlor och barn har tvingats bli mördare.”
Ur generalsekreterare Kofi Annans Millennierapport
- Totalt skulle runt 50 miljoner människor runt världen kunna beskrivas som offer för påtvingad förflyttning.
- Ca 14,5 miljoner människor är flyktingar i ordets konventionella betydelse: människor som har lämnat sitt hemland för att fly undan förföljelse, väpnade konflikter eller våld. Till denna siffra kan man lägga ett väldigt stort antal rotlösa människor som inte får någon form av internationellt skydd eller bistånd. Majoriteten av dessa stannar inom det egna hemlandets gränser.
- Nästan två tredjedelar av världens flyktingar är från Mellanöstern och Afrika. Trots att flyktingströmmar är vitt spridda är en handfull länder den primära källan. Hälften av alla flyktingar kommer från tre områden: Palestina, Afghanistan och Irak. Länder som ytterligare kompletterar listan över de tio länderna med flest flyktingar är Sirerra Leone, Somalia, Sudan, Jugoslavien, Angola, Kroatien och Eritrea.
- UNHCR, FN:s flyktingorgan, har mandat från FN att leda och koordinera internationellt agerande för skydd av flyktingar över hela världen och lösning av flyktingproblem. När UNHCR bildades av FN:s generalförsamling 1951 skulle organet primärt förflytta 1,2 miljoner europeiska flyktingar som blivit hemlösa efter andra världskriget.
”En flykting är en person som har flytt från sitt land och inte kan eller inte vill återvända på grund av ’välgrundad rädsla för att bli förföljd p.g.a. ras, religion, nationalitet, medlem av en särskild social grupp eller politisk åsikt’ (…)”
Artikel 1 (A.2), 1951 Convention relating to the Status of Refugees
Ingen tycker om (eller väljer) att vara flykting. Att vara flykting innebär mer än att vara utlänning. Det innebär att leva i exil och ofta vara beroende av andra för grundläggande behov som mat, kläder och skydd.
Människor blir flyktingar när en eller flera av deras grundläggande mänskliga rättigheter kränks. Många är offer för krig, politiska, religiösa och andra former av förföljelse. I den första kaotiska flyktsituationen för att söka säkerhet i ett annat land förlorar offren praktiskt taget varje rättighet och materiell position som utgör byggstenen i varje civiliserat samhälle – sina hem, personliga tillhörigheter, skola och hälsovård, nära familjemedlemmar och ibland till och med sina identitetshandlingar. Flyktingkvinnor, deras barn och äldre personer är de mest sårbara.
Flyktingar: Personer utanför sitt hemland som inte kan eller vill återvända på grund av en välgrundad rädsla för förföljelse.
Självmant återvändande personer: Personer som var det internationella samfundets angelägenhet utanför sitt ursprungsland och som förblir det under en begränsad period efter sin återvändo.
Internflyktingar: Personer som förflyttats på grund av konflikt inom sitt land. FN hjälper vissa sådana flyktinggrupper.
Asylsökare: Personer som har lämnat sina ursprungsländer och har ansökt om erkännande som flyktingar i andra länder och vars ansökningshandlingar fortfarande bearbetas.
Övriga skyddsbehövande: Personer som är i flyktingliknande situationer men som formellt inte har erkänts som flyktingar. Detta täcker bl.a. krigsoffer från det forna Jugoslavien och olika grupper i CIS-länder (Common Wealth Independent States).
’Ny flyktingvåg anländer till den afghanska huvudstaden’. ’Flyktingar från Rwanda dör i Kisangani’. ’Hong Kong tvingar hem fler båtflyktingar’. ’UNHCR menar att asylrätten hotas i Europa’. ’Flyktingar från Georgien insisterar på rätten att återvända’. ’Tusentals på flykt undan våldsamheter i Colombia’. ’Militärt ingripande för att hejda albansk massflykt’.
Alla dessa rubriker dök upp i tidningarna under en enda vecka. Som de antyder drabbar nu flyktingproblemet alla delar av världen och har blivit ett stort allmänt och politiskt diskussionsämne.
Människor flyr från sina länder när deras liv hotas. Varje dag, någonstans i världen, blir människor flyktingar.
