Rötterna till fattigdom

Fattigdom finns i många av de industrialiserade länderna och karaktäriserar hela regioner av utvecklingsvärlden. Rötterna till fattigdom finns i ett komplicerat nät av lokala situationer kombinerat med nationella och internationella omständigheter. Det är produkten av ekonomiska processer som sker på olika nivåer, såväl som en rad särskilda sociala och ekonomiska förhållanden, som bygger upp individens förutsättningar. Tänk över följande:

Vissa länder måste betala mer för att finansiera sina skulder än vad de kan betala för hälsa och utbildning: Skyldigheten att betala tillbaka skulder som tidigare regimer ådragit sig – i vissa fall beroende på dålig rådgivning från industriländer, i andra på korrupta regimer – har allvarligt skurit ner många länders möjlighet att bryta fattigdomscirkeln. 1999 antog IMF och Världsbanken ett omfattande skuldavskrivningsinitiativ för de värst skuldtyngda fattiga länderna som syftade till att främja skuldavskrivning för 41 skuldtyngda fattiga länder (HIPC). Initiativet förväntas lätta 70% av dessa länders skuld som uppgår till uppskattningsvis 170 miljarder dollar. Men hittills har få länder kunnat kvalificera sig för avskrivning, och skuldåterbetalningen har inte alltid varit hållbar, d.v.s. att även efter avskrivningen har kostnaderna för skuldåterbetalningen blivit större än summan som läggs på hälsa och utbildning, vilket inte ger möjlighet för de ökade investeringsnivåer som behövs för ekonomisk tillväxt.

Handelsrelaterade faktorer och strukturell anpassningspolitik har fått ofördelaktiga följder: Många utvecklingsländer måste lita på exporten av obehandlade jordbruksvaror för att få inkomster från andra länder, men priset på dessa jordbruksprodukter har varit relativt ofördelaktigt och har fortsatt att falla. På samma gång har världsmarknadspriset på bränsle och på tillverkade och behandlade varor gått upp. Dessutom har många industriländer infört orimliga handelsrestriktioner för jordbruksprodukter från utvecklingsländer som gör det svårare för dessa att sälja sina varor. Eftersom man inte fått tillräckliga intäkter har många länder inte kunnat ta sig ur fattigdomscykeln genom att inrikta sig på export. Vissa uppskattningar av förlusten i avräkning på nedåtgående priser under 1992 visat sig vara högre än OECD:s totala biståndsbudget för samma år (65 miljoner dollar jämfört med 58 miljoner dollar). Situationen förvärrades ofta genom strukturella anpassningsnormer som uppmuntrade till värdeminskning av valuta.

Eftersom fattiga människor har få tillgångar har de föga tillgång till kapital eller kredit:
I många länder lever majoriteten av befolkningen av jordbruk, och otillräcklig tillgång till mark är en av de primära orsakerna till fattigdomen på landsbygden. De flesta av världens fattiga personer äger ingen mark eller äger mark som inte är värd något. Den mark de bor på är vanligtvis för torftig för lantbruk och ofta utsatt för stormar och andra naturkatastrofer. Eller är de inne i ett hundraårigt markägandesystem som tillämpar ett närmast feodalt arrende, som haciendasystemet i Filippinerna. Det finns föga möjligheter till förbättring då de sitter fast i fällan mellan marginell inkomst och liten möjlighet att få bidrag till förbättring. Landreformer, investeringar i infrastrukturen på landsbygden, teknologi och marknadstjänster, tillsammans med ökad kredit och stabilitet på priserna, är nödvändigt för att ta bort de många restriktionerna som begränsar möjligheterna för de fattiga på landsbygden.

Brist på tillräckliga arbetsmöjligheter: För att fly undan fattigdomen på landsbygden flyttar många människor in i städerna – i både sitt eget land och utomlands – för att hitta ett arbete. Men i de flesta länder finns det inte tillräckligt många ordentliga arbeten – av det slag som man kan leva av – för att klara sig. Fattiga människor försöker då att dryga ut uppehållet till det yttersta – i det som har kommit att kallas för den informella sektorn. Trycket på denna sektor har ökat med tekniska förändringar inom arbetsrörlighet, nedåtgående tillväxt för ekonomin och den informella sektorn och av nedskärningar i budgeten. Människor i den informella sektorn knappt och har föga eller inget socialt skydd. Globalt sett uppskattar man att av en arbetskraft på tre miljarder är 140 miljoner arbetslösa och mellan en fjärdedel och en tredjedel undersysselsatta.

Otillräcklig infrastruktur och brist på grundläggande sociala tjänster inom utbildning, sjukvård och reproduktiv hälsa: Fattiga människor, som ofta lever i områden som inte har något avlopp eller rent vatten, är mycket mer mottagliga för sjukdomar och infektioner. De saknar också ofta medel för att få den sjukvård de behöver. Dessutom saknar människor som lever i fattiga områden information om sjukvård och reproduktiv hälsa, och är följdaktligen ofta oinformerade om åtgärder de kan vidta för att undvika risker.

Socialt uteslutande: Det finns fördomar och förutfattade meningar i varje land, och i vissa fall normer som utesluter människor av en särskild ras, religion eller kön från att inneha maktpositioner eller från att få bra arbeten. Ofta har fördomarna ingen juridisk grund men är likväl aktiva, som i fall av könsdiskriminering eller marginaliserande av ursprungsbefolkningar. I sådana fall kan handlingsåtgärder behöva antas för en tidsperiod för att förbättra förhållandena för de som uteslutits, och bana väg för en mer rättvis tillgång till arbetsmöjligheter.