Denna vecka samlas över 20 000 aktivister, akademiker och beslutsfattare i Mexico City för den 17:e internationella aidskonferensen, en konferens som skall inleda en ny era i kampen mot sjukdomen. För första gången har antalet människor som smittas av sjukdomen och antalet som dör till följd av den, minskat. En ny rapport från FN organet UNAIDS visar att arbetet för att förebygga hiv i några av de mest utsatta länderna går framåt tack vare förändrade sexualvanor, framförallt band unga, och förbättrad tillgång till antiretrovirala läkemedel.
Dessa framsteg skulle inte ha varit möjliga utan ett starkt stöd från det internationella samfundet. På G8 mötet i Hokkaido förra månaden förnyade deltagarna sitt löfte, att arbeta för att alla skall ha rätt till hiv-behandling senast år 2010. Nyligen undertecknade president George W. Bush en ny lag som innebär att 48 miljarder dollar kommer att användas i kampen mot aids, tuberkulos och malaria under de kommande fem åren. Men det är viktigt att komma ihåg, att det största hindret i kampen mot aids är psykologiskt.
Hindret är stigmatiseringen. I så gott som hela världen diskrimineras människor som lever med hiv i större eller mindre grad. En tredjedel av alla länder saknar lagstiftning som skall skydda se smittades rättigheter och nästan länder alla tillåter någon form av diskriminering, av kvinnor och barn som smittats, av homosexuella män eller av utsatta grupper i samhället.
Stigmatiseringen är fortsättningsvis den viktigaste orsaken till att samhället inte agerar. Det är den huvudsakliga orsaken till att många människor är rädda för att uppsöka läkare för att ta reda på om de är smittade och för att få behandling. Aids är en tyst bödel eftersom människor är rädda för den sociala skammen om de talar om sin sjukdom eller om de använder sig av lättillgängliga försiktighetsåtgärder. Stigmatiseringen är den avgörande orsaken till att aidsepidemin fortsätter ödelägga samhällen runt om i världen.
Men vi kan kämpa mot stigmatiseringen, liberala lager och klok politik är lösningen. Det mest centrala är dock öppenhet och mod att berätta. Lyckligtvis finner fler och fler detta mod, precis som mina FN kolleger har gjort.
Under aidskonferensen mötte jag en ung aktivist från Honduras. Tolvåriga Keren Gonzales lever med hiv och mår bra. Hon gör en tidning riktad till barn som påverkats av aids (ett projekt som finansieras av UNICEF) och hon deltar i olika arbetsgrupper som strävar till att öka medvetenheten om aids i Latinamerika.
Under konferensen har man skapat en global by som fungerar som centrum för aktivisterna, och i den fanns många fler som lever med hiv, dansare, lokala ledare, till och med frisörer. De lever ett rikt, lyckligt och öppet liv. Bland dessa fanns en kvinna från Malawi, Maroc Daphne Jwonde. Hon fick sin diagnos år 1999 efter att hennes man blivit sjuk. Hon har kämpat mot diskriminering sedan dess, en kollega bad henne till exempel att inte använda tallrikarna och glasen i det gemensamma köket. Maroc bad mig använda hennes historia för att ”förändra världen”.
Människor som Maroc är hjärtat i den globala kampanjen mot aids, det är omöjligt att inte beundra deras mod och beslutsamhet. Men enbart deras insatser räcker inte.
I Mexico City uppmanade jag världens ledare att arbeta tillsammans med aktivisterna, att protestera mot diskrimineringen och att garantera att människor som lever med hiv har rättigheter som respekteras. Skolor borde lära ut respekt och förståelse, religiösa ledare borde tala om tolerans, media borde fördöma fördomarna och använda sitt inflytande för att främja en social förändring, från att trygga rättsskydd till att säkra tillgången till hälsovård.
