Stanken av död var påtaglig då jag förra veckan reste runt i Abidjan och västra Elfenbenskusten samtidigt som försöket att avlägsna tidigare Presidenten, Laurent Gbagbo, från makten nådde sitt klimax, skriver Ivan Simonovic, FN:s assisterande generalsekreterare för mänskliga rättigheter.
I området Duékoué tittade jag ner i en djup brunn vid ett övergivet milishögkvarter. Jag kunde inte se några kroppars men lukten var omisskännelig. Ingen vet hur många kroppar som ligger där nere, det fruktansvarda uppdraget att återfinna och identifiera de döda ligger framför oss.
Vidden av våldet börjar småningom klarna. Över 300 människor dödades i två blodbad, det senaste den 28 mars. De marockanska fredsbevararna som sändes till platsen har hittills räknat 255 kroppar, men fler finns gömda i det täta buskaget och på andra platser som är svåra att nå. En grupp FN-medarbetare som jobbar med människorättsfrågor har också anlänt för att samla bevis och för att försöka etablera vad som hänt.
Bilden är inte svartvit. Den information som kontoret för FN:s människorättskommissarie har tagit emot pekar på att den första massakern inträffade i ett område som kontrolleras av trupper som stöder den numera fängslade Laurent Gbagbo. Offren var huvudsakligen medlemmar i den etniska gruppen Dioula som av tradition har stött Gbagos rival Alassane Ouattara, den internationellt erkända presidentvalsvinnaren. Den andra massakern inträffade i ett område som kontrolleras av trupper som stöder Ouattara och offren var huvudsakligen Gueré, en grupp som stöder Gbago. Alla offrer bar civila kläder.
Vi vet inte exakt hur många som dödats i Abidjan. FN-medarbetare i Elfenbenskusten uppskattar att det rör sig om omkring 400. På grund av säkerhetssituationen har kropparna inte samlats ihop. På sjukhusen har förråden tagit slut och tillgången på mat är knapp. Människor är hungriga och rädda. FN:s fredsbevarare använde pansarskyttefordon för att evakuera diplomater och journalister som suttit fast i striderna i Cocody, området intill presidentpalatset där Laurent Gbabgo uppehöll sig. Lokalbefolkningen däremot hade ingen sådan tillflykt.
President Ouattara sade att han skall göra allt i sin makt för att bryta den onda cirkeln av etniskt våld.
“Jag kommer att sätta samman en sannings- och försoningskommission och jag kommer att utkräva ansvar från alla som begått brott, oberoende av politisk anknytning eller etnicitet”, sade Ouattara då jag talade med honom i torsdags i Abidjan. ”Jag vill ha försoning. Jag vill skapa en regering där alla regioner och etniska grupper finns representerade.” Han har senare upprepat detta i offentliga tal.
Om sanningen om de brott som begåtts sedan konflikten inleddes in september 2002 hade kommit fram i ett tidigare skede och om förövarna hade ställts till svars, kanske Elfenbenskusten hade förskonats från denna situation.
En internationell undersökningskommission etablerades år 2004 men dess rapporter blev aldrig offentliggjorda eller diskuterade i FN:s säkerhetsråd. Förhoppningsvis blir det annorlunda denna gång. Säkerhetsrådet har redan bett Generalsekreterare Ban Ki-moon att presentera rapporten som FN:s människorättsråd har beställt samt att dela den med andra internationella organisationer. Rapporten skall vara klar i mitten av juni, men hur många människor förloras sina liv innan dess? Kan vi undvika ytterligare hämnd?
Nu när Gbago arresterats och president Ouattara tar över ser vi ett nytt hopp att ivorianerna, som fått utstå så mycket, äntligen skall få fred. Detta är dock inte garanterat. President Ouattara måste tillsammans med öviga politiska ledare runt om i landet omedelbart inleda en lång och svår, men nödvändig, väg mot ansvarsutkrävande. Samtidigt måste de undvika alla former av hämnd.
Förre presidenten, Gbago, måste behandlas med värdighet och om han åtalas måste rättegången ske i enlighet med internationella människorättsnormer. Han får inte bli en syndabock – alla ansvariga individer, oberoende av deras politiska anknytning, skall ställas inför rätta. Sanning och rättvisa är förutsättningar för försoning och en hållbar fred.
Elfenbenskusten är ett rikt land med en stark infrastruktur som till stor del är oförstörd. Men landet kommer att behöva betydande hjälp från omvärlden både i form av omedelbart humanitärt bistånd samt i form av långsiktig hjälp för att få fart på ekonomin. Jag hoppas att landet inte tvingas kämpa för att få internationell uppmärksamhet och finansiering med tanke på händelserna i Nordafrika och jordbävningarna i Japan.
12 april 2011, av Ivan Simonovic, FN:s assisterande generalsekreterare för mänskliga rättigheter
UN Photo/Ryan Brown