De senaste decennierna har ett flertal konflikter vuxit. Som generalsekreteraren underströk i sin Millennierapport fortsätter civila i många delar av världen att tvingas fly – de flesta på grund av inbördeskrig. Som man kan se på så skilda platser som Kosovo, Östtimor, Sierra Leone och området vid Afrikas stora sjöar, ligger de ursprungliga orsakerna till konflikter och förflyttningar väldigt ofta i att man misslyckats med att ge tillbörligt erkännande till etniska gruppers strävan och rättigheter, eller till olika sociala grupper. Detta underblåser separatistkrav, särskilt i områden med en historia av starkt självstyre. Stamorganisation, nationalism och etnocentrism förvärras. I många fall undertrycks separatist-trender starkt. Minoriteter berörs särskilt vid ett sådant undertryckande. Följden blir polariserade samfund, förflyttning och utkristalliserade flyktingkriser.
Eftersom antalet flyktingar har ökat och spridits till världens alla hörn har mandatet att hjälpa dem förlängts var femte år. FN:s flyktingorganisation har utökat sina hjälp- och katastrofinsatser och på senare år har organisationen i allt högre grad tillkallats för att hjälpa andra grupper av människor som lever i flyktingliknande situationer. Detta innefattar människor som har garanterats skydd på gruppbasis eller på rent humanitära grunder, men som inte helt har erkänts som flyktingar.
Den största gruppen som lever i flyktingliknande situationer är personer som förflyttats inom sitt land (Internally Displaced People), som har flytt från sina hem, vanligtvis under ett inbördeskrig, men inte har passerat en internationell gräns. 1991 utnämnde generalsekreteraren t.ex. UNHCR till att leda FN:s humanitära organ i f.d. Jugoslavien, där man hjälpte ca 3,5 miljoner flyktingar, personer förflyttade inom sitt land och andra krigsdrabbade människor genom hela konflikten. Organets operationella expertis användes för att hjälpa nästan hela Bosnien-Hercegovinas befolkning, däribland delar av befolkningen som varken var förflyttade eller flyktingar, samt de som flydde från krisen i Kosovo 1999.
- Jacobs berättelse
I min hemby i södra Sudan var det strider överallt. Fastän jag bara var nio år drömde jag alltid om att rymma till en plats där man inte krigade och där jag kunde gå i skolan igen. En massa folk lämnade min by för att komma undan kriget, däribland en grannkvinna.
En dag gick jag också, utan att berätta för någon. Inte ens min far.
Det var så många människor som gick längs vägarna. Jag hade ingenting. Inga kläder, ingen mat. Den första dagen åt jag ingenting. Jag bara sprang. Den första natten tänkte jag på alla vilda djur som jag hade sett längs vägen. Så jag klättrade upp i ett träd och sov.
Nästa dag hittade jag grannkvinnan. Hon gick med på att ta mig med sig. Snart kom vi till ett ställe där det fanns minor. En sprängdes och alla började springa och det var blod överallt. Vi höll varandra i händerna och sprang tillsammans över fältet.
Snart kom vi till en flod. På andra sidan fanns det fler människor och alla var hungriga. Vi fortsatte att gå och nya människor följde med gruppen. Vi gick igenom tomma byar. Vi såg byar där det inte fanns någon, inte ens en katt. Vi hade ingen mat och människor började äta löv.
Efter tio dagar började människor i gruppen att dö. En natt satte en gammal man sig på gatan och sa att han inte kunde gå längre. Han dog en timme senare. Vi gick över en annan flod och flygplan släppte ner bomber på oss. Jag var väldigt trött och trodde aldrig att vi skulle hitta lägret. Men grannkvinnan sa till mig ”Vi är nära. Efter att vi har kommit över gränsen till Etiopien kommer det inte att vara några problem”.
Tre timmar senare nådde vi ett flyktingläger. Det är många människor här från Sudan precis som jag. Detta är platsen jag drömde om. Nu går jag i skola igen. I lägret finns det mat och medicin. Och ljudet av flygplan skrämmer mig inte längre eftersom jag vet att de bär på mat, inte bomber.
Men när jag hör flygplanen kommer jag ihåg min far och mina bröder i min by och då blir jag ledsen. Jag tror att de glömde att jag älskade dem den dagen då jag rymde. Jag skulle vilja åka hem.
Ur ”Refugee Children”, publicerad av UNHCR
Regeringarna i många av världens länder har kommit överens om att bevilja asyl till flyktingar. Att bevilja asyl innebär att erbjuda skydd i säkra länder för människor som är i fara i sina egna länder. Ett sätt att ge flyktingar skydd i ett asylland är att hjälpa asylländer så mycket som möjligt i denna uppgift och att försäkra att stater är medvetna om och respekterar sina förpliktelser att skydda flyktingar och personer som söker asyl och lösningar.
