En smärre storm utbröt förra veckan när min ställföreträdare, undergeneralsekreterare Mark Malloch Brown, höll tal och påminde USA om att engagera sig mera helhjärtat med FN:s övriga medlemmar för att uppnå förändring. Detta är helt sant, men både han och jag anser att samma budskap behöver nå andra länder, inte bara USA.
Sanningens minut närmar sig nu för FN. Förra december antog medlemsstaterna en budget för den nuvarande två-års perioden (2006-2007). Sekretariatet gavs dock tillåtelse att endast spendera en summa tillräcklig nog för att upprätthålla vårt arbete under de första sex månaderna. De huvudsakliga bidragsgivarna – ett arbete som leddes av USA – insisterade på att utgiftstaket skulle lyftas bara när betydelsefulla framsteg skett rörande reformering av FN. Vi är nu farligt nära deadline, och det är långt från självklart att tillräckliga förändringar skett för våra bidragsgivare skall bli belåtna. Det står också klart att ingen part har hittat fungerande samarbetsmetoder för att komma överens om, och utveckla detta reformarbete.
Sir Brian Urquhart, FN:s äldre statsman, sade en gång att det egentligen aldrig existerar ekonomiska kriser inom FN – endast politiska. Brian har rätt. USA försöker använda ekonomisk makt för att tvinga fram en mycket välbehövlig reformering av organisationsledningen. Denna taktik har framkallat reaktioner från utvecklingsländernas sida.
De flesta av dessa utvecklingsländer är väl medvetna om behovet av reform av FN – inte minst på grund av att det är i dessa länder som FN till stor del tillhandahåller livsnödvändig service: från fredsbevarande och fredsbyggande insatser, till nödbistånd och stärkande av mänskliga rättigheter, assistens med organisering av val och bekämpning av smittsamma sjukdomar. Därför har dessa länder mest att vinna på ett FN som är välorganiserat och som ger valuta för pengarna. Tvisterna blir dock mindre om detaljerna kring den föreslagna reformen når även dessa utvecklingsländer. På samma sätt minskar uppfattningen om att de rika länderna har ett överväldigande inflytande i organisationen, som förutsätts vara ”baserad på principen om suverän jämlikhet mellan alla medlemmar”.
Det var detta jag menade i London i januari, när jag hänvisade till ”känslan av frustration och utanförskap som får många stater att utöva den enda makt de har: makten att hindra andra reformer, som exempelvis bättre organisationsledning, då somliga ser även detta som ett försök av de stora pojkarna att gripa tag i än mer makt”.
I det långa loppet betyder detta att, som premiärminister Tony Blair uppmärksammande i sitt tal i Washington för två veckor sedan, att hela FN:s organisationsstruktur måste förändras, säkerhetsrådet inkluderat. Dessa nuvarande reformer är dock bara små steg mot vad som måste genomföras. Offentliga policies blir allt mera globala. Från terrorism till fattigdom, narkotika och kriminalitet, från sjukdomar till handel – inga stater kan längre hantera dessa angelägenheter på egen hand.
Samtidigt som vi väntar på att den politiska insikten skall komma ikapp med dagens utmaningar, har vi ett annat livsviktigt arbete att ta itu med – de program som vi har mandat av medlemsstaterna att genomföra, som ger grundläggande service till människor i akut fara eller akuta behov.
Det viktigt att inte uppehålla detta arbete – hur nödvändig debatten om reformering av FN än är. Det är i alla medlemsstaters intresse att hålla FN:s arbete levande, och att anpassa organisationen till de olika specifika situationer som staterna ber oss om. Detta innebär att båda sidorna i den nuvarande diskussionen behöver tona ned sin retorik och istället satsa på seriösa förhandlingar. Det är av fundamentalt intresse att funktionella kompromisser arbetas fram som kan fungera som en bas för mera övergripande förändringar längre fram.
Det är dock inte bara sammansättningen av säkerhetsrådet som stannat i tiden, i mitten av 1900-talet. De attityder och de tillvägagångssätt som många regeringar antagit gentemot FN, är fast i samma tidsanda. Ingen har helt och hållet anpassat sig till den nya verklighet som FN lever i, där arbetet inte längre enbart handlar om att hålla konferenser och skriva rapporter. Istället handlar det om en organisation som hanterar komplexa operationer i multi-miljarder dollar-klassen för att hjälpa till att upprätthålla fred och bekämpa fattigdom och mänskliga katastrofer. Konsekvensen av detta är att vi inte har tillgång till de institutioner vi behöver för att möta de globala utmaningarna för detta århundrade. Det är nödvändigt att vi undkommer dessa svårigheter.
Den plan om reform som jag lade fram förra året var särskilt klart gällande detta. Den påminde oss alla om att FN är grundat på tre pelare – utveckling, kollektiv säkerhet och mänskliga rättigheter. Var och ett av dessa tre strategier förstärker de övriga två, men är samtidigt beroende av dem. Som andra stolar behöver de också ett fjärde ben – betydande förändring av ledningen. FN måste hjälpa sina medlemmar att göra framsteg på alla tre fronter samtidigt. Därför behövs inte bara ett säkerhetsråd utan också ett effektivt råd för mänskliga rättighter. Det är också därför det ekonomiska och sociala rådet måste ombildas till att fungera som en sann kammare för utveckling. En kammare som tillåter utvecklings- och finansministrar att fullfölja sitt arbete att sträva efter att nå framsteg och följa de resultat som uppnåtts i enlighet med millenniemålen – världens insatser för att innan år 2015 ha halverat extrem fattigdom.
Vissa förändringar har uppnåtts. Det nya rådet för mänskliga rättigheter och den nya fredsbyggande kommissionen kommer att mötas för första gången nästa vecka. Alla medlemsstater har accepterat sin ansvarighet att skydda människor som hotas av folkmord eller andra jämförbara brott. Vi har inrättat en numera mycket förbättrad nödhjälpsfond, en demokratifond, ett FN-kontor för etiska frågor och ett mycket hårdare system för att skydda angivare.
Vad vi behöver nu är bättre system för ansvarsskyldighet och ett system för översikt av organisationen, ett starkare anskaffningssystem, ökad ekonomisk flexibilitet och bättre regler för rekrytering och ledning av vår personal.
Jämfört med de uppgifter vi har framför oss, som vi måste genomföra, är dessa inte särskilt ambitiösa anspråk. Säkerligen kan regeringar komma överens om hur dessa förändringar kan ske utan att hela organisationen stagnerar. Det är hög tid att de som verkligen intresserar sig för förändring möts och bildar en ny koalition – en koalition som överbryggar den onaturliga och destruktiva uppdelningen mellan nord och syd som nu existerar. En koalition som förenar alla dem som är beredda att arbeta gemensamt för att de delar en vision om ett FN som verkligen fungerar och är till förmån för alla människor i världen.
Skribenten är Förenta Nationernas Generalsekreterare
