När världsledare kallas till ett toppmöte vid FN:s generalförsamling för att diskutera ”brådskande åtgärder för biologisk mångfald” den 30 september 2020 visar en ny studie hur garfågeln – en vanlig havsfågel – utrotades utan några förebyggande åtgärder i 1800-talet.
Under lång tid har garfågeln varit en emblem för artutrotning, tillsammans med dronten. Nu, under massutrotningens tid, förtjänar dess saga utforskas mer än någonsin tidigare.
Garfågeln var en relativt frekvent syn vid Nordatlantens stränder fram till 1800-talet. DNA-forskning har nyligen visat att en uppstoppad fågel vid Kungliga institutet för naturvetenskap i Belgien med stor sannolikhet var världens sista levande garfågel, fångad på Island 1844.
Den uppstoppade fågeln bevaras i Royal Belgian Scientific Museum ett stenkast från de europeiska institutionerna i Bryssel. Men även om den uppstoppade fågeln i Bryssel plötsligt skulle återuppstå skulle den inte kunna flyga iväg och blanda sig med i duvor och kråkor som irrar runt det intilliggande Europaparlamentet. Garfågeln var en bra simmare men en flygoförmögen fågel.
När tre islänningar, Jón Brandsson, Ketill Ketilsson och Sigurður Ísleifsson, klättrade på ö-klippan Eldey, utanför Islands sydvästkust, var sommaren 1844 och två kvarlevande garfåglar på ön var enkelt byte.
”Det var otroligt, de satt bara där och såg ganska värda ut”, sa Ketill Ketilsson, en av jägarna, senare till brittiska forskare John Wolley och Alfred Newton. Forskarna besökte Island 1858 för att leta efter garfåglar eftersom det vid denna tidspunkt var tydligt att väldigt få av dem fanns kvar på ön – deras sista tillflykt.
Efter att ha intervjuat lokala bönder och fiskare visade det sig att deras ansträngningar var förgäves. Islänningarna berättade för dem om de sista garfåglarna som dödats fjorton år tidigare, under växande internationellt efterfråga för museiprover. De brittiska forskarnas tidskrifter som förvaras i biblioteket i Universitetet i Cambridge berättar historien om dödandet av den sista garfåglarna.
Ketilsson berättade för forskaren att när han gick efter fåglarna ”svek hans huvud honom”. Om han hade någon aning att detta var en fruktansvärd gärning kommer vi aldrig att veta, men när hans kollega Sigurður Ísleifsson kvävde den senare av de två fåglarna – visade det sig vara världens sista garfågel.
Garfågeln utrotades.
Skyll inte på mördarna
Gísli Pálsson, professor i antropologi vid Islands universitet och författare till en ny bok om Stora Auk varnar för att skylla på de sista garfåglarnas mördare. Medan han erkänner att han först drogs till historien om de sista garfåglarnas på grund av berättelsen som de brittiska forskarna berättade, säger han att man måste se utrotning som en process.
”Det är dramatiska saker och det är delvis det som drev mitt intresse för garfågeln. Men att skylla på de sista mördarna och fokusera på det är förenklat. När det gäller garfåglarna inträffade massutrotningen i Newfoundland på 1700-talet. Vad som hände på Island på 1840-talet är trivia, säger professor Pálsson till UNRIC.
Pálsson blev intresserad av garfågeln när han hörde talas om förekomsten av manuskriptet i Cambridge som beskrev dödandet av de sista garfåglarna.
Hans senaste bok har just publicerats på isländska. Garfågeln var den ursprungliga pingvinen och gav sitt namn till en annan art som européer stötte på i den nya världen under upptäckten.
”Jag har varit intresserad av miljöfrågor i många år. Nyligen har min uppmärksamhet riktats till effekterna av global uppvärmning och dess förödande effekter på livet på planeten, särskilt fåglar, säger professor Pálsson. ”För mig var fallet med garfågeln ett spännande inblick i den nuvarande artutrotningen.”
”När jag var ungefär halvvägs igenom Cambridge-manuskriptet insåg jag att detta var en del av ett mycket större drama”, tillägger Gísli Pálsson. ”I det sätter uppmärksammar Newton artutrotningen.”
För övrigt inträffade Garfågel-uppdraget till Island 1858, när Charles Darwin och Alfred Russell Wallace skulle presentera sina evolutionsteorier. John Wolley dog strax efter Island-uppdraget men Newton blev besatt av garfågeln och artutrotningen.
Newton träffade Darwin ofta vid den här tiden och de har säkert diskuterat detta. Newton upplever utrotning här och nu – människor bevittnar det ”live” i mitten av 1800-talet. Newton drar slutsatsen att man kan försöka förhindra det och han blir senare en av pionjärerna för natur- och fågelskydd i Storbritannien.
Rekonstruera eller undvika ytterligare utrotning?
Eftersom allt från ägg till fjädrar och hud till tarmar från garfågeln har bevarats i museer finns det mycket DNA. Detta har föranlett pågående diskussioner bland forskare om genomförbarheten av återuppbyggnaden av garfågeln.
Det har dock hävdats att det vore klokare att lära av sitt öde snarare än att spendera pengar och energi på en sådan insats.
”Många arter likt fåglar hotas alltmer och allvarligt”, säger Pálsson. ”Människor pratar om den sjätte massutrotningen och detta kan vara den sista i livshistorien på planeten, och det är en mänsklig konstruktion i antropocenen. I närvaro av detta hot nuförtiden måste vi ta hand om olika arter och fråga oss själva vad utrotning innebär, vad som faktiskt händer och hur kan vi undvika det. ”
Pálsson kommer själv från Västmannaöarna, i samma region som Eldey-klippan där de sista Great Auks mötte sitt öde. Emblemet för hans hemstad är lunnefågeln, som nu anses vara utrotningsrisk i större delen av Europa.
”Jag tror att det är mycket troligt att ganska många arter kommer att försvinna under de närmaste decennierna, inklusive lunnefågeln.”
På Island är en annan fågel som enligt myndigheterna kan försvinna lokalt korpen. Förhoppningsvis kommer korpen, den forntida nordiska visdomsfågeln, att inspirera världsledare att vidta åtgärder för att bevara biologisk mångfald och bekämpa utrotning av arter – innan det är för sent.
Se även:
UNEP – Puffins risk of extinction across Europe
Generalsekreterarens budskap på den internationella dagen för biologisk mångfald