För att ytterligare hjälpa flyktingar och förflyttade personer främjar UNHCR också FN-stadgans mål och principer: upprätthålla internationell fred och säkerhet, utveckla vänskapliga relationer mellan länder, och arbeta för respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
UNHCR:s arbete under sitt mandat är humanitärt och icke-politiskt. UNHCR:s grundförfattning betror organet med två huvud- och nära relaterade funktioner – att skydda flyktingar och att söka hållbara lösningar på deras problem. Den första av dessa funktioner – det viktigaste ansvaret – är känd som ”internationellt skydd” och syftar till att garantera grundläggande mänskliga rättigheter, särskilt att ingen flykting ofrivilligt skall behöva återvända till ett land där han eller hon har orsak att vara rädd för förföljelse.
Varje flykting har rätt till säker asyl. Internationellt skydd består emellertid av mer än fysisk säkerhet. Flyktingar får åtminstone samma rättigheter och grundläggande hjälp som vilken annan utlänning som helst som befinner sig legalt i landet, däribland vissa, för varje individ, fundamentala rättigheter: grundläggande medborgerliga rättigheter, däribland tanke- och rörelsefrihet, och en fristad för tortyr och nedsättande behandling. Ekonomiska och sociala rättigheter gäller likaledes för flyktingar, precis som de gör för andra individer. Varje flykting skall ha tillgång till medicinsk vård. Varje vuxen skall ha rätt att arbeta. Inget flyktingbarn skall nekas skolgång eller rekryteras till militären eller in i prostitution.
Att skydda, hjälpa och söka hållbara lösningar åt flyktingar kan göras på en mängd olika sätt. Ett sätt att göra detta är t.ex. att främja internationella avtal om flyktingar och att konstant övervaka regeringars tillmötesgående. Trots att de kan ha lyckats fly undan kränkningar av de mänskliga rättigheterna i sina hemländer kan flyktingar bli föremål för nya ohyggligheter i sina asylländer. Sexuella övergrepp, utnyttjande och andra former av överfall har varit en särskilt otäck del av vissa flyktingars erfarenheter. Internationell personal arbetar både i huvudstäder och ofta i eller nära avlägsna läger och gränsområden för att försöka främja skydd och för att minimera hot av fysiska attacker.
Katastrofhjälp till flyktingar kan vara i form av mat, vatten, tält, medicin, filtar, sanitär utrustning och utrustning såsom köksgeråd och verktyg. Tält gjorda av blå plastlakansväv som tillhandahålls av UNHCR, har blivit en alltför vanlig del av landskapet eftersom behovet av sådana har mångdubblats. Det finns också program för att starta skolor och kliniker för flyktingar som lever i läger eller andra kommunala grupperingar. Det är viktigt att göra ansträngningar för att se till att flyktingar kan bli självförsörjande så snabbt som möjligt – detta kan kräva mindre finansiella bidrag till formell inkomstbringande verksamhet eller projekt för att lära ut nya färdigheter.
Slutligen söks hållbara lösningar på flyktingars problem genom hemsändning till deras hemländer, integration i det första asyllandet eller omflyttning till ett tredje land.
- 17-åriga Fatima, flykting från Somalia, våldtogs medan hon vaktade sina getter nära Dadaabs flyktingläger i östra Kenya. Sedan blev hon utfryst av sin egen grupp på grund av incidenten. UNHCR hjälpte tonåringen med medicinsk, social och juridisk rådgivning. Hon reintegrerades sedan i sin grupp efter en sex månader lång medlingsprocess.
- Det etniska våldet i Rwanda 1994 gjorde att hundratusentals barn flydde från sina hem, många utan föräldrar eller målsmän. UNICEF, i samarbete med KODAK, hjälpte till att spåra många av dessa barn och återförena dem med sina föräldrar. Åttaårige Oliver var ett av dem. Fotot på honom och hundratals andra sattes upp på anslagstavlor i det läger där Oliver bodde i Goma, Zaire. När Beatrice, hans mor, såg Oliver i april 1995 frågade hon honom ”Vet du vem jag är?” Oliver hade inte sett sin mamma på nio månader. ”Du är Beatrice, min mor”, sa han efter en stunds tvekan och försvann sedan i sin mors utsträckta armar.
Många människor har tvingats lämna sina hem och söka säkerhet någon annanstans på senare år. Men många förflyttade personer har också kunnat åka tillbaka till sina egna länder och samhällen.
