Juni 2014 – Den senaste vågen av migranter som anlänt till Italien har åter tänt gnistan för debatten kring EU:s kollektiva ansvar, möjliga brott mot de mänskliga rättigheterna av dess gränsbevakning Frontex, eller t.ex. Spaniens gränsstängsel med rakblad och taggtråd. Italiens Mare Nostrum –program hyllas av människorättsorganisationer, men har kritiserats av de högerextrema populistpartierna som hellre skulle se migranterna betala notan för att försöka ta sig över Medelhavet – om så med sina liv.
Men varför fortsätter människor riskera allt för att komma till Europa? En orsak är att de inte tror på berättelserna om hur svårt livet på andra sidan havet kan vara. Europas lockelse är alltför stor, riskerna värda att ta. En annan är helt enkelt att inte alla historier slutar i tragedi – vissa migranter beviljas uppehållstillstånd, om så efter år av väntan, och lyckas skicka pengar hem till de sina. För många är livet i Europa en kamp – men det är fortfarande ett bättre liv än det de lämnat bakom sig.
UNIRC har intervjuat Moussa Diouf, en av de otaliga unga senegaleser som stigit ombord en pirogue, en senegalesisk fiskebåt, och faktiskt lyckats ta sig till Europa. Han lämnade Senegal en att några år sedan, tillsammans med 83 andra passagerare, från Djokkoul nära kuststaden Rufisque.
Arbetslöshet var inte den avgörande faktorn för Moussa. Han hade ett arbete och var politiskt aktiv, och arbetade även för den tidigare presidenten Abdoulaye Wades valkampanj år 2000.
“Jag hade fått nog av den dåvarande regimen. Inför presidentvalen år 2000 hade vi alla hopp då Abdoulaye Wade, den långvariga oppositionsledaren, blev vald till landets nya president.”
Men hoppet skingrades sakta men säkert och ersattes av bitter besvikelse. ”Korruptionen florerade, och jag blev själv offer för ett svindleri… det finns så många problem. Man sväljer och sväljer men en dag får man nog. Wade krossade sina väljares hopp”, berättar Moussa i en intervju med UNRIC:s nyhetsbrev.
Men det är inte alla familjer som vill att deras barn ska bege sig till Europa. Mammor i Thiaroye-Sur-Mer, en av de populäraste avfärdsorterna för migranter, hade organiserat sig redan 2006 för att kämpa mot utvandringen, trötta på att leva i ständig skräck för att mista sina söner till havet.
Men Moussas mamma förstod honom. Då han fick reda på att en fiskarbåt, så kallad pirogue, snart skulle komma att åka mot Spanien, hittade han lätt en mellanhand som arrangerade resan och informerade sedan sin familj.
”Jag sade bara: ”Barca wala Barsakh”, ett uttryck vi använder i Senegal”. Det betyder Barcelona eller graven. Allt eller inget.
“Min mamma förstod, hon led med mig och förstod min vilja att åka. Jag fick hennes välsignelse, jag betalade 500€ för resan och jag åkte, tillsammans med min bror. ”
Piroguen lämnade Djokkoul klockan tre på natten. Före resan hade några av resenärerna tillfrågat en marabout (en andlig och religiös ledare) om råd, och resan skulle enligt honom lyckas bara en pärlhöna togs med ombord, och dess behov tillfredsställas före alla andras. Och pärlhönan måste vara den första att gå i land.
Moussa hade enligt instruktioner inhandlat en fiskarutstyrsel – regnjacka och regnbyxor. Under det bar han sina vanliga kläder, och det var allt han hade med sig. Enligt ”researrangören” skulle mat och vatten finnas ombord, och det visade sig stämma. Ekipaget hade inhandlat ris, fisk som frysts ned, grönsaker, te, socker och en gasspis att laga mat med. Vatten fanns i stora cisterner, och alla turades om att laga mat.
