Rådet för Mänskliga Rättigheter av Louise Arbour, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter

Medlemmarna av det nya rådet för mänskliga rättigheter, som nu har utrustats med ett starkt nytt mandat, tar i dag sina platser i rådet. De är nu redo att ta sig an det stora företaget att stärka Förenta Nationernas system för mänskliga rättigheter, och rusta det för att bättre svara på vår tids utmaningar.

Rådet är en utmärkande del av organisationens arbete för ”värnandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla”.

Att tro att detta råd betyder att vi börjar om på nytt är dock en djup missuppfattning. Det 61 år gamla FN-systemet för mänskliga rättigheter bär på ett stolt arv, något som den numera icke gällande kommissionen hjälpte till att skapa. Det har arbetat för att koda en bredd av internationella normer och standardmått för mänskliga rättigheter, etablerat åtskilliga oberoende mekanismer för att övervaka dessa standardmått, och har stått upp för dem som skyddar mänskliga rättigheter, offer och alla de utsatta runt om i världen. Dagens utmaning är att försäkra att det nya rådet lever upp till detta rika historiska arv genom att genomföra de åtgärder som krävs för att främja och skydda mänskliga rättigheter i de förhållanden som råder i dag.

Rådet har också flera nya egenskaper som ger oss anledning att tro att rådet kommer att innebära en betydande förbättring jämfört med dess föregångare. En välkommen förändring från ”business as usual” är metoderna för hur medlemmarna valdes till rådet förra månaden. Kommissionens medlemmar var förututvalda bakom lyckta dörrar och därefter ”valda” med acklamation. De nya medlemmarna av rådet var däremot tvungna att konkurrera om platserna. Framgångsrika kandidater behövde vinna stöd av en majoritet av alla medlemsstater genom sluten omröstning. För första gången i historien gav också kandidaterna frivilliga förbindelser att främja och upprätthålla mänskliga rättigheter, och kommer att förväntas att uppfylla dessa eller att annars riskera att uteslutas ur rådet.

Resolutionen som etablerade rådet betonar vikten av att motverka dubbla måttstockar, ett problem som infekterade den tidigare kommissionen. Att alla stater har problem rörande mänskliga rättigheter är ett obestridligt faktum – men detta var något som den politiska debatten tidigare ofta dolde. Alla stater måste hållas ansvariga för sina tillkortakommanden. Testet är därför inte ett medlemskap utan ansvarsskyldighet. Rådet – och världen – kommer därför att att erbjudas möjligheten till en ny granskningsmekanism som genomför periodiska undersökningar av alla 191 FN:s medlemsstaters register. Detta är en dramatisk utveckling som har potential att förbättra mänskliga rättigheter världen över. 

Kanske mest betydelsefullt är att rådet kommer att mötas året runt, medan kommissionen hade ett begränsat schema på sex veckor, vilket svårt försämrade dess förmåga att kunna arbeta effektivt och flexibelt. Med denna dyrbara extra tid kommer rådet att kunna arbeta genom förebyggande inititativ för att lösa groende kriser. Rådet kommer att kunna ägna särskild uppmärksamhet åt att stötta insatser på marknivå i samband med tidiga signaler om kriser rörande mänskliga rättigheter. Rådet kommer också att inneha en förbättrad mekanism för att kunna möta och handskas med trängande nutida kriser rörande mänskliga rättigheter.

Dessa förändringar kommer dock att betyda mycket lite om inte medlemmarna av det nya rådet är beredda att se bortom landets omedelbara politiska intressen, och ansluta sig till arbetet för att skydda offer för mänskliga rättigheter världen över. Detta fordrar principfast ledarskap från dem alla. Valet av ambassadör De Alba från Mexico till rådets förste president, är ett välkommet tecken. De Alba är en stark förespråkare för mänskliga rättigheter och valet av honom visar att det nya rådets medlemmar menar allvar. Det visar att detta nya organ nu fått ett säkert, opartiskt och kompetent ledarskap.

Vägen framåt för rådet är fyllt av utmaningar – varav många av dem fordrar intensiva debatter och diskussioner. Arbetet inleds med en granskning av kommissionens arbete, och innebär att rådets medlemmar måste göra många svåra val. Det nya organet skall bygga vidare på kommissionens erkända styrkor, och bibehålla dess etablerade bästa praxis och kännetecken. Att försvaga mekanismerna bakom detta system för mänskliga rättigheter är definitivt inte det som krävs.

Kärnfrågan är hur rådets medlemmar kan förverkliga genomförandet av de standardverk för mänskliga rättigheter som redan existerar och som är under utveckling. Förhoppningen är att rådet ger likvärdig prioritet till alla former av mänskliga rättigheter – ekonomiska, sociala och kulturella, såväl som till medborgerliga och politiska. Framför allt fordrar detta förbättrade och effektiviserade system av medlemsstaterna att de inte enbart förkunnar sitt engagemang för mänskliga rättigheter utan att de också är redo att agera. Kommissionen mötte utmaningarna under sin tid genom att sätta upp globala standardverk för mänskliga rättigheter. Låt rådets tid bli en era då dessa standardverk genomförs i verkligheten. Medlemsstater har utlovat detta. Allmänheten förväntar sig det. Offer och utsatta, i alla delar av världen, förtjänar inget mindre.