Efter årtionden där deras rop har mötts av tafatta klimatpolitiska åtgärder började berörda forskare leta efter nya sätt att skydda planeten från den kommande krisen som drivs av koldioxidföroreningar och global uppvärmning. Vad de hittade var: geoengineering.
Geo- eller klimatteknik är en mångfaldigteknik för att justera grundläggande klimatprocesser som syftar till att minska de förödande effekterna av klimatförändringar. Dessa tekniker inkluderar CO2-avskiljning, som idag anses vara ett viktigt verktyg i kampen mot global uppvärmning.
FN:s klimatkonvention (UNFCCC) har till exempel ett tematiskt fokus på CO2-avskiljning. Teknik framhävs som avgörande för om vi lyckas minska våra framtida koldioxidutsläpp. CO2-avskiljning ses som ett användbart komplement till konventionella policyregler som syftar till att säkerställa klimatneutralitet och hålla temperaturen högt under 2°C.
CO2-avskiljning i de nordiska länderna
De nordiska länderna har börjat anamma teknik för CO2-avskiljning. Kort sagt, CO2-avskiljning – på engelska: Carbon Capture, (Utilization) and Storage (CC(U)S) – innebär att CO2 fångas från förbränning eller industriella processer (Capture) och antingen används (Utilizing) det uppfångade kolet som ett resurs för nya produkter, eller att man lagrar (Storage) det under jorden.
Norge har nyligen lanserat ett CO2-fångningsprojekt vid cementfabriken Norcem Brevik, som har potential att bli världens största CO2-fångstverk vid en cementfabrik. Det beräknas att anläggningen kan fånga 400 000 ton koldioxid per år, vilket motsvarar hälften av Norcem Breviks årliga utsläpp. Preem-raffinaderiet i Lyseskil, Sverige, har också påbörjat ett projekt om CO2-fångst. Och i Danmark förväntas den första anläggningen för CO2-avskiljning, -användning och -lagring (CCUS) starta sin verksamhet 2022 vid Amager Bakke, en avfallsförbränningsanläggning i Köpenhamn.
Amager Bakke producerar värme och el genom att förbränna avfall som inte kan återvinnas. Tekniken för CO2-avskiljning måste fånga upp delar av kolet som släpps ut vid förbränningsprocessen. Kolet måste därefter användas för att mjuka upp vatten eller för att producera läsk. Danmark planerar också att skicka kolet tillbaka till Nordsjöns oljebehållare.
Bidraget från CO2-avskiljning till att minska utsläppen har debatterats, men enligt Amager Resource Center, som driver Amager Bakke, förväntas tekniken initialt kunna fånga 12 ton kol per dag. Och år 2025, när anläggningen kan fungera med full kapacitet, uppskattas den kunna utvinna 500 000 ton koldioxid per år. År 2030 kommer koldioxidutsläpp därför att bidra med 2 procent av Danmarks mål att minska utsläppen med 70 procent.
Före sina nordiska grannar har Island använt CO2-avskiljning vid Hellisheiði geotermiska kraftverk sedan 2014. Carbfix-projektet fångar CO2 från kraftverket. Kolet löses i vatten, varefter det injiceras i den isländska berggrunden. I undergrunden bränner det kolsyrade vattnet basalt och andra reaktiva bergformationer och frigör mineraler. Inom några år är dessa element inblandade i kemiska reaktioner som förvandlas till karbonatstenar som är stabila i årtusenden.
Prometheanska drömmar
Förmågan att kontrollera vädret är vanligtvis en attribut som vi tillskriver superhjältar eller mytiska gudar. Men CO2-fångst är bara toppen av isberget när det gäller mänsklig intervention i grundläggande klimatprocesser och atmosfärens kemiska sammansättning. Under samlingsbegreppet geoteknik utvecklas för närvarande en mängd nya tekniker. Och de ger långtgående löften om att göra det möjligt för människor att kontrollera klimatet.
Geoteknik är vanligtvis uppdelat i kolavlägsnande och kontroll av solstrålar. Den förra räknar koldioxidavskiljning och annan teknik som syftar till att ta bort det kol som redan har eller släpps ut. Den senare syftar till att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska mängden solstrålning som träffar jordens yta. Global uppvärmning är en ond cirkel: när arktisk is smälter minskar planetens förmåga att reflektera solljus tillbaka i rymden. Med andra ord absorberar de mörka haven mer värme än den vita isen. Tanken är därför att genom att färga delar av jordens yta vitt – till exempel genom att göra skyarna över världens hav ljusare – skulle vi kunna motverka jordens absorption av värme.
Den mest omtalade tekniken för att kontrollera jordens upptag av värme genom solstrålar är att spruta sulfat aerosoler i jordens stratosfär. Det är ett försök att efterlikna stora vulkanutbrott, som genom att frigöra sulfatdioxider kan ha en kylande effekt på klimatet. Forskare har föreslagit att artificiell frisättning av sulfat aerosoler – till exempel från ett flygplan eller från en högflygande ballong – kan ha samma effekt.
I sin bok Earthmasters från 2013 uttrycker professor i offentlig etik Clive Hamilton oro över geoteknik och människors önskan att kontrollera vädret genom dessa nya tekniker. Han hävdar att det är ett uttryck för ett Promethean-behov som kan få långtgående, oavsiktliga konsekvenser för livet på planeten. Sulfat aerosoler kan till exempel orsaka ytterligare skador på ozonskiktet om de släpps ut i stratosfären. Och på Island är forskare oroade över om kolet som lagras i bergunderlaget kan leda till fler jordbävningar. Redan 2005 varnade FN:s miljöprogram (UNEP) också att det skulle kunna få oavsiktliga konsekvenser om människor började anpassa sig till de grundläggande naturliga systemen och betonade att det är avgörande att vi tar itu med de miljö-, sociala och juridiska dimensionerna av geoteknik.
Se även:
FN:s klimatambitionstoppmöte för att begränsa den globala uppvärmningen