”Vi fiskade inte, och om några dagar hade den fisk vi haft med oss, ruttnat. Men vi hade fortfarande ris och grönsaker. Ingen skulle ens ha kommit på tanken att röra pärlhönan, maten räckte. Problemen kom då vattnet tog slut.”
Någon i båten hade använt dricksvattnet att tvätta sig med, och de tre sista dagarna hade båten inget dricksvatten kvar. Många av passagerarna blev uttorkade, många började hallucinera. Och inget vatten betydde även ingen mat.
Först försökte de göra gröt på havsvatten, men den var oätlig. ”Vi försökte sockra den så de inte skulle smaka så saltigt, men gröten var omöjlig att äta. Då fick jag och min bror, som reste med mig, en idé. Vi ångkokade riset istället, sockrade det och gjorde små risbollar. På så vis överlevde vi. ”
”Den 7:e juni kom vi fram till Teneriffa. Vår båt omringades av den spanska militärpolisen Guardia Civils kustbevakning och dessutom av journalister som tagit sig ut i båtar. Euronews filmade oss och jag var på teve hela dagen – det var så hela mitt kvarter fick veta att jag åkt”, berättar Moussa. “Det är bättre att inte säga något åt folk då du reser iväg, utan istället komma tillbaka med heder, efter att ha sparat pengar för att t.ex. bygga ett hus eller starta ett företag. Jag hade inte precis tänkt mig att mitt kvarter skulle få veta om min avfärd genom Euronews.”
Båten fördes i land, och alla togs om hand. Guardia Civil hade genast kastat över vattenflaskor åt Abdoulaye och hans medresenärer. Röda Korset väntade framme vid hamnen, men landstigningen fördröjdes: enligt marabouten var pärlhönan den första som måste gå i land, så hon räcktes fram först.
”Olyckligt nog var det här vid samma tid som fågelinfluensans värsta hysteri. Så ingen fick komma i land då de såg att vi hade en fågel ombord. En kvinna kom iklädd i skyddsdräkt en halvtimme senare, och tog emot pärlhönan som hon lade i en plastpåse. Efter det fick vi stiga i land”, berättar Abdoulaye. ”Ingen kunde stå längre, efter en vecka på sjön.”
Efter det transporterades de till ett interneringsläger (Centro de internamiento på spanska), där deras bakgrund och historia kontrollerades i väntan på beslut om uppehållstillstånd.
”Där fanns många andra som åkt före oss. Centret var bra, vi hade tur – vi fick spendera tid på rastgården, de som ville fick spela fotboll, de som ville fick be… man behandlade oss väl även om vi såklart var under övervakning. Vi stannade 40 dagar medan våra fall undersöktes. De som förs till militärläger har det inte lika bra, där bor de i flyktingtält. Vi var medvetna om detta.”
Moussa hade tur – han var en av dem som fick stanna i Spanien, och är idag en av de tusentals migranter som varje månad köar hos Western Union eller Ria för att skicka pengar hem till sin familj i Dakar. Tusentals är även de som hoppas på ett lika lyckligt slut. Migrationen fortsätter, men det blir allt svårare att ta sig in i Europa, och anklagelserna om brott mot migranters mänskliga rättigheter uppdagas alltmer.
”Om jag ångrar mig? Såklart inte. De problem jag lämnade bakom mig finns fortfarande kvar, trots slutet på president Wades mandat, trots den nya presidenten Macky Sall. Om lagar och normalt statsskick och regelverk skulle efterföljas, skulle ungdomar inte lämna landet. Vi måste våga utmana våra regeringar, veta på vad de spenderar våra pengar. Den som tar båten över havet vet att han kan dö. Man gör det inte för skojs skull – man gör det för att man inte har alternativ. Jag är nöjd med mitt liv idag – men det är inte det liv jag önskade mig. ”
Resten av artiklarna om migranter i nyhetsbrevet för juni hittar du här