- Afghanistan: Sedan 1989 har man hjälpt nästan 2,6 miljoner afghaner att återvända hem från Pakistan och Iran.
- Afrikas stora sjöar: I början av 1994 bistod FN med humanitär hjälp till över 1,7 rwandiska flyktingar under krisen i regionen vid de stora sjöarna. De flesta av dessa människor återvände hem till Rwanda 1996 och 1997.
- Bosnien–Hercegovina: Luftbron till Sarajevo blev den humanitära luftbro som varat längst i historien. Luftbron började i juli 1992 och upphörde i januari 1996. Mer än 2,7 miljoner män, kvinnor och barn blev hjälpta.
- Kaukasus: I de nyligen självständiga staterna Armenien, Azerbajdzan och Georgien hjälper man ca 450 000 flyktingar och asylsökare och nära 970 000 förflyttade personer.
- Guatemala, El Salvador, Nicaragua: UNHCR och UNDP hjäpte totalt 1,9 miljoner inrikes förflyttade personer att återvända hem.
- Mali och Liberia: FN spelar en stor roll i skapandet av fred och försoning genom reintegrationsprogram; över en halv miljon flyktingar återvände hem.
- Moçambique: Nära 400 000 flyktingar bistods för att kunna återvända hem till Moçambique. Organisationen satsade också ca 100 miljoner dollar på utvecklings- och reintegrationsprogram för att hjälpa dem starta upp en ny tillvaro.
- Norra Irak: Humanitärt bistånd gavs till nästan 500 000 irakiska kurder 1991 som förflyttats efter kriget i Persiska viken.
- Vietnam: Med hjälp av sponsring från UNHCR kunde 109 000 vietnamesiska båtflyktingar återvända till sitt land.
När Georgien blev självständigt efter uppbrottet från Sovjetunionen försökte Abchasien att bryta sig loss. Detta ledde till en konflikt som dödade över tiotusen människor. Hundratusentals förflyttades.
Tusentals kom till staden Zugudidi, bland dem Tamaz Biblia som kom dit utan pengar. Men tack vare UNHCR och frivilligorganisationen International Resue Committee (IRC) har Tamaz blivit en affärsman som säljer second hand-kläder.
Tamaz deltog i ett litet affärsutvecklingsprojekt i IRC:s regi 1997. Projektet sponsrades av UNHCR. Han hade en idé om att sälja second hand-kläder och fick ett lån från projektet på 820 dollar.
Tamaz affärsrörelse har blivit en verklig succé. Han har redan tre anställda som alla förflyttats från Abchasien. Han berättade stolt för ett besökande FN-team att han planerade att öppna en ny affär inom några dagar.
”Jag har fått ny kredit och tack vare detta nya lån kan jag erbjuda arbete till tre personer till”, sa han.
Ur ”UN in Action”, en UN-video.
Områden som behöver uppmärksamhet
Under 1999 gav konflikter i Kosovo och Östtimor upphov till en ökade dramatiska och massiva flyktingkriser och i båda fallen svarade det internationella samfundet slutligen. I andra instanser är det internationella svaret mycket långsammare, blygsammare och sker mer gradvis. Detta gäller särskilt i Afrika.
Under senare år har mönstret för flyktingkriser i Afrika ändrats markant. Flyktingar fortsätter att fly undan våld och konflikter – nästan konstant förenade med fattigdom – och söker asyl i säkrare länder. Andra – en allt större grupp – söker skydd som personer som förflyttats inom landet i säkrare delar av sitt eget land.
- I Angola har nästan 20% av befolkningen flytt – både på utsidan och insidan av landet gränser.
Att ha hand om förflyttade personer inom landet är ofta mer krävande än att ha hand om flyktingar som passerar gränser. Svårigheten med att ta hand om ett stort antal människor i osäkra och isolerade områden är förbundet med komplexiteten att hjälpa civila i deras egna länder, där deras egna statliga myndigheter eller rebellstyrkors kontroll vanligtvis är själva orsaken till deras situation. Hundratusentals människor i krigsområden som södra Sudan, den demokratiska republiken Kongo, Burundi, Angola och Sierra Leone – en majoritet av dessa är förflyttade inom landet – är nu inte nåbara för humanitära organ. Och där det går att nå dem är det ofta väldigt farligt. Därför är det särskilt oroande att det internationella samfundet inte avsätter tillräckliga resurser. Det ökar risken för att utsätta den afrikanska kontinenten för nya katastrofer – som massflykten ur Rwanda, eller massakern och stympningen av civila i Sierra Leone.
