Ban Ki-moon: Afghanistan – varken förlorat eller bortglömt

Afghanistan är en tydlig symbol för vad följderna blir om ett land överges och rebeller tillåts ta över. Det i sig berättigar internationella ansträngningar för att bygga upp landet igen.

Om det finns tvivel behöver vi bara påminna oss om vad som hände den 11 september 2001 och vilka följder det fick världen över. Då fick vi uppleva vad som händer då ett land där alla civila institutioner upphört att existera istället fylls av förbrytare och människors som försöker dra nytta av situationen. Det fattiga och kaotiska landet har blivit en bas för terrorism.

Lärde vi oss inget av det som hände? Under de senaste sex åren har de statliga institutionerna i Afghanistan åter börjat byggas upp genom ett betydande internationellt samarbete. Efter omfattande förberedelser antogs en ny, modern grundlag och president- och parlamentsval arrangerades. Tre miljoner flyktingar har återvänt efter tiotals år på flykt. Största delen av människorna i landet stöder det arbete som det internationella samfundet gör.

Men nu hotas denna utveckling. Anarkin växer och Afghanistan riskerar åter bli ett instabilt land där ingen lag gäller, där terrorismen och narkotikahandeln frodas. Rebellerna tar till desperata åtgärder som självmordsbomber och kidnappningar, de mördar regeringsrepresentanter och kapar hjälpförsändningar. Men nästan mera förfärande är de reaktioner som denna utveckling gett upphov till utanför landets gränser där krav ställts på att de internationella trupperna skall dras bort och arbetet läggas ner. Detta skulle innebära en missbedömning av historiska proportioner och samma ödesdigra misstag skulle upprepas än en gång.

Förenta Nationerna har arbetat i Afghanistan i årtionden. Vi minns tiden under Talibanerna och tiden då stridande militära grupper slogs om det som fanns kvar av ett land härjat av inbördeskrig. Nu hoppas vi få uppleva en dag då Afghanistans institutioner står på egna ben och kan ta itu med den svåra uppgiften att bygga upp landet igen och erbjuda säkerhet och rättvisa åt sitt folk.

Jag är säker på att vi kan nå detta. Vi får inte låta rebellernas våldsdåd förhindra utvecklingen.
Trots all frustration och alla motgångar är jag uppmuntrad av det starka internationella stöd som Afghanistan får. Om vi bortser från säkerhetsfrågor, har det skett en märkbar utveckling. Under de senaste fem åren har betydligt fler flickor börjat i skola och sex miljoner barn går idag i skola, under Talibanerna var siffran under en miljon. Över fem miljoner barn har vaccinerats mot polio vilket är ett viktigt steg i kampen mot sjukdomen världen över. En halv miljon Afghaner har fått tillgång till rent vatten.

Nya vägar har konstruerats vilket gör att jordbrukarna kan ta sig till marknader för att sälja sina produkter. Den säd som jordbrukarna i Afghanistan producerar täcker idag 95 procent av landets behov, år 2001 låg siffran på under 50 procent.
Den oberoende afghanska kommissionen för mänskliga rättigheter, som skapades efter 2001 års avtal i Bonn, har idag nio regionala kontor och arbetar aktivt för att främja de mänskliga rättigheterna. Under Talibanerna kunde kvinnor överhuvudtaget inte delta i politiken eller i samhällslivet, men idag är 28 procent av parlamentsledamöterna kvinnor.

Tillsammans med nationella och internationella samarbetspartners, frivilligorganisationer och det civila samhället, kommer FN att fortsätta hjälpa och stöda Afghanistans regering. Huruvida vi kommer att lyckas beror på den fortsatta närvaron av den NATO-ledda internationella fredsbevarande styrkan ISAF och på det fortsatta stödet till de lokala provinserna så att de kan upprätthålla säkerheten och fortsätta återuppbyggnadsarbetet.

I december ifjol lyckades Afghanistans armé med stöd av ISAF styrkorna återta kontrollen över staden Musa Qala i provinsen Helmand i södra delen av landet. Staden hade legat i händerna på rebeller sedan februari 2007 och är ett betydande område för odling av vallmo.  Det väsentliga var att anfallet leddes av den Afghaniska armen och den skedde på begäran av lokalbefolkningen. Återuppbyggnadsarbetet kan äntligen påbörjas i Musa Qala.

Regeringen i Afghanistan har en lång väg framförs sig innan den åter har kontroll över sitt eget öde. Men den dagen kommer. Det kommer att innebära mycket arbete och många uppoffringar och väldigt lite ära och glans. Och det är därför vi finns där.

Av Ban Ki-moon
FN:s Generalsekreterare