Det mänskliga lidandets ansikte
Den 19-20 maj 1999 besökte FN:s generalsekreterare Kofi Annan några flyktingläger i Albanien och i Makedonien, där han med sina egna ord tillbringade ”två hjärtskärande dagar” med offer från Kosovo som i slutet av maj uppgick till nästan 800 000. Vid hemkomsten till New York skrev Annan följande personliga sammanfattning av sitt besök:
”Vid Blace-gränsen mot Kosovo höll jag en hundra år gammal kvinnas hand. Hon frågade mig med tårar i ögonen ”Hur kunde detta hända mig nu i mitt liv?”. Jag talade med en ung mamma som bara tre veckor tidigare hade fött ett barn när hon gömde sig i bergen.
En kvinna med en treårig pojke i famnen berättade att det sista minne hon hade av sin man var när han arresterades och fördes bort. Hon hade inte hört av honom sedan dess. I Stenkovac-lägret i Makedonien lyssnade jag till en gammal man vars hela by hade varit på flykt i två månader. Längs vägen hade de sökt skydd var det än var möjligt och de hade funnit en fristad först nu. I Albanien, i Kukes-lägret, besökte jag en ung kvinna på ett fältsjukhus som hade blivit skjuten i benet när hon flydde från sitt hem med sitt nyfödda barn.
På gränsen mellan Albanien och Kosovo besökte jag en liten familj i ett tält som med en ovanlig värdighet och stilla mod välkomnade mig och bad bara om att få återvända till sitt hemland. Jag kunde bara säga att det var det enda vi andra också ville. Det är faktiskt vad världen begär. Och när jag lämnade lägret blev jag djupt rörd av ett litet uttryck för Kosovobornas generositet och styrka. En hjälparbetare överräckte en liten UNICEF-nål och förklarade att det var en gåva från en nioårig flicka som hade bett att den skulle ges till deras vän från FN.”
Ursprung för de största flyktingströmmarna
| Ursprungsland | Huvudsakligt asylland | Flyktingar |
| Afghanistan | Iran/Pakistan/Indien | 2 648 000 |
| Irak | Iran/Syrien/Saudiarabien/Västeuropa | 631 000 |
| Bosien-Hercegovina | F.d. Jugoslavien/Tyskland/ Kroatien/Sverige/Schweiz |
597 000 |
| Somalia | Etiopien/Kenya/Yemen/Djibouti | 525 000 |
| Burundi | Tanzania/Demokratiska republiken Kongo/ Rwanda/Zambia | 517 000 |
| Liberia | Guinea/Elfenbenskusten/Ghana/Sierra Leone | 487 000 |
| Sudan | Uganda/Demokratiska republiken Kongo/Etiopien/Kenya/Centralafrikanska republiken | 351 000 |
| Kroatien | F.d. Jugoslavien/Bosnien-Hercegovina | 342 000 |
| Sierra Leone | Guinea/Liberia/Gambia | 328 000 |
| Vietnam | Kina/Frankrike/Sverige/Schweiz | 317 000 |
- Ungefär 3,2 miljoner palestiner som täcks av särskilda mandat från FN:s hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) är inte inräknade i denna tabell. Palestiner utanför UNRWA:s verksamhetsområden som de i Irak eller Libyen anses emellertid vara UNHCR:s angelägenhet.
- Statistik som återspeglar ursprungsländer för ett stort antal flyktingar i mer utvecklade länder finns inte tillgänglig. Många flyktingar har också fått medborgarskap i asyllandet, t.ex. vietnameser i USA, och räknas därför inte med i flyktingstatistiken.
Källa UNHCR (http://www.unhcr.ch/)
Publikationer
A Humanitarian Agenda (1997), UNHCR
In Search of Solutions(1995), UNHCR
The Challenge of Protection (1999), UNHCR
Working Paper No. 16: A state of insecurity: the political economy of violence in refugee-populated areas of Kenya, Jeff Crisp, Evaluation and Policy Analysis Unit, UNHCR, CP2500, CH-211 Geneva 2, Switzerland (December 1999)
Working Paper No. 15: Returning refugees or migrating villagers? Voluntary repatriation programmes in Africa reconsidered, Oliver Bakewell, 27 Tynemouth Road, Tottenham, London N15 4AT, United Kingdom (December 1999)
